Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 2

Jag är en jordbärare, dotter till Kalmaost och syster till tusentals män och kvinnor, pojkar och flickor och ännu ofödda liv.
När jag upptäckte mina förmågor – att jag kunde få ett frö att växa till en blomma, jorden att skälva och stenar att dela sig sköljde besvikelsen över mig.
Jag ville inte vara en jordbärare. Jag ville inte vara dotter till Kalmaost. Han var ingen speciell. Thames var speciell men Asgaloth var det ännu mer. Jag ville vara dotter till henne.
Tänk vilka förmågor jag skulle besitta om Asgaloth tagit mig under sina genomskinliga vingar. Jag hade kunnat göra så mycket mer.
Jag var tio år när mina förmågor utvecklades och avslöjade sig för mig och omvärlden.
”Min älskade Zearléna. Att utses till jordbärare är ingenting att bli ledsen över.” sa min mor till mig. ”Det vore fruktansvärt om du inte försetts med förmågor alls.” sa hon.
Min mor svepte in mig i en kram och kysste mig på pannan med sina röda målade läppar.
Men jag kunde inte glädjas över vad jag var. Jag ville inte tillhöra jorden. Jag ville inte vara hans dotter. Jag ville tillhöra luften – precis som min far.
”Kalmaost är dum.” sa jag. ”Jag vill inte tillhöra honom.”
Min mor log ett vänligt leende mot mig.
”Våra viljor kan aldrig påverka demonernas beslut, min älskade Zearléna.” sa hon när hon smekte mig över kinderna. ”Kalmaost utsåg dig av en anledning. Han förväntar sig stordåd av dig.” sa hon. ”Det är din uppgift att vara tacksam. Han lånar dig sina förmågor i form av en gåva av stort värde och betydelse för din framtid.”
”Men jag vill inte ha hans dumma gåva! Jag vill ha Asgaloth gåva precis som pappa. Varför gav hon honom sin gåva men inte mig? Det är orättvist!” snäste jag. Min mor såg på mig med en blick som uttryckte irritation.
Hon suckade innan hon slöt sina ögon och förde en hand till sitt ansikte. Jag var så arg på henne att jag ville gråta.
”Zearléna… När ska du förstå att vi inte kan påverka demonernas beslut?” undrade hon. ”När ska du förstå att din vilja inte kan påverka ditt öde?”
”Jag bryr mig inte om mitt öde. Jag vill inte tillhöra Kalmaost. Jag vill tillhöra Asgaloth som pappa!” sa jag högt.
Min mor skakade på huvudet och jag kunde se besvikelsen i hennes blick när hon hörde mina ord.
”Snälla Zearléna.” sa hon med bestämd röst. ”Du är fortfarande för ung för att förstå vad dina förmågor innebär.” Hon tog en kort paus för att hämta andan. Hon såg på mig med sina vackra gröna ögon. Så djupa att jag kunde drunkna i dem. ”Du besitter krafter bortom din förståelse. Vad Kalmaost har skänkt dig är mer än vad du kan förstå. Du har makten att utföra stordåd. Att du inte tillhör Asgaloth som din far gör dig inte mindre värdig titel som Ísoaras framtida drottning.” sa hon. ”Jag vill inte tala med dig mer om det här. Du tillhör Kalmaost liksom jag tillhör Belas och din far tillhör Asgaloth. Vi är demonernas skyddslingar och demonerna väljer ut sina barn med omsorg och eftertanke.” Hon bet ihop sina tänder så hårt att hennes käke spändes och hennes ansikte blev stelt när hon såg på mig. ”Om din far visste hur du betedde dig nu skulle han bli mycket besviken på dig, Zearléna. Du borde vara tacksam över att Kalmaost valde dig.”
Jag svarade aldrig min mor. Istället såg jag på henne med tårar i ögonen och en bubblande ilska inom mig. Jag hatade henne för vad hon sa. Hatade henne för att hon inte tillät mig välja vilken demon jag ville tillhöra. Hatade henne för att hon inte förstod.
Jag reste mig upp från min fåtölj och sprang ut från stora salongen.
Jag ville gråta.





