Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 2]

kul att även den här storyn har fått 2 trogna läsare haha :D här kommer nästa del. jag hoppas att det inte blir förvirrande på slutet.

Snöstormen från igår hade inte lagt sig utan snarare blivit värre under natten och Milo hade fått gå hemifrån ännu tidigare för att vara säker på att kunna ta sig fram i tid. Det var sällan någon som stod och ryckte i dörren vid öppning, men han tyckte inte att det skulle kännas bra att vara försenad ändå. Innan han ens kunnat låsa upp dörren hade han fått använda tumvanten till att försöka få undan snö som täckte både fönster och skylt och sedan fått hämta sopkvasten för att få undan en del från trappen. Om det kommit få kunder igår så skulle det nog knappast bli fler idag.
Eftersom klockan inte var halv åtta än och han därmed inte vänt på skylten var det sista han väntade sig att någon skulle knacka hårt på rutan. Och det var därför ingen överraskning att han – som redan var ganska lättskrämd av sig – hoppade till minst en meter.
Där utanför stod Oskar och vinkade med ett flin på läpparna. Förmodligen väldigt nöjd över att ha fått se sin lillebror hoppa till som en skrämd hare.
”Vad håller du på med?” flinade Milo när han låste upp och öppnade för honom.
”Skrämmer dig tydligen. Funderat på en höjdhoppskarriär?”
”Vill du gå ut i snön igen eller?”
Oskar skrattade lågt och borstade bort snöflingor från sitt mörkbruna hår. Till skillnad mot Milo som blekte och färgade sitt hår höll Oskar sitt naturligt.
Förutom att deras hårfärg tidigare varit identisk så var dom inte så väldigt lika varandra. Oskar var längre och inte lika späd som Milo, med bredare axlar och mer maskulina drag i ansiktet.
Men när dom log eller skrattade var dom enligt sin mamma lika som tvillingar – någonting med att dom log med ögonen på samma sätt tydligen, som förvisso också var i exakt samma djupt bruna nyans. Så dom hade kanske sina likheter, men fortfarande fler olikheter enligt Milo.
”Vad gör du ens här så tidigt?” Han kunde knappast vara ledig, för då skulle han definitivt fortfarande ligga i sängen vid den här tiden.
”Jag skulle ha haft ett kundmöte men det blev inställt. Han hade fått fel på bilen och väntade på en bärgare. Så tänkte att jag kunde umgås lite med dig istället för att sitta och dega på kontoret.”
”Det var ju trevligt tänkt”, log han. ”Vill du ha kaffe?”
”Gärna.”
”En bok också?” frågade han och började skopa i kaffepulver i den gamla men fortfarande välfungerande kaffekokaren. Det var Maj som hade kommit på idén för några år sedan. Att hon borde bjuda på kaffe och te också. Det hörde ju till böcker.
”Säkert”, flinade hans storebror. ”Tänk att jag tjatade så länge om att du borde skaffa dig några coolare intressen, och fem, sex år senare är du ägare till en bokhandel.. kunde inte bli mycket värre”, retades han.
”Och tänk att du fortfarande är lika envis och dum som missar hur många världar som helst. Varje bok är en egen värld vet du.”
”Och om jag gillar den jag lever i redan?”
Milo skakade leende på huvudet och tog fram en svart porslinskopp. Dom hade haft liknande diskussioner förut och än så länge hade Milo inte lyckats vinna. En seger skulle han räkna det som först när han fått Oskar att läsa en bok. Vilket han väl isåfall skulle göra i smyg för att inte låta Milo få den segern.
”Du skulle ändå kunna ta en paus ifrån den ibland. Du kanske hittar någon du gillar lika mycket.”
”Jag har faktiskt kikat i den senaste Guiness rekordboken, Roger var ner och köpte den på akademibokhandeln förra veckan i present till sin dotter.”
