let me into your story - [del 23] |
Milo brukade inte gå ut och äta lunch ensam. Han hade matlåda, eller så köpte han med sig någonting till bokhandeln och åt där. Men han skulle nog göra ett undantag idag då han kände att han bara skulle sitta och tänka alldeles för mycket annars. Det hade känts lika jobbigt att lämna Zacharias ensam hemma idag som igår, men han hjälpte honom uppenbarligen inte genom att vara hemma heller.
Han hade ätit med Milo igårkväll men hans blick hade varit så långt borta att han insett att det inte ens varit någon idé att försöka prata med honom, och sedan hade han lagt sig i sängen igen.
Han bara låg där. Trasig.
Det var soligt ute och några få, lätta snöflingor föll från himlen innan dom fångades upp av små vindpustar och virvlade runt istället. Milo tyckte det var fint men det kändes som att andra var för upptagna för att lägga märke till det.
Fastän han var hungrig var det ingen av restaurangerna han passerade som lockade och han bestämde sig tyst för att om han inte valt något ställe när han nådde hemköp så skulle han gå in och köpa en matlåda istället.
”Milo?”
Han såg sig om över axeln och sedan förvirrat tillbaks när han inte förstod vem som hade sagt hans namn. Hade han hört fel?
”Hej, Milo.”
”Åh hej”, log han förvånat när Nicolai slöt upp bredvid honom. ”Jag såg dig inte.”
”Jag var inte säker på att det var du först, har inte vant mig vid det där vita håret än.”
Milo flinade lite åt att hans ´inte vant mig´. Han själv hade svårt att minnas hur han sett ut med det bruna håret då det kändes så länge sedan. ”Vad gör du här?”
”Jag jobbar, eller ja jag har lunch och tänkte äta ute någonstans men.. jag har tydligen svårt att bestämma mig för vart. Vad gör du själv?”
”Jag har lite ledigt idag faktiskt, min flickvän är och färgar håret”, sa han och gjorde en gest med tummen åt gatan bakom sig. ”Jag följde med som sällskap men tröttnade efter en halvtimme. Dom där tidningarna dom erbjuder är inte så värst roliga”, flinade han.
”Typ se och hör och sånt där va?”
”Exakt dom. Jag har redan käkat lunch men tänkte ta en milkshake på det där 50tals-stället, har du varit där? Det är rätt nytt.”
”Nej det har jag inte.. Är det bra?”
”Jag har bara testat just deras milkshakes, och dom är asgoda. Men jag tror att deras mat är helt okej också, typisk diner-mat du vet? Vill du hänga med dit? Så får du ju sällskap i alla fall.”
Milo hade inte sett någon anledning att tacka nej till det erbjudandet och väl framme vid Dinern blev han glatt överraskad.
”Precis som det ser ut i filmer ju.” Det var svartvitrutiga golv, en disk i krom, röda vinylsäten i små bås och servitrisen han hunnit se skymta förbi hade varit klädd i en ljusturkos uniform med vitt förkläde.
”Visst är det rätt coolt? Dom har en jukebox längre in till och med.”
”Jättegulligt. Jag hoppas dom har något vegetariskt bara..”, sa han och kikade upp på menyn. Utbudet visade sig vara ganska begränsat när det kom till det men så upptäckte han en hamburgare som åtminstone lät god av beskrivningen att döma.
Dom slog sig ner i ett bås intill fönstret och Nicolai drog av sig sin tofsprydda svarta mössa. ”Så hur är läget då? Har kärleksproblemen löst sig?”
Nicolai lät lättsam när han sa det och Milo ville verkligen inte gå in på hur jobbig hela situationen – kärlek eller ej – var för närvarande, så han ryckte bara på axlarna med ett leende. Det var väl inte värre än en vit lögn.
”Men fortfarande singel?”
”Väldigt”, nickade han och blev i nästa sekund väldigt tacksam att deras mat och milkshake precis serverades framför dom.
