Himmelsberget - kapitel 5 |
Den stora salen var större än jag någonsin kunnat föreställa mig. De röda väggarna sträckte sig upp mot ett rundat tak dekorerat med mörkbrunt trä. I mitten av salen hängde en tre meter bred kristallkrona som lyste upp rummet och kastade ett regnbågsliknande ljus mot de mörka väggarna.
Längsmed väggarna stod mörka trästolar utplacerade och på varje stol satt det en man – den ena mer uppklädd än den andra.
I mitten av salen fanns det runda bordet med en diameter på sex meter i omkrets. Ett trettiotal män inklusive min far satt samlade runt bordet.
Jag kunde inte förstå att jag aldrig varit i den här salen förut. I nitton år hade jag levt i slottet och ännu fanns det ett dussintals rum och salar som jag ännu inte satt min fot i.
”Ers höghet”.
Jag vände mig om mot en ung man klädd i svart plufsig skjorta och bruna byxor. Hans blonda hår var uppsatt i en stram hästsvans och det långa håret hängde rakt och tungt över hans rygg. Det nådde honom ner till skulderbladen.
Han blinkade mot mig med sina bruna ögon. Hans röst var osäker när han talade till mig och det fick mig att höja på ögonbrynen. Han hade aldrig tilltalat mig tidigare – ändå visste jag precis vem han var. Han hette Zorín och han var min fars rådgivare.
Jag hade alltid föreställt mig honom som säker och stabil. Jag häpnade över hur fel jag hade haft.
”Kungen önskar er bredvid sig, ers höghet.” sa Zorín. Han gjorde en svepande gest mot en tom stol bredvid min far. Jag förstod inte att jag kunde missa den. Min far ville ha mig vid sin sida. Han ville ha mig med på mötet.
Jag var upprymd. Äntligen skulle jag få vara med i den kvinnoförbjudna salen vid det kvinnoförbjudna mötet. Jag kunde nästan inte bärga mig. Jag lyfte upp kjoltyget på min mossgröna klänning och skyndade mig fram till den tomma stolen. Mitt lockiga hår dunsade lätt mot min rygg när jag ivrigt satte mig ner på stolen och jag såg på min far med en tacksam blick. Han log vänligt mot mig innan han harklade sig, öppnade munnen för att tala men avbröts genast av en hög röst som ljöd genom salen.
”Roux! Vad ska det här föreställa?” sa rösten. En äldre man med vitt hår som nådde honom ner till axlarna reste sig upp från sin stol. Hans ögon blixtrade när han såg på min far med rynkade ögonbryn. Han placerade sina händer på bordet. ”Sedan när började vi acceptera kvinnfolk på våra möten?” sa han barskt.
”Jag förstår inte vad ni menar, Dekkhám.” svarade min far. Han såg på Dekkhám med sina lugna ögon. ”Om du talar om min dotter vill jag informera er alla om att jag bad henne närvara.” sa han och såg på männen i rummet. ”Som ni vet har jag bara en dotter och som Ísoaras framtida drottning har hon rätt att delta vid mötena.” sa han.
Jag såg på min far. Min fina far som gjorde vad som helst för att göra mig lycklig. Min underbara far som inte längre ville undanhålla sina hemligheter för mig.
”Det är vansinne, Roux. Vansinne och oacceptabelt!” röt Dekkhám. Han skakade på sitt huvud så häftigt att hans vita hår fladdrade. Jag studerade honom noga. Jag ville minnas hur han såg ut ifall jag skulle träffa honom igen.
Han var klädd i vad som såg ut som en mörkblå tunika och svarta byxor som satt tight om hans ben. Tvärs över sin överkropp hängde en tjock läderrem och intill hans höft hängde en skida med en dolk i.
Jag undrade vem han var.
”Jag beklagar att du tycker så, Dekkhám, min vän. Men jag vet att min dotter är mogen nog att ta del av det vi talar om.” sa min far. ”Jag har förtroende och litar på att hon inte för känslig information vidare.”