”Det räknas inte”, sa han bestämt och räckte honom snart kaffekoppen innan dom båda slog sig ner i fåtöljerna som stod intill fönstret bredvid dörren.
”Hur är det med dig annars då? Var ett tag sen vi sågs”, sa Oskar och såg på honom.
”Det är bra. Jag älskar fortfarande att gå hit och allt sånt. Jag fick en ny kompis som hette Rufus igår”, flinade han.
”Han låter hårig?”
Han berättade om tanten som varit in och Oskar berättade om vad han senast gjort på sitt jobb och att han bokat en resa med några killkompisar till Trysil senare i vinter. Just det var Milo inte särskilt avundsjuk på. Han gillade snön men stod helst med stadiga fötter på den istället för att ha dom fastbundna på någon bräda. Det verkade livsfarligt, och med tanke på att Oskar brutit armen så sent som förra vintern efter just en snowboardresa så hade han också fått det bevisat.
”När kommer Emmy hem nästa gång då?”
”Hon var hemma i helgen faktiskt.”
”Jaha vad kul”, log Oskar och tog en klunk av sitt kaffe. För att inte vara en kaffedrickare själv hade Milo fått höra att han var en riktigt duktig kaffekokare. ”Nästa gång kan ni väl komma hem till mig båda två. Kan bjuda på mat eller något.”
Milo nickade leende. ”Låter bra.”

”Nej jag ska väl börja röra mig tillbaka. Men härligt att hänga lite. Ska jag vända på skylten?”
”Ja gör gärna det, och ja verkligen. Vi kanske kan försöka luncha något senare i veckan?”
”Ja men det gör vi! Vi hörs om det.” Oskar vinkade med ett leende och snart var det alldeles tyst inne i bokhandeln igen. Tystnad hade aldrig varit något som stört honom. Han hade kompisar som nästan fick panik när det var tyst; som alltid var tvungen att ha musik i öronen eller teven på eller som verkligen uppskattade när grannarna under eller ovanför lät. Milo tyckte att tystnad kunde vara behaglig. Med det sagt hatade han självfallet inte allt som hade med ljud att göra utan kunde lika mycket uppskatta musik han också, men han tyckte att det fanns sin charm med både och. Ibland undrade han nästan om han var en för enkel person. Om det kanske till och med fanns dom som störde sig på honom för att han kände sig väldigt jordnära och trygg i sig själv. Han hade knappt haft den där rebelliska perioden som dom flesta hade under tonårstiden. Han hade varit duktig i skolan. Han tyckte om djur. Han hade en flickvän som nästan var den kvinnliga varianten av honom själv. Han fungerade ihop med dom flesta slags människorna.. Men han tyckte inte att han var tråkig. Han hade ändå en personlighet. Han hade åsikter, han hade fler intressen än böcker, han kunde ha en ganska rå humor och han var nyfiken utav sig. Han kanske kunde uppfattas som att han var i sin egen bubbla; men sanningen var att han mer än gärna bjöd in andra i den och också och gillade att utforska vad som fanns utanför den. Kanske var det bara en liten osäkerhet som ibland fick honom att undra och tvivla.
Milo hade tagit en kort rast för att skynda iväg och köpa med sig en pizza – vegetarisk – till lunch, och lagom till att han ätit upp den hade det helt plötsligt börjat ramla in mer folk än på väldigt länge. Även jämfört med dom dagar då det inte varit snökaos. Precis som att han gillade tystnaden gillade han också sorlet som blev när det befann sig mycket folk samtidigt i den lilla bokhandeln. Många av dom som ofta var där hade också lärt känna varandra, och nya kunder drogs som regel snabbt in i den särskilda atmosfären som var där inne.
Han hade fått hjälpa till med att leta fram både födelsedagsböcker och tips till sådana som själva var lässugna, kokat nästan fånigt mycket kaffe och fått sällskap av ännu en hund. Ryktet hade tydligen spridit sig snabbt om att han minsann var en sån trevlig bokhandelsägare som även lät dom fyrbenta kompisarna följa med. När det först fram mot eftermiddagen lugnat ner sig så pass att det bara var tre stycken inne i bokhandeln så kändes det faktiskt väldigt skönt och som att han kunde andas ut en aning.