”Tack så mycket”, log Milo mot servitrisen och tog därefter chansen att byta samtalsämne. ”Hade du tänkt göra något annat på din lediga dag då? Eller var höjdpunkten dom där tidningarna hos frisören?”
Det hade varit trevligt att sitta och prata med Nicolai en stund. Det blev som på ett lite annat sätt när dom båda var nyktra och det inte ropades om något tv-spel i bakgrunden, och det blev definitivt på annat sätt nu när dom var vuxna och faktiskt hade mer gemensamt än dom haft på den tiden Milo och Oskar bott hemma. Men fastän att det var trevligt – och maten god – så kunde Milo inte helt hålla tankarna borta ifrån Zacharias. Han målade upp sig en bild av att han skulle vara uppe på fötterna när han kom hem, att han skulle ha tagit på sig sina vanliga kläder och att han kanske skulle sitta i köket och äta, att blåmärkena skulle ha bleknat mer och att ett åtminstone svagt leende skulle synas på hans läppar. Fast han vågade inte helt tro på den förhoppningen och det var det som fick det att återigen kännas jobbigt att veta att han behövde spendera några timmar till i bokhandeln innan han skulle kunna gå hem och kolla hur det var med honom.
Bryt inte ner dig själv, lova det? Han hade lovat Oskar det, och han ville tro att han hade kontroll över det. Men om Zacharias inte blev att må bättre så var Milo inte så säker på hur han skulle klara av att hålla skenet uppe själv, och han var rädd att tårarna om kvällarna när han låg nerbäddad i soffan skulle bli allt fler.
”Förresten..”, sa Milo när han ätit upp det sista men tvekade i samma sekund som han påbörjat meningen ifall han verkligen borde ta upp någonting av det här. Det skulle inte hjälpa honom på något sätt utan förmodligen bara få honom att må sämre.
”Ja?” sa Nicolai och såg frågande på honom när han inte sagt någonting mer. Även hans milkshakeglas var tomt nu.
”Ni pratade om någon Jimmy förut. När jag var hemma hos Oskar när ni kom dit, om du kommer ihåg?”
Nicolai rynkade pannan. ”Ja.. jag kommer ihåg att vi träffades där såklart. Men Jimmy?”
”Svempa sa att han sett honom på pizzerian. Någon kille ni gått på samma skola som?”
”Ja men just ja, den Jimmy. Ja vad är det med honom?”
Vad hade han haft för tanke med det här egentligen? Att Jimmy var en störd människa visste han redan. Och hur arg han än var hade han ju också lagt ner det där med att han skulle be Nicolai och Svempa att slå ner honom. Han hade inte ens vetat att han var kapabel till att tänka sådana brutala tankar.
”Han var alltså konstig redan då?”
Nicolai såg fortfarande lite fundersam ut, vilket var väldigt förståeligt eftersom Milo frågat helt apropå ingenting, men han nickade sedan.
”Jo men det var han, jag hade ju inte så mycket att göra med honom eftersom vi gick i helt olika årskurser, men vår skola var inte så stor så man träffade ju på alla under rasterna ändå. Men han var väl egentligen varken utstött eller populär, han var lite mitt emellan; han hängde mycket för sig själv men det var ingen som mobbade honom vad jag vet, utan det verkade självvalt, men tjejer verkade gilla honom just för att han var lite skum. Tills han gjorde saker som för skumma.”
”Som vadå?”
”Det var så länge sen så jag kanske kommer ihåg fel till och med, men det var någon morgon när vi kom till skolan då alla teckningarna som satt på väggen utanför bildsalen var nersmetade med något rött, vi skämtade om att det var blod men när.. det var nog fan Svempa till och med, när han drog fingret över det och skämtade om att han skulle smaka på blodet så.. Det var blod.” Nicolai såg inte ens road ut utan hade bara rynkat pannan igen. Milo kände sig mest förfärad.