”Alla män i det här rummet vet att det inte går att lita på kvinnfolk.” sa Dekkhám. Han höjde sin hand i luften och såg sig om på männen i salen. Mer än hälften av dem nickade instämmande och det skrämde mig att så många inte litade på mig. Jag såg på min far igen och förundrades över hans lugn. Han nickade två gånger innan han reste sig upp från sin stol, förde händerna bakom ryggen och såg ut över alla ansikten.
”Om det är så ni tycker kan jag inte råda er till någonting annat än att lämna mötet.” sa han högt. ”Min dotter stannar. Zearléna har rätt att veta vad som händer. Hon är inte längre något barn.” sa han.
Oh far. Min fina far. Om du bara visste hur mycket jag älskar dig.
”Som ers höghet önskar.” sa Dekkhám efter ett ögonblicks tystnad. Han satte sig ner på sin stol igen och knäppte fingrarna. Min far nickade tacksamt mot honom innan även han satte sig ner.
”Zorín.” sa han. Min fars rådgivare ställde sig vid min fars sida. ”Berätta för mina herrar om vad vi vet såhär långt.” beordrade min far.
Zorín nickade och plockade fram ett hopvikt pergamentpapper som han hade gömt i fickan. Han höll upp pappret framför sig och drog ett djupt andetag.
”Aramevíi har gått med på att låna ut femhundra soldater till oss inför ett annalkande krig. Dock kräver Aramevíis kung att vi fortsätter sända dit guld och ädelstenar för att upprätthålla handeln mellan Ísoara och Aramevíi.” sa Zorín. Han harklade sig innan han fortsatte. ”Dessutom kräver han att vi i utbyte mot en armé på femhundra soldater ökar leveransen av Galingrísfrukter till Aramevíi.” sa Zorín. Min far log roat när han hörde vad för slags krav Aramevíis kung hade. Jag tror att han förväntat sig någonting annat i utbyte mot en armé. Istället bad Aramevíis kung om mer frukt.
”Jag beviljar det kravet. Ísoara odlar mer Galingrís än vad befolkningen kan äta.” sa min far. Han såg på Zorín som nickade mot honom.
”Var det alla nyheter ni hade att komma med?”
Dekkháms röst ljöd åter genom salen. Jag såg på honom och kände hur irritationen vaknade inom mig. Jag tyckte inte om sättet han tilltalade min far.
”För tillfället.” svarade min far. ”Jag väntar ännu på svar från våra vänner i söder.” sa han.
Dekkháms blick blev plötsligt mild och han såg på min far på ett sätt som jag inte visste hur jag skulle tolka. Salen fylldes av viskningar och mummel och jag såg på min far.
”Vad har hänt med städerna i söder?” hasplade jag ur mig. Viskningarna och mumlet upphörde tvärt och männens blickar riktades till mig.
”För en månad sedan försvann en pojke och hans syster när de lekte i skogen nedanför Chérímevíi.” sa min far. ”När barnen inte återvände begav sig föräldrarna ut för att leta efter dem. Föräldrarna fann sina barn i en by tillhörande människor. Men barnen var inte längre vid liv.” sa han. Jag rös när jag hörde vad han sa och ångrade genast att jag hade frågat. Jag ville inte längre veta vad som hände. ”Fadern lyckades undkomma människorna, men hans hustru miste livet under flykten.” han tog en paus. ”Vår existens är inte längre hemlig och människorna letar nu efter oss.”
Det blev tyst i salen. Männens blickar hade fallit till golvet och allt som hördes var tystnaden som ekade mellan oss. Jag lät min blick falla till mitt knä och jag svalde. Jag avskydde när barn råkade illa ut och jag avskydde människorna men jag kunde inte låta bli att undra – Innebar det här slutet för oss?
”Så illa är det väl ändå inte?” sa en djup röst och den skar genom tystnaden och lämnade den i spillror. Viskningarna och mumlet återvände och alla såg sig om i salen. Jag kände hur ilskan vaknade inom mig och jag ville skälla ut vem det än var som uttalat de där respektlösa orden. Jag lät min blick fastna vid Dekkhám men upptäckte snart att även han letade efter den skyldige.
”Vem sa det?”
”Så respektlöst!”
”Hur kan man säga så?”