”Jag älskar det här omslaget”, log han stort när en yngre kvinna la fram sin utvalda bok på disken. Hyllan han tidigare visat henne till hade uppenbarligen blivit en favorit då hon stått kvar där en ganska lång stund.
”Jag med! Jag fastnade för det på en gång. Jag vet att man inte ska döma böcker efter framsidan men med en sådan här måste den bara vara bra?”
”Det är den”, intygade Milo. ”Om du inte skulle tycka om den så lovar jag att du får lämna tillbaks den.”
”Jag litar på dig”, log hon tillbaks. ”Får jag fråga vad du heter?”
”Milo.”
”Milo”, upprepade hon, fortfarande med samma snälla leende, samtidigt som han la i boken i en papperspåse. ”Jag kommer säkert tillbaks.”
”Det hoppas jag. Jag vill gärna höra vad du tyckte om den.”

Efter att dörren glidit igen efter henne tog han själv en runda genom bokhandeln för att ställa tillbaks böcker och plocka undan kaffekoppar.
Han hade varit alldeles ensam i kanske en halvtimme när dörrklockan plingade till och fastän han var snabb med att vända blicken mot dörren hann han bara precis se någonting svart svepa förbi. Kanske var det någon som verkligen visste vad han eller hon ville ha och vilken hylla det var vid. Han var nära att hoppa till – lättskrämd som sagt – när telefonen började ringa och tog sig snabbt in bakom disken.
”The secret bookshop, det är Milo?”
”Hej Milo, Danne här. Jag behöver lite siffror av dig..” Även om han hade koll på det mesta när det gällde allt runt omkring bokhandeln så hade han överlåtit just det ekonomiska till ett företag. Han fokuserade hellre på det han kände att han gjorde riktigt bra och hade intresse för. Och matte hade aldrig riktigt varit hans favoritdel. Medan han lyssnade på vad Danne sa och läste upp dom numren han behövde från några papper så fångade hans blick upp det svarta igen. En skinnjacksklädd rygg. Ganska så säkert en kille. Och en ganska lång sådan. Han hade relativt bra minne när det kom till personer han sett förut, och även om det här bara var baksidan av en person så trodde han sig vara någorlunda säker på att det inte var någon han hade träffat på förut.
”Det var allt. Tack så mycket Milo. Ha det bra.”
”Detsamma, hejdå.” Han la på men höll nyfiket kvar blicken mot killen som sakta fortsatte röra sig längs bokhyllan längre bort. Han brukade i vanliga fall vara väldigt snabb med att hälsa, men någonting sa honom att han borde vänta den här gången. En magkänsla bara.
Han tog sig tiden att gå runt bland hyllorna och fixa lite mer och rörde sig först efter en stund bort mot dörren och avdelningen som killen verkade vara kvar vid.
”Hej”, log han.
Killen vände sig om och även om Milo ändå hade sett dom flesta slags kunderna och också ansåg att alla kunde passa in i en bokhandel så.. Den här killen passade inte riktigt in. Fastän det var så pass kallt ute verkade det som att det vinröda tyget under den öppna skinnjackan bara var en t-shirt. Han hade inte heller någon halsduk utan den nakna halsen pryddes bara av två smala svarta halsband. En mössa hade han åtminstone på sig och under den stack lika svart hår fram. Och hans ansikte var otroligt vackert. Han låg definitivt på snyggskalan istället för i sötkategorin som Milo något motvilligt hörde till, men vacker var nog en ännu bättre beskrivning. Huden var blek och slät, läpparna ganska smala och prydda med en vertical labret i form utav två små svarta kulor. Ögonen var bland dom djupaste han sett fastän han stod på en bits avstånd, men han kunde inte avgöra vilken färg. Om det inte var så att han verkligen hade svarta ögon, men då var det nog snarare linser. Ögonbrynen var så fint formade att dom genast gjorde Milo avundsjuk och till skillnad från honom själv hade den här killen helt klart den där lite farliga utstrålningen. Och samtidigt var det någonting som sa Milo att han var allt annat än det. Det var någonting med honom. Något som han inte kunde sätta fingret på men som han genast.. kände något för.