”Vad hade det med.. Jimmy att göra?”
”Vi vet ju inte helt, men han var alltid tidig till skolan, oavsett när man kom dit så såg man honom alltid i uppehållsrummet, och det var några från hans klass som berättade senare under dagen att han hade haft bandage runt båda handlederna, som blod han trängt igenom.”
”Men gud..” Han tyckte redan att det lät fruktansvärt, men när han sedan insåg att det var samma Jimmy som Zacharias bott med i flera år..
”Ja, då är man liksom skum på ett lite för skumt sätt. Nu när du påminde mig så snackade faktiskt Svempa om honom när vi gick hem från Oskar den natten, det där med att han hade träffat på honom igen på en fest för några år sen. Han hade fått som världens utbrott och kastat någonting genom fönstret, och varit helt ursinnig för att någon hade sagt någonting till honom innan? Jag vet inte, det lät galet bara, men eftersom han uppenbarligen hade problem redan då som sextonåring, och förmodligen innan, så känns det ju inte förvånande om det fortsatt bli värre.” Nicolai ryckte på axlarna. ”Varför undrar du förresten?”
”Jag.. hörde någon annan prata om honom bara. Och tänkte på den där killen som Svempa sa att han såg honom med på pizzerian.”
”Ja just ja, fan stackars kille. Fast man är nog lite konstig själv om man självmant väljer att umgås med Jimmy.”
Milo kände hur det stack till i handflatorna och insåg först då att han borrat in naglarna i dom under bordet. Zacharias kanske hade valt det, men han hade väl inte vetat hur Jimmy egentligen var? Han skulle aldrig ha utsatt sig för något sånt medvetet. Han hade ju redan haft det jättejobbigt.
”Mm.”
”Fast samtidigt; Jimmy såg ju bra ut och man kan ju vara störd men samtidigt smart, så vem vet hur han fick den killen att tro någonting bra om honom? Alla kan väl manipulera efter viss träning. Du, är du okej eller?”
Milo nickade snabbt. ”Ja, jag.. jag är okej. Men jag måste nog börja ta mig tillbaka. Men det var trevligt att du tog med mig hit.”
”Kul att du gillade det, och kul att träffas överhuvudtaget.”
”Ja verkligen, ursäkta att jag kanske varit lite disträ emellanåt bara”, sa han när dom reste sig upp och lämnade den lilla restaurangen. Nicolai hade bara leende skakat på huvudet och sagt att det inte var någon fara, och dom hade skilts åt med ett ´vi ses´ som Milo faktiskt hoppades skulle hända. Kanske när han själv mådde bättre.
Det var med snötäckta skor som Milo gick uppför dom tre trapporna till sin lägenhet och fastän han själv inte tyckte om när folk gjorde det sparkade han av det värsta mot väggen utanför dörren. Han skulle behöva ta sig iväg igen senare ikväll för att handla lite – vanligtvis gjorde han det på söndagar men av förklarliga skäl hade det inte varit ett alternativ denna helg – men han ville hem till Zacharias innan.
”Hallå”, sa han efter att ha stängt dörren om sig. Det kändes ovant att komma hem till någon, och lika tungt när han inte fick något svar. Kanske var han i duschen eller låg och läste så att han inte hörde. Kanske skulle det inte vara lika illa längre.
När han hängt av sig ytterkläderna gick han direkt fram till sitt sovrum och knackade försiktigt på dörren innan han lika försiktigt tryckte ner handtaget.
Det var den synen han allra minst hade velat se. Zacharias som låg vänd in mot väggen. Täcket hade hasat ner en bit och han kunde från där han stod se att axlarna – täckta av en svart t-shirt – var uppdragna. Likaså var knäna.
Milo visste inte om det han tänkte göra var helt fel, men han kunde inte bara låta det vara. Han kunde inte bara stå där och försöka vara nära men ändå så långt ifrån, han skulle inte kunna säga något som han ändå var osäker på skulle göra någon skillnad för att sedan lämna honom ifred igen.