Den kvällen kunde jag höra hur mina föräldrar talade med varandra. Jag satt hopkrupen intill deras stängda sovrumsdörr och lyssnade till vartenda ord.
Min mors röst var hög och gäll. Hon talade med en tydlig oro och frustration i rösten när hon berättade för min far vad jag hade sagt till henne – att jag inte ville tillhöra Kalmaost.
Min far bad min mor att lugna sig. Han var trött och hans röst hes efter alla möten han suttit i under dagen.
Han ville inte att vi skulle veta någonting men jag visste redan allt.
Jag brukade smyga efter min far när han begav sig till sina möten med sina kaptener, generaler och rådgivare. Kvinnor var inte tillåtna på dessa möten vilket jag tyckte var dumt och orättvist. Därför hade jag redan som treåring gjort det till en vana att följa efter min far när han lämnade sitt kontor och med bestämda steg gick till den stora salen där mötena alltid hölls.
Han visste aldrig att jag följde efter honom.
Då liksom nu hörde jag vartenda ord. Jag hade god hörsel och skarp blick. Ingenting hade någonsin undkommit mig om jag varit nyfiken nog att ta reda på svar.
Jag brukade krypa ihop i ett mörkt hörn intill en blankpolerad rustning tillhörande en forntida krigare. Rustningens bepansrade vingar dolde min smala kropp när jag gömde mig för vakterna och jag satt tillräckligt nära ett runt litet hål som jag en gång funnit i väggen. Jag var förmodligen inte det första barnet som tjuvlyssnat på möten som kungen närvarat vid.
Det hade alltid funnits en anledning till varför min far inte ville att jag och min mor skulle veta vad som diskuterades på mötena. Han ville inte oroa oss och ovetande om att jag redan visste allt som sagts trodde han att han skyddade oss från sanningen.
Sanningen som hela tiden kröp närmare Ísoara och hota att förgöra oss.
Tårar började rulla ner för mina kinder när jag tänkte på att jag skapade mer stress för min far än vad jag hjälpte honom. Han försökte lugna min mor när hon nästintill skrek åt honom.
Jag var världens sämsta dotter.
”Hon lyssnar inte på mig! Jag försökte förklara för henne att vi inte kan välja våra beskyddare.” sa min mor. ”Hur ska vi få Zearlína att förstå att hon inte alltid kan få vad hon än vill?” sa hon högt.
Jag snyftade tyst för mig själv där jag satt utanför den stängda dörren. Hoppades att ingen skulle höra mig. Min far suckade inifrån rummet.
”Älskade… Zearléna är bara ett barn. Det är inte meningen att…”
”Hon är vårt barn, Roux! Hon är vår dotter.” avbröt min mor. ”Om inte vi kan få henne att förstå demonernas makter, hur kan någon annan få henne att förstå det?” sa hon upprört.
Det blev tyst inne i rummet och jag höll andan medan jag väntade på att min far skulle svara. Jag bad och hoppades och hoppades och bad för att han inte skulle hålla med henne. Jag knep ihop ögonen så hårt att jag trodde att jag aldrig skulle kunna öppna de igen och bet ihop tänderna så hårt att det kändes som att tänderna skulle falla sönder i bitar.
Sedan hörde jag min far tala.
”Jag ska prata med Zearléna.” sa han. ”Försök lugna ner dig under tiden, Lejda, älskade.” sa han. ”Jag kommer tillbaka snart.”
Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.





Jag hann inte upp i sängen innan min far kom in i mitt rum och ertappade mig med att försöka skapa en förvillande scen. Han såg på mig med sina klarblå ögon och jag kände hur hjärtat bultade.
Mina ögon var så uppspärrade av rädsla att det kändes som att de skulle trilla ur sina hålor.
Min far harklade sig när han stängde dörren bakom sig. Fick med ens en allvarlig blick och han gick fram till mig. Lyfte upp mig på sängen och satte sig själv ner på sängkanten bredvid mig.
Jag skämdes så mycket att jag trodde jag skulle sjunka genom madrassen.
”Jag har en känsla av att du hörde mitt samtal med din mor.” sa min far och såg ner på mig över sin axel. Jag svalde och slog ner blicken i sängen och nickade så långsamt att jag inte ens var säker på om mitt huvud rörde sig.
”Förlåt…” viskade jag.
”Då vet du varför jag kom till dig.” sa min far.
Jag nickade.
”Ja.”
”Är det sant? Känner du ingen tacksamhet alls över att Kalmaost valde dig?” frågade han. Jag ryckte på axlarna.
”Vet inte.” sa jag med pipig röst.
Jag kunde känna hur min fars blick brände mig i nacken när han såg på mig. Han rörde sig där han satt på sängkanten, lade upp det ena benet ovanför det andra, skakade rastlöst på foten och lät sina händer greppa om sitt ben.
Han sa ingenting på vad som kändes som en evighet.
”Jag skulle säga att vi inte får möjlighet att välja vilken demon som blir vår beskyddare… Men jag har förstått att din mor redan berättat det för dig.” sa han tillslut. ”Det jag inte kan förstå…” sa han men tog en kort paus. Förmodligen för att finna rätt ord. Jag såg upp på honom. ”Är varför du tycker att Kalmaost inte är värdig… dig?”
Jag såg på honom. Funderade på vad det var min far nyss sagt. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte hur jag skulle svara på hans fråga. För det hade väl varit en fråga? Jag var inte säker.
Min far drog efter ett andetag och han fortsatte tala till mig.
”Tänk om du inte var värdig Kalmaost.” sa han mjukt. ”Tänk om du inte var värdig någon av demonerna. Vore inte det ännu värre?” sa han och såg på mig med en blick som avslöjade att han ville få mig att tänka.
”Alla krosárer har en beskyddare.” sa jag. ”Det har Onit sagt.”
Min fars ögonbryn sköt i höjden när han såg på mig. Onit var min morbror och min far hade aldrig värdesatt hans ord särskilt högt. Min morbror var en svindlare i min fars ögon.
”Är allt Onit säger sant?” undrade min far slutligen.
Jag ville säga ”Ja, allt vuxna säger till mig är sant”. Men jag sa det inte. Jag sa inte någonting. Istället förblev jag tyst och lät mina ögon tala för mig.
Min far log.
”Alla krosárer tilldelas inte en beskyddare. Ibland utser demonerna krosárern till beskyddaren.” sa han. ”Därför får du aldrig ifrågasätta demonernas beslut eller säga att du inte vill att Kalmaost ska förbli din beskyddare.” Sa han. ”Du vet inte vad Kalmaost har för planer för dig.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 21:02
(Har blivit läst 485 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord