let me into your story - [del 4] |
”Hej.”
”Hej”, log Milo tillbaks i telefonen. ”Sitter du på bussen?”
”Nej jag börjar sent idag.”
”Jaha! Förlåt, väckte jag dig?”
”Nej.. Eller lite kanske, men det är okej när det är du.”
Milo log igen och ignorerade fingrarna som redan börjat bli kalla. Han kunde ju ha väntat med att ringa tills att han kommit fram till bokhandeln kanske..
Emmy gick hantverksprogrammet och hade valt inriktning frisör redan första året. Tredje året hade dom haft möjligheten att få plugga på en annan ort där det var ännu mer inriktat, och Emmy hade tagit den chansen.
”Söt du är.”
”Är du frisk nu? Du låter mycket bättre.”
Milo flyttade sig snabbt längre in på trottoaren när han såg en bil längre bort. Han tänkte inte råka ut för samma sak som han gjort förra veckan.
”Ja jag är fortfarande lite hostig men annars är det mycket bättre. Men jag har nästan gjort slut på hela mitt teförråd..”
”Är det ens möjligt?” skrattade Emmy. ”Vill du att jag ska köpa med någon sort här ifrån?”
”Ja visst, du kan överraska mig med vilken smak.”
Dom pratade fortfarande när han kom fram till dörren och fingrarna var så kalla att han inte ens kände dom längre. Skönt för stunden kanske, men det skulle inte kännas lika skönt när dom började tina igen. Med den lediga handen låste han upp dörren och tände som vanligt lampan. Lampan som inte tändes. Han rynkade pannan och tryckte av och på knappen en gång till.
”Du.. jag måste nog lägga på. Jag vet inte om strömmen har gått eller något men det är helt mörkt här inne.”
”Ojdå! Du får be alla kunder använda sina ficklampor i mobilen annars”, sa hon roat.
Milo drog lika roat på munnen. ”Dom flesta av mina kunder har säkert inte ens en mobil. Och har dom det är det knappvarianten och definitivt utan ficklampa. Ha det så bra i skolan.”
”Du med, på jobbet. Puss.”
”Puss.”
Han tryckte ner mobilen i fickan och styrde sedan stegen mot trappan som ledde ner till den lilla källaren. Den var verkligen jätteliten och dög knappt till lager, men ett proppskåp fanns det i alla fall. Han suckade tungt och var på väg att börja vrida lite på måfå innan han insåg att det inte skulle vara så väldigt smart. Skulle ju vara tråkigt om bokhandeln förblev stängd på grund av att ägaren fått en elchock och att ingen ens skulle hitta honom. Det fanns faktiskt små klisterlappar som talade om vilka proppar som hörde till vad, men hur mycket han än tyckte om Maj så tyckte han inte om hennes gamla handstil. Han tänkte verkligen inte ringa till Oskar heller. Då skulle han få höra kommentarer som att ´ska storebror hjälpa dig med något mer?´ i flera veckor framöver.
Propp nummer ett. Vore det inte logiskt att nummer ett skötte den mest centrala belysningen? Ett var en bra siffra.
Med utsträckt arm, bortvänt huvud och ihopknipna ögon drog han ur proppen och-
Ingen explosion. Ingen smäll. Ingen elchock. Ingen avsvimmad Milo. Okej.
Han tog fram en oanvänd och förhoppningsfel hel propp och använde samma tillvägagångsätt en gång till.
Ingen smäll den här gången heller.
Väldigt nöjd med sig själv skyndade han upp igen och gjorde sedan det slutgiltiga testet genom att trycka på lampknappen.
”Kanske borde satsa på elektriker”, mumlade han leende till sig själv när ljuset spred ut sig. Det här skulle säkert bli en bra dag.
Strax efter lunch – en lunch som bestått av vegetariska fiskpinnar och lite för torr kokt potatis i matlåda – kom en viss skinnjacksklädd kille in genom dörren och Milo kände sig återigen glad av att se honom. Trots att han fått sin första tanke om att han inte skulle komma dit en andra gång bevisad felaktig så hade han inte väntat sig att han skulle komma tillbaks veckan därpå.
”Hej”, log Milo när den svarthårige killen kom släntrande mot disken.