Så istället för att säga något, istället för att stå kvar på tröskeln och istället för att gå ut i köket och laga mat och sedan fråga om Zacharias ville ha vilket han troligtvis inte skulle vilja så gick han fram till sängen. Och istället för att bara titta på den långa, svarthåriga killen som plötsligt också såg så liten och hjälplös ut men ändå stötte honom ifrån sig så la han sig ner bredvid, alldeles bakom.
Han sa ingenting, han frågade ingenting, men han la försiktigt armarna om honom och höll bara om.
Zacharias rörde sig inte, sa ingenting, men han kändes precis lika spänd som han såg ut och det fick bara Milo att krama lite hårdare.
Kanske gjorde han helt fel. Kanske borde han lämna honom ifred. Kanske borde han bara försöka vara där mentalt för honom och inte fysiskt, men så efter ytterligare några långa minuter så kände han hur Zacharias kropp slappnade av lite, lite grann. Milo höll kvar sin kind mot hans rygg och hade ögonen slutna precis som han antog att den andre hade.
Det gick flera minuter igen och han hörde hur Zacharias drog efter andan, och utandningen kändes i hela hans kropp.
”Det är okej”, viskade Milo.
I takt med att Zacharias kropp mjuknat hade Milos egen kropp formats allt bättre efter hans och det spelade inte längre någon roll med matlagningen. Med handlingen. Ingenting förutom det här spelade någon roll och timmarna gick medan Milo bara låg och höll om Zacharias.
Milo blinkade till och undrade i två sekunder vart han var någonstans. För han låg inte i soffan. Och han höll om någon.
Och efter dom två sekunderna kom han ihåg, och förstod också att han måste ha somnat. Vad klockan var nu hade han ingen aning om då det var lika mörkt klockan sju på morgonen som det var på kvällen. Han trodde att Zacharias sov, men så rörde han lite på sig och Milo lossade genast på sitt grepp – osäker igen på om han verkligen gjort rätt. I samma stund lyfte Zacharias sin hand och tog tag om Milos handled, som för att hålla kvar honom.
”Milo..”
”Ja?” Han lät armen ligga kvar om honom, med handen lätt greppad om hans axel. När det inte kom något mer svar hävde han sig något uppåt för att kunna se ner på honom, och när han såg hur den svarthårige blinkade flera gånger som för att hålla tårar borta brast det nästan för Milo. Kanske inte just för att han var ledsen utan för att han visade något. Inte bara tomhet.
Fast jo. Det var lika mycket Zacharias uppenbara smärta som fick det att brista lite mer inombords för honom.
”Jag trodde inte att du skulle stanna.”
”Vadå?” frågade Milo lågt.
”När du la dig här.”
”Jag ville inte att du skulle vara ensam mer.”
Zacharias huvud rörde sig framför honom när han nickade. ”Men jag har knappt pratat med dig.. Du har försökt och jag har inte ens..”
Ibland var det helt enkelt lättare att ta sig fram till någon utan ord, för att personen ifråga behövde något annat just då. Milo var ganska så säker nu på att det faktiskt varit precis det som Zacharias behövt – fastän han stött honom ifrån sig vid tidigare beröring. Han hade uppenbarligen inte kunnat ta in Milos löften om att det skulle bli bättre, inte heller frågorna hur det var med honom eller försöken till att prata om någonting helt annat. Han hade inte blivit hjälpt av att ha blivit lämnad ifred. Men Milo hade känt fysiska bevis på att närheten faktiskt gjort någon nytta.
”Du behöver inte be om ursäkt.”
Milo la ner kinden mot den andres rygg igen och kände bara hur han andades en stund.
”När jag och Jimmy-” Zacharias avbröt sig själv. ”Hur mycket är klockan? Måste inte du till bokhandeln?”
