let me into your story - [del 10] |
Milo skulle behövt ha med sig en snöskyffel när han gick hemifrån.
Med en uppgiven blick såg han på den nästan igensnöade dörren in till bokhandeln och suckade sedan betydligt mer irriterat. Om han såg till den där plogbilen som förmodligen åkt förbi i natt så skulle han personligen stoppa den och fråga hur fan han tänkte. Var det någonting som sa att det var okej att göra på det sättet bara för att hans bokhandel låg längst ner på den smala gatan? Var det inte lika viktigt då?
Han insåg snabbt att det inte skulle göra nytta (vare sig mot snön eller orättvisan) att han stod där utanför och muttrade och tog därför tag i utmaningen att nå fram till dörren med nyckeln. Efter att någorlunda smidigt klivit över snöhögen och hämtat snöskyffeln nere i källaren satte han fart med att få undan det värsta från den lilla trappen så att hans kunder inte också skulle behöva klättra.
När han väl var klar var han alldeles svettig och sjönk trött ner i fåtöljen som tidigare varit hans men som han numera förknippade Zacharias allra mest med.
Dom hade umgåtts nästan hela förra veckan – flera gånger hemma hos Milo, där Zacharias bland annat tagit initiativet till att pröva sig igenom alla Milos tesorter. Han hade en lång bit kvar innan han skulle vara klar med det. Det var länge sedan han lärt känna någon ny på det sättet – senast var under gymnasiet när han först fått nya klasskompisar och sedan när han ibland träffat på nya personer på någon fest eller så – och särskilt att det gått så pass fort. Även om det fanns saker han funderade på när det kom till Zacharias – sånt han inte ville tvinga fram honom att prata om – så var det också väldigt mycket han nu visste om honom och lika mycket som han delat med av sig själv. Det kändes som att han känt honom mycket längre än dom veckorna det faktiskt handlade om.
När det plingade till från dörren var han nästan beredd på att blunda och hoppas att han blev osynlig. Han orkade verkligen inte resa på sig just nu.
Vilket det visade sig att han inte behövde.
”Hallå!”
”Hej”, sa Milo förvånat när Viggo klev in. ”Kommer du hit?”
”Ja, det sa jag ju att jag skulle göra. Även om det var någon vecka sedan nu..”, sa han och drog av sig den pälsprydda huvan till den svarta jackan.
”Jo, det förstås, men jag trodde inte du skulle komma åtta på morgonen?” flinade han.
”Jag hade tagit fel på vilken dag vi hade föreläsning men satt redan på bussen, så istället för att åka hem och tillbaks så..”, sa han och ryckte leende på axlarna. ”Du ser..
”Trött ut? Ja alltså jag fick som ett jäkla träningspass när jag kom hit, plogbilen hade i princip skottat igen halva dörren.”
Viggo hade betydligt mer kul åt det än Milo, men efter att ha beklagat sig en stund kunde inte Milo heller göra annat än att skratta.
”Visst var det Harry Potter du ville ha?”
”Japp. Ettan.”
Milo kom upp på fötter och hällde upp en kopp kaffe till sin kompis innan han letade fram den önskade boken.
”Tror jag ska ta och sysselsätta mig med att börja läsa om dom där böckerna nästa helg. Så att jag har en vettig ursäkt till att tacka nej till andra eventuella erbjudanden.”
”Jasså? ” flinade Milo. Dom hade inte setts sedan festen i Viggos korridor, men han hade fått ett tacksamt sms eftermiddagen därpå för att han fått ner honom i sängen.
”Ja alltså fy fan, minns inte ens när jag spydde på en fylla innan dess. Men den natten var brutal..”
”Glad ändå att jag hade hunnit lämna då..”, sa han roat.
”Ja jag är seriöst också glad över det.”
”Så Harry Potter är en ursäkt du kommer dra alltså?” Han la boken på disken och såg på sin kompis som skrattade till.
”Jag skulle kunna göra det. Ingen skulle dock tro mig. Precis som att ingen tror mig när jag säger att jag fått vg på en tenta.”
Precis som att ingen skulle tro på Milo om han sagt att han fått ett underkänt. Nu hade han förvisso aldrig fått underkänt på ett prov heller.
Viggo hade stannat kvar en stund och därefter hade kunderna avlöst varandra under förmiddagen. Precis sådär lagom som han gillade; att han hade att göra men ändå hade tid till att småprata med dom som kom in.
