Jag vägrar. Jag älskar dig. |
Nu har tiden gått
alldeles för länge
och jag börjar tröttna på
att du aldrig kommer hem
Jag har sysselsatt mig
med honom,
ignorerat känslor
för dig
Men nu räcker det,
nu får du bli min igen
Varje sekund som går
utan att du hör av dig,
utan att du öppnar ytterdörren
och sover vid min sida
gör ont
Jag sitter på bussen
på väg från Småland
där jag var på begravning
och Marcus, älskling,
livet är för kort
för att slösa på tid
där vi inte är tillsammans
När prästen tog en sked
och strödde mull över kistan
"Av jord du kommen,
jord ska du åter bli"
ville jag kasta mig fram,
knuffa honom till golvet,
borsta rent kistan,
öppna den
och rädda L från döden
Idiotiskt förstås,
men jag ville vägra
låta honom vara död,
precis som jag vill vägra
låta dig ha lämnat mig
och jag borrade naglarna
hårt in i kyrkbänken
Vad spelar det för roll
att vi är skilda?
Jag har aldrig brytt mig
om äktenskap ändå,
det betyder ingenting,
det enda som betyder något
är vi
Det enda som betyder något alls,
någonsin
är vi
Saknaden värker i bröstet
och när jag trycker mig mot hans
är det inte ditt
Jag borde förstås
sluta träffa honom,
borde vara själv
även om jag hör hemma
hos dig
Jag har skaffat Tinder,
jag antar
att jag försöker gå vidare
men ingen kan stava
eller besitter kunskap
om interpunktion
och ju mer jag skriver
med människor
som uttrycker sig
mer med emojies
än med bokstäver,
ju mer saknar jag dig
Du var jobbig
och du älskade mig inte rätt,
vi var olika
och livet med dig
var utmanande
Men Marcus,
livet med dig
var underbart,
det var aldrig någonsin
tråkigt,
det var alltid uppfyllt
av känslor,
vi led aldrig brist
på ord,
vi hade magneter
i händerna
och vi älskade
med blickar
Du utstrålade
närvaro
och jag älskar dig
för det
Jag har aldrig mött
en människa som du,
du var din egen,
så mycket du
alltid på väg,
på din egen väg,
slingrande och snårig
långt ifrån
alla anlagda raksträckor
och jag älskar dig
för det
Du kan vara
den konstigaste människan
jag mött,
alltid full av inspiration
långt utanför
alla boxar,
högt svävande
ovanför alla huvuden
och även om mina stadiga realismfötter
stod kvar
och min fyrkantighet
hade svårt att greppa dig,
placera in dig
i en bestående form
så älskar jag dig
för det
Jag är ledsen omvärlden,
ni kommer skaka
på era huvuden
och titta på mig
med medlidsamma blickar,
men det är ni som har fel,
för jag vet
att det är vi
Det är bara så,
det är jag
och Marcus,
vi
Jag har vetat det
sedan jag först såg honom
och jag vet det fortfarande
Jag kan ha fel,
ofta till och med,
men vissa saker
vet jag säkert,
och sällan har jag vetat
något så säkert
som vi
Jag säger inte
att jag inte ska
gå vidare,
hand i hand
med någon annan
För kanske
dröjer det decennier
innan vi hittar tillbaka,
hittar rätt,
hittar hem
igen
Och kanske
gör vi det inte alls,
även om jag,
som ni vet,
vägrar
Men oavsett
så är det,
kommer alltid att vara,
vi
och jag älskar dig
för det
...
Marcus
|
|
|
|