Milo vred lite på sig för att få fram mobilen ur jeansfickan men hade redan innan han kollat på skärmen bestämt sig för att vara hemma idag. Det hade låtit som att Zacharias var redo att prata och det fanns ingenting – inte ens bokhandeln – som kunde få honom att lämna honom just nu. 07.05
Det gjorde ingen skillnad. Han stannade hemma idag.
”Vad skulle du säga?”
Zacharias vände på sig så att han låg på rygg istället och Milo flyttade lite åt sidan för att ge honom mer plats, och snart hade den svarthårige satt sig upp – lutad mot sänggaveln och med knäna uppdragna.
”Allt var bra mellan mig och Jimmy först. Jag umgicks ju väldigt mycket med honom eftersom vi bodde ihop och så, men jag var med mina kompisar ibland också. Men så blev jag deprimerad.”
Milo hade vänt sig om så att han låg på sidan och tittade upp på Zacharias när han pratade, och när han berättade att han varit deprimerad nickade han tyst. Det kändes än en gång så orättvist, men det vore nästan konstigt om det han varit med om inte skulle ha tagit ut sin rätt på något sätt. All ångest och stress måste till sist ha blivit för mycket.
”Och allt var..” Zacharias verkade fundera över sina ord när han tittade upp i taket. Men så vände han ner blicken igen. ”Bara mörkt du vet? Ibland var allt bara tomt, men det var fortfarande mörkt. Och Jimmy var där i allt det mörka, fastän allt kändes helt jävla hopplöst och meningslöst så hade jag ändå honom som en trygghet någonstans långt borta. Och sen blev jag.. frisk eller vad man kallar det. Bättre i alla fall. Jag låg inte längre i sängen dygnet runt och det mesta började kännas okej igen. Men Jimmy började bli ägande.. Jag sa ju att han var svartsjuk?”
Milo nickade igen. Det var i stort sett det enda han visste. Att Jimmy var svartsjuk och att det hade funnits annat som gjort att Zacharias inte bara lämnat honom.
”Det handlade egentligen inte ens om andra killar på det sättet först, att han kanske skulle ha fått för sig att jag tittade på andra eller så, utan det var.. Ifall jag bara skulle umgås med någon kompis, när jag sms:ade, när jag satt vid datorn. Allt. Och jag trodde att det var jag som gjorde fel. Jag var så sjukt rädd att han skulle sluta älska mig för han hade ju blivit en så sjukt stor del i mitt liv.”
Milo hade ju hört och läst om sånt där, men oftast om kvinnor, som hamnade i dåliga förhållanden men ändå stannade kvar för att dom var kära. Trots mannens beteende, trots att anhöriga och vänner direkt skulle säga att det var han som gjorde fel och inte hon, att det inte vore någon förlust att bli lämnad utan att kvinnan till och med borde vara den som lämnade. Men att nu höra någon han kände berätta om sånt som lät alltmer likt det han tidigare bara ´hört och läst´ kändes otroligt jobbigt.
”Och det var också då som han.. började slå mig.” Zacharias drog fingrarna genom det utsläppta håret och tystnade en liten stund innan han fortsatte. ”Det var när han blev arg för något. När han blev svartsjuk, sur eller inte trodde att jag var ärlig, när.. Det kunde vara vad som helst. Inte så illa som sist men.. Jag blev liksom van.”
Milo nickade igen och försökte svälja ner klumpen i halsen. Han ville försöka förstå, och han ville att Zacharias skulle fortsätta berätta, men det kändes så fruktansvärt att höra det. Han kunde inte ens föreställa sig.