När dörren öppnades och Zacharias blev synlig var det dock tomt i bokhandeln för tillfället.
”Hej, hur är-” började han men avbröt sig när han såg en liten tjej på kanske fem år bakom honom, och som han sekunden senare också hörde snyfta till.
”Hej”, sa Zacharias och såg smått stressat upp på honom. ”Hon har tappat bort sin mamma. Vi har letat men jag hittar henne inte.”
Milo skyndade fram till dom och flickan, vars bruna hår var samlat i två långa flätor, började gråta ännu mer. Handen hade hon till synes hårt greppat om Zacharias.
”Jag vill till min mamma.”
”Vi ska hitta henne”, lovade den svarthårige. ”Det här är Milo, han är jättesnäll. Kan du stanna här med honom medan jag går ut och letar efter din mamma igen?” Han blickade än en gång upp på Milo. ”Hon har tappat sin ena vante så tänkte att det var bäst att hon.. är det okej med dig?”
”Ja självklart”, sa Milo direkt och satte sig ner på huk. ”Hej. Vad heter du?”
”Nej, nej.” Flickan skakade på huvudet på ett sätt som nästan såg desperat ut och ryckte tag i Zacharias hand. Dom tårfyllda ögonen fick det att göra alldeles ont i Milo. ”Jag vill vara med dig. Jag vill vara med dig.”
Milo mötte hastigt Zacharias blick och nickade tyst. Det var tydligt att den lilla flickan redan fäst sig vid honom, och det var förståeligt; han hade såklart blivit hennes trygghet när han varit den som kommit fram för att hjälpa när hon tappat bort sin tidigare trygghet – mamman.
”Okej”, sa Zacharias och satte sig ner på huk han också. ”Vi går ut och letar efter din mamma tillsammans.”
Hon nickade och höll fortfarande kvar om hans hand.
”Jag kan följa med”, bestämde sig Milo för och gick iväg till disken. ”Jag ska ändå stänga för lunch snart. Men jag tänkte..” Han letade fram sina tumvantar och gick fram till flickan igen. ”Dom blir lite stora för dig, men du kanske kan ha dom här på dig ändå? Så slipper du frysa.”
”Tack”, nästan viskade hon och drog på sig dom.
”Vad heter du för något?” log han.
”Sa-Sally.” Hon drog häftig efter andan igen och strök den nu vantklädda handen över kinderna.
”Vad fint namn. Vi kommer hitta din mamma, jag lovar.”
Hon vände långsamt upp blicken mot Zacharias som även han nickade.
”Jag lovar också.”
Milo låste dörren efter dom och fastän han själv var stressad över situationen och tyckte synd om Sally så förundrades han lite över den nya sidan han såg hos Zacharias. Han mindes ju hur tystlåten han först varit med honom, hur lågmäld han fortfarande kunde vara ibland, att han nästan kunde uppfattas som osäker – även om Milo nu lärt känna honom på ett helt annat sätt. Nu tog han istället förvånansvärt mycket ansvar när han först kommit in med Sally, med sättet han småpratade med henne, hur han fortsatte hålla henne i handen, hur han presenterat Milo, på sättet han återigen frågade hur hennes mamma såg ut och vart dom hade varit och om Sally hade någon favoritaffär som hon brukade gå in i. Det var fint på något sätt.
Milo höll utkik efter en lång kvinna med brunt lockigt hår och en svart – eller kanske brun eller kanske grå – väska.
”Vi kanske skulle kunna försöka leta fram hennes telefonnummer?” föreslog Milo. Sally hade ingen egen mobiltelefon och det enda hon kom ihåg av telefonnumret var dom första fem siffrorna. Men dom hade ju ett för- och efternamn.
”Ja det är sant, jag tänkte inte ens-”, började Zacharias men blev snabbt avbruten.
”SALLY!” Den eftersökta brunhåriga kvinnan – med en grå handväska – kom springande mot dom och Sally släppte Zacharias hand för att kasta sig i sin mammas famn.
”Mamma!”
”Vart tog du vägen?! Jag letade överallt efter dig! Åh, lilla gumman. Älskade vän. Det är bra nu, såja.”
Zacharias såg nästan lika tagen ut som Milo kände sig utav scenen som utspelade sig framför dom, och det blev med ens dubbelt så känslosamt när han tänkte på Zacharias obefintliga relation med sin egen mamma. När Sallys mamma reste sig upp var däremot den svarthåriges ansiktsuttryck mer neutralt igen.
”Var det ni som hjälpte henne?”
”Zacharias mest”, log Milo.
Sally nickade snabbt. ”Han såg att jag var ledsen och var jättejättesnäll.”
Kvinnan log varmt och strök några fingrar under ögat. ”Jag vet inte hur jag ska- Tack så jättemycket! Det finns så många som bara går förbi eller som- tack”, sa hon igen och gav honom en kram och sedan Milo också.
”Det var inga problem”, log Zacharias.
När Sally kom fram och sträckte upp armarna lutade sig Zacharias leende ner och lät henne krama honom.
”Tack att du hjälpte mig. Och jag tycker att din den där i läppen är fin.”
Zacharias skrattade lågt och rörde vid sin piercing. ”Tycker du? Tack. Du får se till att hålla koll på mamma nu då.”
Sally nickade snabbt och drog sedan av sig vantarna och räckte Milo. ”Tack! Du är också väldigt snäll.”
”Bra jobbat”, log Milo när dom var på väg tillbaks mot bokhandeln. ”Du var jätteduktig med henne ju.”
”Var jag?”
Han väntade sig att se ett leende på Zacharias läppar - för det hade ju ändå varit väldigt uppenbart – men han såg på riktigt undrande ut.
”Ja verkligen. Det märktes ju att hon litade jättemycket på dig, och du lugnade ner henne betydligt bättre än vad jag gjorde med mitt försök.”
Zacharias log svagt och nickade. ”Kanske det. Jag bara-”
”Vadå?”
Han såg ut att fundera på något men skakade sedan på huvudet. ”Det var inget. Skönt att vi hittade hennes mamma. Måste ju vara skräcken att tappa bort sitt barn sådär.”
”Ja verkligen. Jag kommer ihåg när jag var liten och tappade bort mina föräldrar i någon mataffär, och då är det ju ändå ett mer begränsat utrymme än vad det är ute på stan, och att jag var superledsen. Men jag ville inte gå till kundservicen och be dom ropa heller för jag tyckte det var så pinsamt eftersom min bror skulle höra också”, skrattade han.
”Så du hittade dom själv ändå eller?”
”Nej.. Dom ropade efter mig i kundservicen istället. Vilket nog egentligen var ännu mer pinsamt. ´Milo! Din mamma och pappa väntar vid kassorna! Bla bla.´ Jag tror till och med att jag hörde Oskar säga något i bakgrunden. ´Och din storebror!´ typ.”
Zacharias skrattade och drog till sin mössa. ”Illa.”
”Faktiskt.”
När det var dags att låsa och gå hem för dagen hade Milo frågat ifall Zacharias velat hänga med – dom var nu mer än halvvägs in i sin dåliga serie och hur pinsamt det än var att medge så var dom ju uppenbarligen fast i den – och den andre hade inte haft några invändningar till det. Det som däremot visat sig ha invändningar var Netflix.
”Nog för att jag är ganska oteknisk av mig men det finns väl inte mer man kan göra än att starta om teven och Netflix?”
”Testa att dra ur hela kontakten till teven kanske?” föreslog Zacharias. ”Annars vet inte jag heller..”
Milo gjorde som han sa och kröp in bakom tv:n.
”Kan du testa om det funkar nu?”
”Mm”, svarade Zacharias och Milo satt väntandes kvar på knä där bakom. Där han även hade fått sällskap av en nyfiken Gabriel.
”Nej tyvärr, det är fortfarande bara den där ikonen som laddar. Vi kanske får spara det.”
Han borstade reflexmässigt bort eventuellt damm från knäna när han reste sig upp och gjorde sedan Zacharias sällskap i soffan igen där han tog upp fjärrkontrollen. Han tänkte inte ge upp riktigt än.
”Var det inte sånt här du skickade in till någon?”
Milo vände sig om och såg att Zacharias tittade på papperna han hade liggandes på soffbordet.
”Jo. Men han har ledigt i två veckor så jag försökte ta tag i det själv igår kväll men..” Avsaknaden av både ifyllda bokstäver och siffror var kanske svar nog. ”Det är ingen brådska med det, jag ska skicka in det när han är tillbaks igen.”
”Okej”, log den svarthårige och bläddrade bland sidorna medan Milo återgick till att envisas med Netflix. ”Men det här är inte så avancerat egentligen, vad jag kan se så är det bara kostnaderna som ska räknas ihop och så är det procenten här, och här”, sa han och pekade. ”Jag kan gärna göra klart det om du vill.”
Milo såg en aning förvånat på honom men nickade leende. ”Absolut, om du vill så.”
”Så.. du gillar matte?” frågade Milo efter en stund då han suttit och tittat på Zacharias som snabbt skrev ner siffror och följde olika rader med fingertoppen.
”Ja men typ. Borde väl vara dålig på det mesta som inte ens gått ur gymnasiet och inte hade så jättemycket närvaro på högstadiet heller, men matte har liksom varit enkelt från första början för mig.”
”Vad kul ändå. Med något som man bara har naturligt sådär. Allt hänger ju inte på skolan liksom.”
Zacharias såg snabbt upp och log svagt. ”Nej, jag antar det.”
Dom blev tysta igen och han lät Zacharias räkna ifred. Blicken hade dock fallit ner till vänsterarmen han hade vilandes mot knäet. Tröjärmen som tidigare varit neddragen till handen som lika avslappnat låg på bordet var uppkavlad en bit och det var svårt att ignorera ärren. Vissa ljust rosa och andra mycket blekare men ändå väl synliga mot huden.
Zacharias vände plötsligt blicken mot honom igen och Milo höjde blixtsnabbt sin.
”Förlåt, jag menade inte att.. titta.”
Zacharias skakade på huvudet. ”Det gör inget. Tidigare försökte jag alltid dölja dom, och jag gör väl det ganska ofta nu också.. Men jag bryr mig samtidigt inte om någon ser dom. Dom är ju där liksom.”
Milo nickade sakta. ”Ja.. Man döljer ju inte så ofta ett ärr man fått efter att kanske ha ramlat och gjort illa sig, och dina är ju på sätt och vis också efter en skada..? Men mer psykisk?”
”Lite så, ja. Tror dock inte att alla skulle se det på samma sätt som du.”
Det lät som att Zacharias uppskattade hans syn på det så han log bara svagt tillbaks. ”Tack. Att du hjälper mig med det här.”
”Bara kul att få använda huvudet lite”, flinade han. ”Jag tror att det är klart nu.. Jag ska kolla igenom det en extra gång bara.” Han tog upp mobilen, för miniräknarens skull antog han, men började istället snabbt skriva någonting, och i samma stund var det något som svepte förbi i hans ansikte som Milo inte riktigt kunde sätta fingret på. ”Okej, nu så.”
”Blev det rätt?”
”Yes. Killen som hjälper dig kanske inte blir lika glad att jag tog hans jobb den här gången, men du tjänade i alla fall på det”, sa han snett leende.
”Han får skylla sig själv när han åkte på semester. Men tack igen, jättesnällt.”
Gabriel tog ett imponerande hopp upp i soffan och verkade osäker på om han skulle lägga sig i Milos knä eller i sin nyfunna väns och la sig till sist mitt emellan. Dom småskrattade båda två och Milo sträckte ut handen för att stryka fingrarna över den svarta pälsbollen han rullat ihop sig till.
”Du gillar ju uppenbarligen katter eftersom du har en”, sa Zacharias. ”Men är du liksom mest kattmänniska? För det kan ju vara av rent praktiska skäl man inte kan ha hund till exempel. Jättekonstig fråga kanske?”
Milo skrattade lågt. ”Nej jag fattar vad du menar, så det är inte konstigt. Och vi hade faktiskt en hund när jag var yngre så. Men jag är definitivt kattmänniska. Ibland känner jag nästan att jag har mer likheter med katter än människor.. Det om något låter väl kanske konstigt.”
”Beror på. Om du jamar när du är hemma själv är det lite obehagligt faktiskt.” Zacharias tonfall var helt seriöst men ett roat leende spred snabbt ut sig på läpparna. ”På vilka sätt?”
Milo hade inte tänkt utveckla sitt svar då han själv tyckte att det hade låtit dumt, men den andre såg faktiskt nyfiken ut.
”Nej men jag har lite samma självständighet tror jag. Jag älskar att prata med människor, så en något social katt kanske, men jag får inte panik om det är tyst och stilla och bara jag själv för ett tag liksom. Och så tycker jag det är intressant att studera andra människor och är nog ganska bra på att läsa av dom också.”
När han höjde blicken mötte Zacharias den med sin egen men var tyst för en stund. ”Det är ändå bra egenskaper. Men du känns inte oberäknelig, som en del katter gör.”
Förutsägbar.
”Jag måste nog gå nu.” Zacharias strök handen över Gabriels rygg innan han reste sig upp. ”Vi får hålla ut ett tag till efter nästa avsnitt.”
Milo flinade till och reste sig upp han med. ”Ja, jag får väl försöka googla fram någon lösning på det där..”
”Milo”, sa den svarthårige precis efter att han hade öppnat dörren och tagit ett första steg ut. ”Jag gillar det här. Att.. hänga med dig. Det är en bra sak att du inte är oberäknelig.”
Milo log lite förvånat, egentligen inte över att Zacharias gillade att umgås; det hade dom väl knappast fortsätt göra om dom inte båda tyckte det var roligt och så snabbt blivit kompisar, utan mer över att han faktiskt sa det. Och att han tydligen verkade uppskatta hans förutsägbarhet också.
”Jag med.”
”Hejdå.”
Oberäknelig. Det var precis det Jimmy var. På ett sätt visste han exakt hur han var, vad han kunde vänta sig av honom och vad för slags person han var. Men på samma sätt så var det ofta som han inte kunde förutspå alls vad han skulle säga eller göra. Det kunde räcka med att han tittade upp några sekunder försent från sin mobil för att Jimmy skulle bli helt förbannad och helst vilja kolla igenom alla hans meddelanden. Han kunde smyga upp bakom honom och lägga armarna om hans hals i en kram som hade kunnat kännas bra om det inte var för allt annat. Han kunde se in i hans ögon och säga att han älskade honom. Och samma blick kunde se in i hans ögon och säga att han hatade honom. ´Fattar du det?!´ ´Förlåt.´ ´Vad gör du?´ ´Du är fin, vet du det?´ ´Så jävla äckligt beteende.´
När han tidigare i förmiddags hade fått syn på den gråtande lilla tjejen som förtvivlat sett sig omkring hade han agerat som med någon slags reflex. Han kunde inte bara gå förbi henne. Men medan han gått runt med henne, letandes efter mamman samtidigt som han försökte trösta en människa han inte ens kände så hade ångesten gjort honom alldeles illamående. Allt han kunnat tänka på under några långa sekunder – men fortfarande med hennes hand i sin – var hur olämplig han var till att hjälpa någon. Han kunde ju inte ens hjälpa sig själv. Hur skulle han kunna ta hand om någon annan? Jimmy skulle ha skrattat om Zacharias påstått att han tagit ansvar för en liten tjej och pratat lugnande med henne. Han som ofta inte kunde lugna ner sig själv; hur skulle han kunna lugna ner någon annan?
Han hade hoppats att hon skulle ha velat stanna med Milo, men i samma stund som hon skakat på huvudet och ryckt i hans hand så hade han bestämt sig för att han visst kunde. Att han ville. Oavsett vad hans dåliga självförtroende sa honom. Oavsett vad han kunde höra Jimmys röst säga.
Och när Milo sedan hade sagt att han varit jätteduktig med henne. Att Sally litat på honom..
Han mindes inte senast han fått en komplimang som värmt så mycket. Som han faktiskt vågat ta åt sig av.
När Jimmy sa bra saker så nådde det aldrig enda in. Han slog medvetet ifrån sig det eftersom han visste att han skulle kunna få höra motsatsen redan samma dag. Och han ville heller aldrig komma i närheten av den platsen han tidigare befunnit sig på; där Jimmys ord varit dom viktigaste i världen.
|
| Kommentarer | | Vapor - 24 jan 18 - 16:30 | Lilla Sally, tur att de hittade hennes mamma. Kul att hon fäste sig så hårt med Zacharias också, lite udda kombo på ett bra sätt! :3
Alltså vill så gärna att Zacharias flyttar ihop med Milo och dumpar Jimmy hårt och kallt! -.- | | arbok - 11 jan 18 - 09:56 | Jag tror jag hade varit världens sämsta person att hjälpa en unge om jag hittat en, som Zacharias gjorde :))) men man är ju ändå människa, så hade inte kunnat med att gå förbi heller. Tur Sally hade som blev hittad av någon som ville hjälpa till. Förstår att det måste vara lite kul att se någon som är svart och svår hjälpa en gullig unge (om man gillar ungar vilket Milo verkar göra liksom.)
Är det något Zacharias behöver så är det ju någon som är lugn och trygg som inte överraskar honom med diverse utbrott. Det uppfyller ju Milo än så länge, lilla bokkalle. Måste vara lite skönt för Milo också att tänka på att Zacharias uppskattar det, så han inte behöver känna sig "förutsägbar" som att det är något dåligt :3 |
|
|
|