Rösterna blev allt högre och snart ekade sorlet mellan väggarna i salen. Min far reste sig upp från sin stol och såg ut över havet av upprörda ansikten. Han höjde en hand, lät sin röst ljuda över salen och beordrade alla att vara tysta.
I ett hörn av rummet satt det en ung man. Han var klädd i mörkblå skjorta och bruna byxor av skinn. På sina fötter bar han knähöga stövlar och vid hans höft hängde en tom skida. Hans ögon studerade uttråkat dolken han snurrade mellan fingrarna och hans midjelånga svarta hår var tjockt och ovårdat. Stora klumpar med lera hängde från en fläta alldeles vid hans ansikte och hans mun var halvt öppen. Han tycktes oberörd av uppståndelsen som precis ägt rum.
Min far spände blicken i honom.
”Vem är du?” sa han med tydlig ilska i sin röst. Mannen grep tag om dolken, log ett brett leende och lät blicken vandra till min far. Det ryckte i hans ögonbryn sekunden innan han brast ut i ett skratt. Han lutade huvudet bakåt, förde dolken till sitt ansikte och kliade sig på kinden med dess egg.
”Sarlack Ferinkill” sa han sedan. En strimma av hans hår föll ner över hans ansikte när han talade och han lyfte bort det med dolken.
”Förklara dig, Sarlack Ferinkill ” sa min far högt. ”varför tre krosárers död varav två barns förtidigt avslutade liv inte är så illa ?” sa han med en röst hård som sten. Sarlack fnös nonchalant och himlade med sina ögon innan han tryckte ner dolken i skidan.
”Därför” sa han och log ”att tre döda krosárer inte gör någon skillnad.” han tog en kort paus när han slog ut med sina händer framför sig. ”Om det varit en handfull krosárer som mist sina liv hade det varit en kris.” sa han och vickade på sina fingrar.
Han harklade sig och spottade sedan en loska av skummande saliv på det blankpolerade mörka trägolvet. Jag kunde inte undgå att rynka på näsan åt det otrevliga beteendet. Jag såg irriterat på Sarlack men ryckte till när hans blick mötte min. Han log ett nöjt leende, förde en arm till sitt bröst och placerade den andra bakom sin rygg innan han bugade sig djupt mot mig.
”Jag beklagar ödmjukast” sa han. ”Jag glömde bort att vi hade en neeusó dora bland oss idag.” Han rätade på sig igen, tog ett steg framåt och ställde sig på salivskummet och drog foten över golvet så det bara blev en lång blöt rand kvar på golvet.
Det var den gesten som fick min far att tappa lugnet.
”Det räcker!” röt han och slog händerna i bordet. Jag hoppade till av den höga smällen och det plötsliga utbrottet och jag såg upp på min fars ansikte.
Hans tänder var hårt hoppressade och hans blick var mörk. En mörk energi spred sig genom salen och fick samtliga män att resa sig upp för att sedan söka sig till dörren. Mötet var över för den här gången. Det hade fått ett abrupt slut.
Jag reste mig upp från stolen och tog ett stadigt tag om min fars arm. Jag kände hur hans kropp skakade i mitt grepp och jag visste inte hur mycket länge till han kunde tygla sin ilska. Jag vände mig om mot Sarlack som stod kvar på golvet. Han hade stoppat händerna i fickorna och studerade mig och min far med ett roat leende.
Åh, vad jag längtade efter att få slita bort det där leendet från hans läppar.
Jag knöt mina händer till två hårda nävar för att inte falla för frestelsen innan jag åter vände mig till min far. Jag bad honom räta på sig och ledde sedan med mig honom ut från salen med Sarlacks blick brännande i ryggen.
Dörren till min fars kontor förblev låst resten av kvällen och han beslöt sig inte för att komma ut därifrån förrän långt in på natten.
Jag kunde inte sova. Istället vandrade jag runt i de tomma hallarna tills jag kunde skymta min fars skugga komma mot mig i mörkret när jag gick mot hans kontor. Jag mötte honom och utan att säga någonting lät jag mina armar omfamna honom.
”Zearléna, min älskade” sa han med en röst så mjuk och tyst att bara jag kunde höra honom. ”Du borde sova nu.” sa han, låtsades vara lugn men jag kunde höra på hans röst att han var besvärad. Jag undrade varför han aldrig visade sig svag inför mig längre. Var det för att jag vuxit upp? Var det för att jag inte längre var ett oskyldigt barn?
Jag ville veta.
”Pappa…” sa jag. ”Jag är orolig för dig. Varför var du inlåst så länge?” undrade jag. Jag såg upp på min fars ansikte och jag kunde skymta hans bekymrade blick i det kalla månljuset som lyckades leta sig in i hallarna.
Min far suckade och kupade sina händer om mitt ansikte. Han kysste mig ömt på pannan innan han lutade sig fram och tryckte sin panna mot min. Jag kunde se hur han slöt sina ögon och han tycktes ännu vara försjunken i tankar.
”Ibland är en stund för sig själv det enda man behöver.” sa han. ”Du kommer förstå när du tar över efter mig.”
”Men det här handlar inte om din plikt. Eller hur?” sa jag tyst. ”Det här handlar om den där familjen.” sa jag.
Min far öppnade sakta sina ögon och han såg på mig med ett plågat leende.
”Du har alltid varit klipsk, min älskade.” sa han. ”Jag borde ha förstått att jag aldrig kunde hålla någonting hemligt för dig.”
”Vad menar du?”
”Jag vet att du tjuvlyssnat.” sa han med en viskning så låg att jag nästan inte hörde hans ord. ”Du har vetat om kriget en lång tid.” Han suckade. ”Jag är så ledsen för att jag undanhöll sanningen för dig.”
Jag blev stum för ett ögonblick. Han visste. Vid Thoths. Min far visste att jag tog del av hans möten i hemlighet. Jag trodde aldrig att han märkte mig när jag smög efter honom.
”Hur…”
”Trodde du inte att jag hörde dig när du smög efter mig?” avbröt han. ”En treårig flicka smyger lika ljudlöst som ett fallande träd.” fortsatte han och log ett roat leende. Äntligen. ”Tror du inte att jag visste om hålet i väggen, bakom den där statyn?” frågade han. Han skrattade till och rätade på sig när han såg ner på mig och lät sina tummar smeka mig över mina kinder. ”Det var jag som gjorde det.”
”Du?!” utbrast jag.
Jag såg på min far med stora ögon. Han skrattade till på nytt och nickade mot mig med ett vagt leende på läpparna. Hans ögon glittrade i månskenet.
”Du är väldigt lik mig.” sa han sedan och förde ett finger till sina läppar. ”Men säg ingenting till din mor om det.” sa han.
”Jag lovar.” svarade jag.
Min fars händer lättade från mina kinder och han fattade istället tag om min midja och ledde mig fram genom hallarna. Min vita nattsärk dolde mina fötter när jag gick barfota över golvet. Mina fotsteg var ljudlösa men min fars skor gav ifrån sig ett dovt ekande ljud när de slogs ner mot det grå stengolvet.
Jag såg på honom.
Hans klarblå ögon glittrade fortfarande i månskenet och det långa bruna håret hängde tungt ner över hans rygg där han gick bredvid mig. Jag lade märke till att han släppt loss håret från sin hästsvans det tidigare varit uppsatt i under dagen. Han var klädd i svarta byxor som formade sig efter hans smala ben och framhävde han knän och lår. En lång mörkröd rock hängde tungt längsmed hans kropp och den bruna tygvästen var spänd över hans vältränade men smala överkropp.
Jag hade aldrig förstått hur han funnit tid till att träna. Min far var alltid upptagen med någonting och hans plikt som kung krävde att han fanns till sina landsmäns förfogande alla tider på dygnet, året runt.
”Pappa.”
”Ja.”
”Vem är Dekkhám?”
Min far stannade när han hörde min fråga. Jag såg på honom med en ärlig nyfikenhet och jag kunde se att han förbryllades över den fråga jag just ställt honom. Han höjde sina ögonbryn, kliade sig i pannan och såg ut att försöka finna ord.
Hans blick vandrade från väggarna till golvet till taket till mig och jag väntade tålmodigt på hans svar.
”Dekkhám är…” sa han men avbröt sig själv. Han skakade på huvudet och suckade innan han såg på mig med en plågad blick. ”Han var min fars närmsta vän.” sa han tillslut.
Jag höll andan. Jag hade aldrig hört min far tala om min farfar tidigare. Varje gång jag undrat någonting om honom hade min far undvikit att svara. Min mor hade gjort det klart för mig när jag var sju att min far inte ville att vi talade om farfar och farmor. Jag visste aldrig varför men nu skulle jag kanske få veta svaret.
”Kände han farfar?” fick jag tillslut fram med en viskning.
”Ja”. Min far nickade. ”Han och din farfar tillbringade mycket tid tillsammans. Dekkhám anställdes senare som min fars rådgivare och arbetade sida vid sida med honom i många år.” sa han. ”När jag senare tog över tronen efter min far hade jag inte hjärta nog att avskeda Dekkhám. Därför lät jag honom arbeta kvar men jag ville inte längre ha honom som min rådgivare.” förklarade han. ”Jag ansåg att det var slöseri med erfarenhet. Dekkhám omplacerades därför till att bli kapten över det kungliga gardet. Han ansvarar för vaktstyrkan och jag har även planer på att ge honom ansvar över spejarna.” Han tog en kort paus. ”Det skulle vara idioti att göra sig av med en sådan skicklig soldat.”
Jag blinkade förbryllat mot min far.
”Men… Han var ju så otrevlig mot dig.” invände jag.
Min far log ett vänligt leende mot mig.
”Dekkhám verkar hård och han uttrycker sig bestämt.” sa han. ”Men innerst inne är han en godhjärtad man som gör allt för sin kung och hans familj.”
”Men varför har jag aldrig träffat honom förut?” undrade jag.
Min far skrattade till, lade huvudet på sned och såg på mig med sina klarblå ögon.
”Dekkhám är ofta ute och patrullerar. Han kommer egentligen aldrig till slottet mer än när jag kallar till möten.” förklarade han. ”Jag tycker inte om att störa hans arbete. Jag behöver inte oroa mig över Dekkhám. Händer det någonting meddelar han mig personligen. Inte ens Zorín hinner före med informationen.” sa han. ”Det var Dekkhám som informerade mig om barnen.”
Jag förundrades över att min far visade en sådan tillit till sina mannar. Jag hade alltid föreställt mig att min far var den som gjorde allt jobb. Det slog mig inte förrän nu att han måste ha ett tusental män och kvinnor som arbetade åt honom dygnet runt. Men en fråga kvarstod.
”Hur kunde han veta vad som hände i Chérímevíi?”
Chérímevíi var en stad belägen långt upp i bergen i söder. Jag hade träffat stadens kungligheter ett antal gånger under min mors tebjudningar men aldrig sett staden med egna ögon. Det sades att den var vacker med sina låga träd som bar färgglada blad i rosa rött och guld.
”Dekkhám har utsända män över hela landet. En av hans män sände bud om händelsen till honom och han förde informationen vidare till mig.” sa min far. ”Det är enda sättet för mig att veta vad som händer bortom Ísoaras gränser. Dekkhám hade redan sänt ut sina män till de andra städerna när jag bad honom göra det. Han har alltid haft en förmåga att ligga steget före mig.” min far tog en kort paus. Han började gå igen och drog efter ett andetag. Jag följde med honom. ”Dekkhám hade blivit en förträfflig kung.”
”Vad menar du?”
Jag såg på min far och jag kunde se hur han blev stel i kroppen.
Han såg på mig för ett ögonblick som om han sagt alldeles för mycket och det kändes som att han övervägde att bespara mig smärtan eller hemligheten eller allt annat. Någonting han undanhållit väldigt länge . Men tillslut han gav upp och han suckade besegrat innan han vände bort blicken från mig – ville inte se på mig när han avslöjade sanningen.
”Han är min fars bror.”
”Va?”
Min far nickade.
”Ja.”
”Jag förstår inte.” sa jag. ”Varför har du inte sagt någonting om det här förrän nu?”