”Det tog ganska lång tid innan jag insåg hur sjukt allt var, hur fel det var. Men jag fick panik av tanken att bli lämnad, även efter att jag insett att jag inte var kär i honom. För jag skulle inte ha något då. Jag skulle inte ens ha ett hem.” Han bet tag i en av sina piercingkulor och såg ner på händerna som han vred framför sig, med underarmarna vilandes mot knäna. Milo försökte inte möta hans blick utan väntade bara på att han skulle orka fortsätta. ”Jag skulle inte ha någonstans att ta vägen, för dom som jag kallade kompisar hade jag ju egentligen redan dumpat. För Jimmy. Först var det för att jag verkligen trodde att jag gjorde fel – att jag inte borde göra något som fick min pojkvän att känna som att jag valde bort honom – och sen blev det att jag valde bort dom för att jag var så rädd att Jimmy skulle kasta ut mig annars, att han skulle göra slut.. Jag vet att det låter helt sinnessjukt men ångesten jag levde i där hemma gick knappt att jämföra med ångesten jag kände om jag föreställde mig hur det skulle vara utan honom, och mitt i allt det där så var det ju vad jag allra mest ville – att bara dra.”
”Det låter inte sinnessjukt”, sa Milo och såg upp på honom. När Zacharias förklarade så förstod han. Han kunde inte förstå till hundra procent hur jävligt allt varit eftersom han lyckligtvis inte varit i situationen själv, men med det han visste sedan tidigare om Zacharias uppväxt och det han fått veta nu så.. Han förstod hur ångestfyllt hopplöst allt måste ha känts. Han förstod paniken. Han förstod hans rädsla i att han skulle bli ensam igen.
”Jag kunde inte säga något till mina kompisar för jag.. jag skäms så jävla mycket. Så hur lite jag än ville att det skulle vara på det sättet så var jag beroende av Jimmy rent praktiskt. Jag kunde inte ens fixa ett jobb som skulle ge mig pengar som skulle ge mig möjlighet att äntligen lämna honom och bara ordna upp mitt liv..”
Zacharias berättade om jobbet han fått på mcdonalds, om panikattackerna, hur chefen hade låtit honom gå redan första veckan och hur han inte kunnat dölja blåmärkena i ansiktet. Han berättade om skuldkänslorna han känt till Jimmy som hjälpt honom, att han hade hoppats att saker skulle bli bättre, hur han andra dagar bara velat försvinna för att han förstod att allt bara skulle bli värre. Han berättade saker som fick Milo att både vilja slå näven i någonting hårt och att börja gråta.
Milo visste inte vad han skulle säga, och det var också precis dom orden han en liten stund senare sagt.
”Det är okej”, sa Zacharias. ”Jag fattar att jag gjort det jättejobbigt för dig också.”
Milo skakade på huvudet. ”Nej, eller ja det är klart det känns hemskt att se dig må dåligt, men det är inget du ska be om ursäkt för.”
Zacharias bet i piercingen igen men hans händer var stilla nu, och han tittade upp på Milo när han fortsatte. ”Men du har hjälpt också. Allt har känts så jävligt så länge, och det var när jag träffade dig, när jag hade någonstans att gå på dagarna, kvällarna vi har umgåtts här, som något äntligen kändes bra igen.”
Att höra det, att han ändå hjälpt utan att egentligen varit medveten om hur mycket, fick honom att känna en liten lättnad mitt i allt det jobbiga och när han hade hävt sig upp så att han också satt lutad mot sänggaveln la han handen mot Zacharias arm och kramade åt.
”Tack att du berättade. Och jag är så ledsen Zacharias, det är inte meningen att det ska få vara såhär orättvist och hemskt.”
Zacharias sa ingenting men Milo hade sett honom reagera på något. Om det var att Milo sagt att han var ledsen för hans skull, att Zacharias höll med om att det var orättvist eller någonting annat visste han inte.
”Är det något mer?” frågade han och släppte långsamt hans arm igen.
”Jag tänker bara ibland att.. visst, det kanske är orättvist, men tänk om jag förtjänar det?”
Zacharias varken lät eller såg lika tom ut som han gjort dom senaste dygnen. Någonting hade släppt efter inatt när Milo legat och hållit om honom, men det han sa skrämde Milo mer än den tomma blicken tidigare gjort.