”Tja. Kanske börjar bli uttröttande att jag kommer hit..”
Milo flinade och skakade på huvudet. ”Jag gillar nya potentiella stamkunder. Du är en av få av det manliga könet. Och definitivt den yngsta.”
Killen drog på munnen till det där svaga men ändå roade leendet och såg sig smått omkring.
”Vad heter du förresten?” frågade Milo. ”Och det är precis på det här sättet det brukar avgöras om jag skrämmer bort nya potentiella stamkunder eller inte.” Han brukade inte själv vara med om att butiksbiträden frågade om kunders namn. Men så var det inte en H&M-butik han hade heller.
Dom tysta sekunderna som gick fick honom att anta att han faktiskt inte ville säga sitt namn, men så kom det ändå ett svar.
”Zacharias.”
”Zack..?” sa han prövande.
”Zacharias.”
Milo nickade leende. Nu var hans namn redan så kort att han inte skulle ha behövt ett smeknamn, men han var säker på att han också skulle ha kunnat föredragit hela sitt namn. Kanske hade den här killen en särskild anledning till det till och med. Eller så gillade han bara inte namnet Zack. Och ibland funderade Milo alldeles för mycket.
”Milo.” Han strök sin lugg åt sidan och kastade en blick mot dörren. ”Snöade det?”
”Nej det regnade faktiskt. Men-” Han avbröts av att dörrklockan plingade till och i nästa stund uppenbarade sig Eva-Louise och Rufus.
”Rufus får väl följa med in? Det är så tråkigt väder för honom.”
”Självklart”, flinade han och mötte roat Zacharias blick innan han gick runt disken för att möta sina nykomna kunder.
”Tack så mycket. Nu ska den väl klara sig från regnet”, sa Eva-Louise efter att Milo noga slagit in hennes bok i papper innan han lagt ner den i påsen.
”Det är jag säker på att den gör. Hoppas att du kommer tycka om den.”
”Åh det tror jag. Nu blev det ju sådant läsväder också. Jag har en kamin också förstår du, och det är så trevligt att sitta framför den när man hör regnet utanför.”
”Det förstår jag”, sa han och menade det verkligen. Särskilt när han tänkte på sina egna frusna fötter varje morgon han klev ur sängen. Han borde kanske införskaffa sig varmare sockor. ”Då får ni ha en trevlig eftermiddag då.”
”Tack, du med. Vi ses snart igen.”
Han såg efter dom och gjorde en minnesanteckning om att han skulle gå förbi djuraffären imorgon och köpa med sig några hundkex att ha tills nästa gång dom kom förbi. Dom fyrbenta kunderna borde ju faktiskt också erbjudas någonting.
När dörren glidit igen sökte sig hans blick omkring efter Zacharias. Kanske hade han hunnit därifrån utan att han märkt något. Men så fick han syn på honom vid en av hyllorna längst in, i närheten av fåtöljen han berättat om sist. Zacharias hade tagit av sig mössan nu och han kunde för första gången se mer utav hans hår än dom svarta hårtesterna som synts nedanför mössans kant. En slarvig ganska kort hästsvans som inte ens hade allt hår uppsamlat. Till hans övriga stil kändes den frisyren helt passande.
”Får jag-” började han, men när reaktionen blev att Zacharias ryckte till och – om än bara i en kort sekund – nästan såg skrämd ut tystnade han lika tvärt. Det var något med den här killen.
”Vad skulle du säga?” sa han och strök en lös hårslinga bakom örat. Som att han själv insett sin reaktion och kanske till och med skämdes över den.
”Får jag ta fram något åt dig? En bok. Om du hatar den slipper du fler försök.”
Zacharias såg på honom och höjde ena axeln. ”Okej visst. Men jag tror det blir svårt att lyckas för jag kan inte ens ge dig en genre att gå på. Eftersom jag inte läser.”
”Det behövs inte”, log han och hade redan antagit utmaningen. ”Vad gillar du för något? Eller för att göra det lite mindre brett; vad ser du helst för filmer?”
”Mörk fantasy antar jag..”
”Typ vampyrer?”
