Himmelsberget - kapitel 9 |
Den blå salongen var till bredden fylld med gäster som min mor bjudit in till min fars bal. I sex decennier hade han styrt Ísoara och under alla dessa år hade han tagit hand om staden som om den vore hans älskade barn. Min mor var övertygad om att han skulle gå till historien – men jag visste redan att han hade gjort det.
Ísoara hade aldrig legat i krig. Min far såg till att vi aldrig hamnade i fejd med de andra kungadömena och han brydde sig om sitt folk på ett sätt som de andra kungarna ansåg vara skrattretande löjligt. Men min far var övertygad om att om han behandlade sitt folk med respekt och värdighet och gav dem det de ville ha skulle Ísoara bli en trygg plats för alla krosárer att vistas på – oavsett varifrån de kom.
Jag rörde mig bland gästerna på golvet. Sicksackade mig fram mellan dem och log mot alla jag mötte – kända som okända krosárer.
Jag var på väg till min mor.
Jag kunde se henne stå längre bort i salongen omgiven av sina väninnor med min far vid sin sida. När jag närmade mig mina föräldrar kysste min far min mor på tinningen och lämnade hennes sida innan han hunnit se mig komma. Min mor log när hon såg efter honom och förde sedan vinglaset till sin mun. Jag slöt upp bredvid henne och neg artigt mot hennes väninnor innan jag greppade om min mors arm.
”Jag tycker fortfarande att en bal är för mycket.” sa jag till henne. ”Men jag erkänner att du överträffade dig själv med planeringen den här gången.”
Min mor såg på mig med ett tacksamt leende på sina röda läppar. Jag drunknade som alltid i hennes djupa blick men jag hade ingenting emot det. Inte den här kvällen. För även om den var till min fars ära var det min mor som förtjänade all uppmärksamhet. Hon strålade i sin krämvita klänning som var prydd med juveler och diamanter som ett bälte om hennes midja. Hennes kastanjebruna hår hängde tungt ner över hennes rygg i ett virvlande fall av ädelstenar och hennes krona glimmade i skenet från kristallkronorna.
”Tack, kära du.” sa min mor lyckligt.
Hon la sin hand om min midja och kysste mig ömt på kinden.
Jag log ett brett leende mot henne. Mina läppar var målade i samma röda färg som hennes och mitt hår var uppsatt i en likadan frisyr. Den enda skillnaden var min krona och min klänning. Annars var vi identiska.
”Zearléna, min vän. Är det sant att din far lät dig delta i ett möte?” sa en av min mors väninnor.
Jag såg på henne och tvingade mig själv att le artigt mot henne. Hennes namn var Darína och jag hade aldrig tyckt om henne.
”Ja.”
”Det är så storsint av kungen att låta dig närvara.” sa en annan av min mors väninnor.
Tidaní – henne tyckte jag om.
”Verkligen.” instämde en annan väninna – Zaora.
”Zearléna är den första kvinna att närvara vid ett kungligt möte.” sa min mor med stolthet i rösten. Hon log mot mig. ”Jag kunde inte vara mer stolt över dig, mitt hjärta.”
”Tack mamma.” sa jag.
Jag var smickrad och jag kände hur mina kinder hettade. Jag kände mig upprymd av lycka när jag hörde min mors ord.
”Nåväl…” sa Darína plötsligt. ”Vad handlar mötena om?”
Jag skakade hastigt på huvudet.
”Jag kan inte berätta det.” sa jag.
Darína såg besviket på mig men skrattade sedan ett tillgjort skratt och ryckte på axlarna.
”Nåväl. Jag antar att du gör rätt i att tiga.” sa hon och förde sitt vinglas till munnen.
Jag spände blicken i henne för ett ögonblick innan jag såg på min mor.
”Ursäktar du mig?”
Min mor nickade mot mig och jag vände mig om och lämnade sällskapet bakom mig. Darínas ord hade fått mig att känna som att jag inte borde hemlighålla information för min mor. Jag grep tag i ett vinglas när en tjänsteflicka gick förbi mig med en bricka. Utan att tänka mig för svepte jag vinet i en enda mun för att sedan skynda mig fram till en ledig plats i soffan som fanns placerad i ett hörn av salongen. Men jag hann inte mer än sätta mig ner i den förrän en man kom fram till mig. Han bugade sig djupt och jag såg på honom när han räckte mig sin hand.
”Ers majestät.” sa han och fattade försiktigt min hand och placerade en öm kyss ovanpå den. Jag svalde och kände mig plötsligt väldigt obekväm. Jag undrade vem han var. ”Låt mig presentera mig, ers majestät. Mitt namn är Eron, prins av Aramevíi.” sa han sedan som om han besatt någon obehaglig förmåga att läsa mina tankar.
Jag nickade åt honom innan jag reste mig upp från soffan, fortfarande med det tomma vinglaset i min hand.
”Prins Eron.” sa jag och neg lätt. ”Så trevligt att träffas.”
”Nöjet är helt på mitt, ers majestät.” sa prins Eron och bugade sig på nytt.
Jag tvingade mig själv att le.
”Snälla, kalla mig Zearléna.” sa jag så artigt jag kunde.
Prins Eron log ett stiligt leende och han såg mig i ögonen med en blick som lyste av upphetsning. Han grep ett hårdare tag om min hand och han såg nästan ut att vilja fly.
Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
”Vad är det?” frågade jag.
”Förlåt mig, Zearléna, min älskade…” Han svalde. ”Jag har inte kunnat ta min blick ifrån er på hela kvällen.” sa han. ”Jag kan inte förstå att jag talar mer er, min älskade.”
Jag skrattade till och slog ner min blick i golvet. Det här var mitt första möte med en prins någonsin och jag började tro att jag levt under en sten i nitton år.
Jag hade alltid föreställt mig prinsarna som orädda. Men den här stackars prinsen såg nästan ut att darra av skräck och han höll så hårt om min hand att det kändes som att han använde den som någon slags stressboll.
Han var bedårande.
”Tänker du bjuda upp mig till dans?” sa jag så plötsligt att det såg ut som om Eron skulle svimma av chock. Jag log ett försiktigt leende mot honom när jag lade mitt huvud på sned och såg in i hans ögon. ”Men bara om du vill.” tillade jag snabbt.
Prins Eron nickade så snabbt att det såg ut som om hans huvud skulle falla av och han tog vinglaset ut min hand, ställde ner det på golvet med ett klinkande ljud och ledde sedan med mig ut på golvet till de andra dansande paren.
Han förde runt mig i en dans med fumliga fötter och jag tappade snabbt räkningen över hur många gånger han trampade mig på tårna.
Jag ville inte säga någonting om det – han var så osäker och rädd att han förmodligen skulle brista ut i gråt om jag bad honom hålla uppsikt med var han satte fötterna. Men när vi dansat klart den andra dansen stod jag inte längre ut med mina ömmande fötter. Därför ursäktade jag mig och förklarade att jag trott mig höra någon ropa mitt namn.
Jag vet inte om prins Eron såg igenom min lögn. Han log ett lättat leende mot mig när jag tackade honom för dansen och jag vände mig aldrig om för att se på honom när jag haltade iväg bland gästerna utan att se alltför plågad ut.
Jag log och nickade till hälsningar när jag mötte någons blick med en ständig ramsa som upprepade sig i mitt huvud enda till jag klev genom det enorma valvet som skiljde den blå salongen mot hallen.
Jag är en prinsessa med kronan på sned, rätta till den fort och fortsätt att le. En fot före den andra, gå långsamt, halta inte och akta dig för att ramla. Och le. Glöm för Ísoaras skull inte bort att le!
Det kändes som en befrielse att ta bort de högklackade skorna från mina ömmande fötter. Jag hade lyckats ta mig till biblioteket vilket var det enda tomma rummet på samma våning som den blå salongen.
Jag hade satt mig ner i en fåtölj som fanns placerad med en soffgrupp alldeles intill en av väggarna som var täckta av böcker. En kristallkrona med tusentals levande ljus kastade ett dunkelt sken över biblioteket och i en öppen spis sprakade en stor eld där den brann på en hög av torkad ved.
Jag lyssnade till ljudet från brasan och njöt av den välkomnande tystnaden. Jag slöt mina ögon och drog efter en djup suck. Om min mor inte hade envisats med att ställa till med en bal till min fars ära hade jag aldrig blivit trampad på fötterna. Jag hade sluppit le mot kända och okända krosárer tills mina kinder blev stela av smärta och jag hade aldrig behövt tänka på hur jag betedde mig.
Artighet hade alltid varit en svår konst för mig att bemästra.
Jag slog upp ögonen till ljudet av dörren som öppnades och jag såg bort mot den. Jag hade varit så säker på att ingen skulle komma in i biblioteket att jag glömt att låsa dörren.
Jag var på väg att förklara varför jag satt barfota i en fåtölj i biblioteket ensam mitt i natten när fullmånen lyste över en sovande värld medan alla andra var på bal i den blå salongen. Men jag besparade honom mina ursäkter när jag mötte hans blick och jag kände hur ilskan vaknade till liv inom mig som den alltid gjorde när jag såg honom.