”Du förtjänar det inte Zacharias”, sa han tyst. ”Det måste du väl förstå att du aldrig någonsin skulle förtjäna något av det som hänt.”
”Men varför skulle det annars hända mig två gånger?” Han såg så frågande ut. Hans grålila ögon som såg så djupt in i hans egna bruna var alldeles sorgsna. Som att han verkligen funderat över det ett långt tag, som att han inte kommit fram till någon annan slutsats än att det måste vara så att han förtjänade det.
”För att du har haft otur”, sa han bestämt men darrade ändå till lite på rösten. ”För att du har haft jättemycket otur Zacharias. Ingenting annat.”
Den svarthårige nickade och slog ner blicken, och Milo lutade sig fram och la armarna om honom. Han hoppades att det fortfarande skulle vara okej och insåg att så var fallet när den andre la upp sina egna armar om honom och kramade tillbaks hårdare än han någonsin känt honom göra.
- - - - - - - - - - - - -
Han hade aldrig känt sig så trygg som han gjort inatt. Först hade han inte känt någonting, sedan hade han tvingat sig att inte känna någonting, och därefter hade ett sådant fruktansvärt välkommet lugn sköljt genom hans kropp. Fastän Milo pratat med honom, erbjudit sig att lyssna och bara varit där så hade Zacharias ändå känt sig ensam – han och paniken, men när han lagt sig sådär nära och bara hållit om honom så hade han äntligen blivit av med den tryckande och kvävande ensamheten. Han hade vågat känna igen eftersom han litat på att någon skulle hålla ihop honom om det blev alltför illa.
Och när han vaknat och Milo fortfarande legat lika tätt så hade det inte längre känts omöjligt att förklara och att berätta mer.
Han hade inte en jävla aning vad som skulle hända och att ens tänka på framtiden gjorde honom fortfarande lika ångestfylld, men han hade någon han vågade lita på och Jimmy var äntligen, äntligen – hur mycket det än samtidigt skrämde honom – ett steg närmare att försvinna ur hans liv och han ville våga tro att det var någonting bra.
glad att ni fortfarande hänger kvar och läser om dom här pojkarna =) och tack för era fina kommentarer på varje del.
|
| Kommentarer | | Vapor - 6 feb 18 - 16:46 | Är så lättad att Zacharias börjar bli lite mer människa nu! Har tyckt så synd om honom när han bara legat där och varit ledsen och tom! :<
Att han orkar prata hoppas jag är ett stort steg framåt i hans mående.
Och att Jimmy varit ett rövhål sedan skolan visste vi ju men han verkar seriöst helt störd! >_<
Svempa.... smakade han verkligen på blodet? oh lord... D:
Tror det var skönt för Milo att få prata med Nicolai i alla fall. Önskade verkligen att de kunde sätta dit Jimmy, orka anmäla typ och se vad som händer.... >_< | | arbok - 4 feb 18 - 20:31 | | (... okej Svempa kanske inte hann smaka på RIKTIGT, men dör ändå D: ) | | arbok - 4 feb 18 - 20:30 | Så himla skönt att Zacharias äntligen orkar prata! Att han berättar om allting, så det inte finns några mer hemligheter mellan dem. Bra första steg till att börja reda ut saker och ting och även fast han mår piss så kanske han kan börja "leva" igen och orkar äta och piggna till. (Tycker fortfarande han borde få gå till en läkare dock..........)
Och wtf Svempa, bra tänkt att smaka på okända substanser på skolan... D: ryser bara jag tänker på det. Lite synd att Milo inte sa till Nicolai att han hade att göra med Jimmy för det känns hemskt att låta det rinna ut i sanden och låta honom komma undan med allting. Drygt som fan att anmäla men är det någon som förtjänar att åka dit så är det ju Jimmy liksom. |
|
|
|
