och de vill diagnostisera mig |
Jag badar i världens största hav, jordens befolknings tårar
och jag, jo jag drunknar tillsammans med dem andra som liksom jag, kämpar vareviga dag.
Där den förlamade depressionen håller i mig i ett så kraftigt tag att det enda som kan rädda mig är ångesten. För åtminstone då, känner jag någonting och andas lite för många andetag i minuten att blodet pulserar snabbare än vad jag hinner samla mig, och just precis där i ett psykiskt sammanbrott, känns hela mitt liv som ett enda bakslag. Att må dåligt i alla samhällskonstruktioner, kärleksrelationer, att se allt som riskzoner är den enda grundlag som finns i min vardag.
Mänskliga ansikten förvandlas till demoner och paranoian skjuter undan mina nära och kära, förvandlar dem till typ jag vet inte spioner; misstänker att varenda god handling har en agenda,
jag får tankar som inte ens hör hemma här och jag känner att jag inte ens får bestämma över det här som faktiskt ska vara mitt liv, jag tar stora kliv i helt fel riktning, missleds i någon slags nedåtgående spiral till enkelriktning.
Och alla andra undrar varför jag inte går till jobbet, tar en fika med mina vänner, är tillsammans med den där pojkvännen, betalar räkningar, går till gymmet, skrattar över ett glas vin, unnar mig ett plagg på rean, bjuder hem familj och vänner på en storslagen middag?
|
| Kommentarer | | glasbit - 11 jun 18 - 00:37 | Amen exakt. Fint att läsa nåt av dig. Alltid hög klass
och igenkänning. |
|
|
|