Sarlack stängde igen boken han höll i och stirrade på mig med en mörk blick. Han stannade tillfälligt i ett steg, men bestämde sig sedan för att fortsätta gå.
Han gick rakt mot mig.
”Vad gör du här?” spottade jag.
”Vad gör man i ett bibliotek?” sa han med en grymtning. Han gick förbi mig och lät sin blick falla ner i boken när han öppnade den.
”Jag visste inte att du kunde läsa.” sa jag så plötsligt att till och med jag blev överraskad.
Sarlack stannade hastigt upp i ett steg och jag kunde se hur han långsamt vände sig om mot mig. Han lade sitt huvud på sned och rynkade ögonbrynen i en förbryllad min. Hans svarta hår hängde tungt över hans axel – förutom flätan. Den vilade mot hans kind.
”Och det förvånar dig därför att…” sa han och väntade på att jag skulle fylla i meningen.
”Jag trodde inte att vildar lärde sig att läsa.” hasplade jag ur mig. ”För du är väl en vilde?” sa jag.
Sarlacks ögonbryn sköt i höjden och han såg på mig med en fundersam blick. Jag kände hur det ryckte i mina mungipor och jag försökte låta bli att le ett nöjt leende åt honom.
”Har du ens träffat en vilde?” sa han sedan. Jag skakade på huvudet och han nickade instämmande mot mig. ”Exakt!” utbrast han. ”Därför undrar jag hur du kan påstå att jag skulle vara en.”
Det var ingen fråga.
Sarlack slog igen boken med en smäll och förde den sedan bakom sin rygg. Han rätade på sig och såg på mig med tålamod i blicken. Jag kunde se hur hans bröstkorg höjdes och sänktes där han stod på golvet. Hans mun var stängd och hans fylliga läppar dolde de märkvärdigt långa hörntänderna. Hur kunde de göra det?
”Om jag träffade en vilde är jag säker på att den skulle se ut precis som dig.” sa jag.
”Och på vilket sätt ser jag ut som en vilde?”
”Menar du allvar?” frågade jag. ”Du vet inte?”
”Berätta.”
”Varför det?”
”Därför att jag vill veta.”
”Du är en idiot!”
”Du vet alltså inte.”
”Vet inte vad då?”
”Varför du tycker att jag ser ut som en vilde.”
Sarlack så på mig med stadig blick och hans mun var inte längre stängd. Jag kunde skymta de långa hörntänderna i ljuset från kristallkronan.
”Därför att… dina tänder är förskräckliga! Det ser ut som att du skulle kunna krossa sten med de där betarna . Och ditt hår är så svart och ingen skulle någonsin nöja sig med att ha en sån där liten fläta. Vad är meningen med den? ” sa jag upprört. ”Du är dessutom stor som en slottsport och din kropp är hård som ett berg! Krosárer växer sig inte sådär stora och du är ingen krosár.”
Sarlack skakad långsamt på sitt huvud när han såg på mig och han såg ut att vilja himla med ögonen men istället fnös han åt mig och drog en hand genom sitt hår.
”Jag kunde aldrig gissa att mitt utseende var det som bekymrade dig.” sa han med sin djupa röst.
”Självklart är det så för din personlighet är det inget fel på.” ljög jag.
Sarlack log ett brett leende och hans hörntänder lyste mot mig i ljuset från kristallkronan. Jag ville slita blicken från hans tänder men jag kunde inte låta bli att fascineras över deras storlek.
Jag kunde inte undgå att undra om han någonsin råkat bita sig själv i tungan.
”Jag hade visst fel om dig.” sa han till mig. ”Du är inte lika mesig som jag föreställt mig.”
”Jag brås på min far.”
”Verkligen?” Sarlack såg med ens intresserad ut och han gick fram till möbelgruppen och satte sig ner i soffan mittemot mig. ”Jag var inte medveten om att kungen har ett hett humör.” sa han och lade benen i kors. Han lät boken vila i hans knä. ”Jag hade bildat mig en annan uppfattning om honom. Trodde att han… saknade stake. ”
Irritationen bubblade upp inom mig och jag ville slå bort det där belåtna leendet från hans mun.
”Tala inte om min far på det där sättet.” sa jag. ”Han har inte gjort dig något ont.”
”Nåväl…” suckade Sarlack. Han lade åter sitt huvud på sned och han lät sina ögon studera mig. ”Jag antar att du har rätt. Men det får mig att undra…” sa han och tog en kort paus. ”vad jag möjligtvis kan ha gjort för att du ska hata mig så mycket.”
|
|
|
|