”Jag vet att twilight finns. Så hade du tänkt ta fram den skulle du fått se ditt försök misslyckat..” Zacharias såg redan väldigt tvivlande ut. Eller så var han bara väldigt motvillig till Milos försök. Han hoppades än en gång att han inte var för på. Men att han fortsatt komma tillbaks och nu inte bara hängde vid hyllorna längst bort i hörnet borde ändå betyda att han tyckte det var okej att Milo pratade lite med honom.
”Jag hade inte tänkt ge dig twilight”, lovade han.
”Ja men förutom fantasy så skräck också. Det känns mer trovärdigt än vad en romantisk film gör.”
Det var en ganska dyster åsikt.. Och han lät så likgiltig när han sa det.
”Okej..” Han såg längs hyllan dom stod vid men han trodde inte att han skulle hitta något där. Och han behövde lite mer att gå på också.
”Ger du upp?” Zacharias log svagt igen.
”Så lätt? Jag äger en bokhandel. Vad tror du?” flinade han. ”Men.. trots din åsikt om romantik; om du skulle.. säg gå på en dejt, vart skulle du ta med din partner?”
Zacharias slog ner blicken och när han sedan tittade upp igen mindes Milo hur han första gången funderat över hans ögonfärg. Om dom verkligen var svarta. Det var dom inte. Mörkt gråa och någonting som skimrade, nästan i mörklila. Han kunde inte komma ihåg att han någonsin sett en sådan nyans tidigare.
”Beror väl på vad partnern gillar..”
”Bortsett från det. Det är en blinddejt och du vill visa vem du är, och så får det bära eller brista.”
Den svarthårige höjde lite roat på ena ögonbrynet. ”Okej? Då.. Med risk att låta väldigt creepy så typ en kyrkogård på natten? Bara gå runt och snacka? Konstigt..?”
Milo log bara. Det var lite konstigt. Men han gillade ärligheten och att det var just konstigt.
”Jag ska fundera lite.”
Det hade kommit och gått några kunder, Milo hade kollat bland böckerna och Zacharias hade fortsatt röra sig bland hyllorna. Nu fann Milo honom dock stående vid fönstret bredvid dörren. Där utanför hade regnet övergått till någonting snöblandat.
”Skulle du kalla dig optimist eller pessimist?” frågade han.
Zacharias vände sig bort från fönstret och såg på honom istället. ”Realist.”
Milo nickade igen och gick bort till en av hyllorna Zacharias gått runt vid första gången han kommit dit. Han hittade snabbt boken han sökte och räckte den sedan till den andre.
”Testa den här.”
Zacharias vred på boken och rynkade pannan lite.
”Jag kan ha fel, men låt inte omslaget bestämma.”
”Nej det är bara.. Korp är mitt favoritdjur.”
”Verkligen?” Milo såg ner på boken i den andres hand. Den med en öppen fågelbur och en svart korp på framsidan. ”Då tror jag definitivt att jag kan ha hittat rätt.”
Han kunde medge att han varit lite tveksam till att den andre verkligen skulle sätta sig ner och läsa. Han kände honom ju inte; han kanske inte skulle ha varit bekväm med det, han kanske skulle iväg på något annat, han kanske hade tyckt att det varit en fånig idé men ändå låtit Milo hållas? Men nästan en timme efter att Milo gett honom boken så satt han fortfarande i fåtöljen och bläddrade. Och Milos bokhjärta värmdes lite extra.
”Jag tror att du kan se det som ett lyckat försök.”
Milo hade inte ens hört Zacharias steg när han kommit fram till disken, och han vände sig leende om mot honom.
”Gillar du den?”
”Jag tror det..?”
”Det var lite den reaktionen jag väntade mig. Att man inte helt vet, men att det är något man gillar?”
Zacharias nickade långsamt och la boken på disken. ”Någonting sånt.”
”Du får gärna fortsätta läsa den om du kommer tillbaks? Vilket kapitel var du på?” frågade han och tog upp ett visitkort till bokhandeln för att kunna lägga i som ett bokmärke.
”Det gör jag nog”, log han svagt. ”Åtta.”
15 år.
Slaget mot käkbenet hade gjort ont. Fruktansvärt ont. Fastän han var van.
Det vassa bladet mot armen kändes istället befriande. Så pass att han testade på fler ställen. Varje gång någonting gjorde ont – fysiskt eller psykiskt – gjorde han ett fint snitt. På något sätt kändes det helande. Han ersatte den smärtan han inte valt med en behagligare känsla.
Ibland gjorde han det för att han tyckte att han förtjänade att skada sin kropp. Att göra den fulare.
Oavsett anledning var det någonting han kunde kontrollera. Det behövde aldrig komma som en överraskning.
- - - - - - -
Han hade inte läst ordentligt sedan han gått på.. mellanstadiet kanske. Och Milo – en kille som inte ens kände honom – hade lyckats ta fram en bok som direkt hade känts rätt. Vad hade oddsen varit för det? Kanske var det för att han själv älskade böcker. Att han hade någon slags känsla för det. Ändå uppfattade han honom inte som någon tråkig bokmal på det sättet utan.. rolig. Han hade själv inte kunnat hålla tillbaks ett flin när Milo sett upp på honom från golvet där han suttit med Rufus (Rufsens? Ruffes?) huvud i knäet och vars tunga bildat en blöt fläck på hans byxor. Han fick honom att vilja gå tillbaka.
Hans egna känslor ändrades långsamt från ganska behagliga – det var någonting med att gå runt inne i den där bokhandeln, att prata med honom, att bara vara för en stund – till något tyngre när han gick uppför trappen till lägenheten. Han tyckte inte om att vara där hemma ensam när Jimmy jobbade, men det kändes inte så mycket bättre annars heller.
Dörren var fortfarande låst så det var han som kom hem först, och han öppnade nästan direkt laptopen och satte sig i soffan.
”Hallå!”
Det hade gått kanske en timme när han hörde Jimmy ifrån hallen och när han klev in i vardagsrummet lutade han sig ner och snuddade mjukt vid hans läppar. Men som ändå kändes hårda.
”Hej.”
”Hej”, log han tillbaks och besvarade kyssen.
”Vad gör du för något?”
”Inget. Jag bara.. kollade mailen och sånt.”
”Inget annat..? Det blinkar ju där nere”, sa Jimmy och pekade mot skype-ikonen.
”Ja jag chattade lite också, vad spelar det för roll?”
Det hade varit på emocore av alla hemsidor som han för flera år sedan funnit två personer som blivit som några slags internetkompisar. Det var väldigt mycket han inte pratade med dom om, och på sistone hade det också blivit allt mer sällan, men det var skönt ändå att bara.. prata.
”Det spelar roll att du ljuger för mig fattar du väl?”
Han såg upp på honom och sa ingenting. Vad skulle han säga?
”Vad fan ska du ljuga om en sådan sak för?”
Handflatan brände till mot hans kind och han bet tyst ihop.
jag har byggt upp den här storyn lite annorlunda mot vad jag brukar – dvs med zacharias delar – så om något känns förvirrande/oklart så är det precis vad det ska vara just nu, men det kommer klarna (:
och tack för att ni läser! =) mina två läsare haha :D
(känner mig för övrigt lite som en spammare med mina kapitel som tar över dikta haha? -.- )
|
| Kommentarer | | Vapor - 15 jan 18 - 22:01 | Hej!
Förlåt att jag är seg på att svara, och läsa, hehe.
Tycker det är kul att se hyr deras relation utvecklas. Hoppas de blir bra vänner, tror Milo skulle vara bra för Zacharias :3 | | arbok - 27 dec 17 - 16:37 | omg trodde att jag hade kommenterat detta kapitlet men tydligen hade jag inte gjort det D: (kanske kommit bort? oavsett så ska jag försöka knåpa ihop en ny hehe)
Skönt att de pratat med varandra nu, sådär trevande kund/biträdeaktigt men samtidigt inte. Är inte förvånad över Zacharias val av favoritgenre... (a) Så mörk och svår haha. Hoppas på att han kommer tillbaka och får läsa lite fler böcker, oavsett om det är för Milos eller böckernas skull.
Nu vet jag iofs inte om det kommer "bli" (:D) någonting mellan Milo och Zacharias, men om det blir det så är jag ganska nyfiken på hur det kommer gå med Milos flickvän... "Bra" på ett vis att hon inte är hemma så ofta och vad det kan innebära. If you know what I mean, hehe.
Så ursäkta för dålig kommentar, utlovar en bättre på nästa kapitel! |
|
|
|