Besvikelsen vaknade och växte till liv inom mig. Den bubblade upp i min mage och exploderade så häftigt att den fick mina ögon att tåras. Min farfars bror. Dekkhám var min farfars bror.
Jag kunde inte förstå det och kunde jag inte förstå det skulle jag omöjligt kunna smälta det. Jag kunde inte förstå att den otrevliga mannen på mötet, den där otrevlige mannen vid namn Dekkhám, som tilltalat min far med sådana otrevliga ord var min fars farbror.
”Det är inte lätt för mig att tala om mina föräldrar, Zearléna.” sa min far till mig. ”Varje gång jag tänker på dem… det är som om jag tvingas förlora dem igen och igen.”
Min far såg på mig med samma plågsamma blick som förut. Jag ville förlåta honom men jag visste inte hur. Min far hade aldrig tidigare talat med mig om sina föräldrar och när han äntligen gjorde det visade det sig även att han har en farbror som i hemlighet arbetat som kapten för vaktstyrkan.
Jag ville slå händerna för mina öron och skrika tills luften gick ut mig och jag föll ner i en sorglig liten pöl på golvet. Allting kändes plötsligt som ett fruktansvärt dåligt skämt.
Jo förresten, Zearléna. Jag har en farbror som du aldrig har träffat och han är en riktigt otrevlig idiot. Jag tänker låta dig träffa honom under ett möte idag så du lär dig hata honom innan jag avslöjar för dig vem han är. Vad tycker du om det?
Jag föreställde mig min fars röst i huvudet. Jag fantiserade ihop mängder med olika scenarion om hur han struttade omkring inne på sitt kontor lycklig över att han lyckats undanhålla sin farbrors existens för mig i nitton år.
Om jag inte hade älskat honom så förbannat mycket hade jag knuffat ut honom genom första bästa fönster. Men jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag tillät mig själv att skada honom. Istället knöt jag mina nävar och undvek att bita ihop tänderna så hårt att de sprack.
Jag såg tyst upp på min fars ansikte. Han gick tyst bredvid mig och hans blick var stadigt fäst framåt. Min ilska avtog sakta tills den ebbade ut helt och jag började istället tycka synd om honom.
Min fina far . Min fantastiska far som aldrig ville skada någon och som alltid ville vara alla till lags. Det var självklart att han inte ville tala med mig om sina föräldrar.
Jag trodde mig se en ensam tår rulla ner för hans kind och det högg till i mitt bröst så plötsligt att jag trodde att mitt hjärta skulle brista.
Det var mitt fel att han grät – om han grät.
Om jag aldrig hade frågat honom om Dekkhám hade han aldrig behövt uppleva de smärtsamma minnena som han så gärna ville glömma. Hade jag aldrig ställt frågan hade det här inte förvandlats till en plågsam promenad genom slottets mörka hallar. Jag ville brista ut i gråt.
Försiktigt löste jag upp mina knutna nävar och fattade sakta tag om hans hand. Jag kramade den hårt i min och jag mötte hans blick när han såg på mig med en uttryckslös min.
”Förlåt.” viskade jag. ”Förlåt för att jag frågade.” sa jag.
Min far stannade och han tog in mig i sin famn. Han höll mig hårt mot sitt bröst och tryckte sin näsa mot mitt huvud. Jag omfamnade honom så hårt att jag trodde att jag skulle krossa hans midja men den var så stark och hård och varm att jag aldrig skulle kunna skada honom i en kram.
Min far kysste mitt huvud länge länge och han höll mig så varsamt att jag kände mig som den mest ömtåliga dottern i världen.
Min fina underbara fantastiska far. Som jag älskade honom. Jag skulle kunna bo i hans famn och aldrig lämna den och hans kärlek kunde föra mig oändliga varv runt solen och månen och stjärnorna och jag skulle aldrig någonsin vara rädd för att falla.
”Jag älskar dig.” viskade jag till honom. ”Men lova mig bara en sak. Inga fler hemligheter.”
Han kysste mig åter på huvudet och jag slöt mina ögon så hårt att det kändes som att mina ögonlock skulle växa samman.
”Jag lovar.” svarade han ömt. ”Inga fler hemligheter.”
|
|
|
|