”Tjena.” Den svarthårige killen sänkte blicken i en sekund innan han tittade upp igen. ”Du var inte på väg att stänga eller något..?”
”Nej absolut inte. Det är bara lite lugnare här just nu. Det är det. Ibland.” Han sa tyst åt sig själv att sluta svamla innan han fortsatte. ”Letar du efter något särskilt?”
”Nej.”
”Okej”, log han och backade ett steg. ”Säg till om du ändrar dig.”
Kanske var han bara en av dom personerna som tyckte om att gå runt i bokhandlar för att titta. Han var själv sådan när det kom till alla slags butiker med dofter. Dom som sålde duschtvålar, badbomber, ljus, parfymer. Han tyckte om att gå runt där inne men det var väldigt, väldigt sällan han faktiskt köpte någonting. Och då var det nog till och med mer normalt att gå runt i bokhandlar och kika än att gå runt och lukta.
Om han bara hade sett killen ute på stan och fått gissa vilken – om ens någon – bokhandel han skulle besöka så skulle det ha varit science ficktion-bokhandeln då den i alla fall kändes något närmare hans stil rent utseendemässigt, men han höll samtidigt fast vid sin åsikt om att alla kunde passa in även här, och det skulle nog också denna kille göra om Milo bara fick vänja sig.
När han först tänkt den tanken hade han inte alls väntat sig att den svarthårige skulle ha fortsatt gå runt där inne i säkert fyrtio minuter. Men det var precis vad han hade gjort.
Han sa ingenting, han tog inte ut särskilt många böcker och han verkade precis som han sagt inte vara ute efter något särskilt. Han gick bara runt och tittade.
Det var när han stått vid hyllan närmast disken och som Milo haft chans att studera honom igen som han lagt märke till en liten svag rodnad på ena kinden, och fastän han verkligen inte ville vara en fördomsfull person så slog en flyktig tanke honom. Han ville nog inte heller enbart kalla det fördomsfullt utan även skylla på att han hade en väldigt livlig fantasi. Rodnaden kunde mycket väl vara efter något slags slag, vilket han då antog berodde på att han varit i någon typ av slagsmål och därmed ändå hörde till den lite farligare kategorin, och att anledningen till att han gick runt där inne så länge var för att han rekade hur lätt eller svårt det skulle vara att råna honom? Han skämdes över tanken men den hade åtminstone bara varit flyktig. Det var klart att killen inte skulle råna honom. Han kanske inte ens hade varit i slagsmål utan någonting så oskyldigt som att han blivit träffad av en istapp – som Milo varit nära att bli igår. Han hade lagom bestämt sig för att fråga om killen möjligtvis ville ha en kopp kaffe då han styrde stegen mot dörren. Milo undrade smått ifall han kanske skulle vända sig om och säga hejdå, men visste redan att det absolut inte skulle ske. Det här var inte en av hans vanliga kunder. Och det skulle med största säkerhet aldrig bli en stamkund. Inte ens en andragångs-kund.





15 år.
Han som tidigare varit ganska tystlåten av sig. Han som suttit på sitt rum och hållit händerna för öronen för att slippa höra skriken.
Han skrek tillbaks nu.
Han visste knappt vem han själv var. Han kände inte att han passade in i skolan. Han passade knappt in bland sina kompisar. Ändå försökte han så jävla hårt. Han försökte bevisa för sig själv, för dom, för alla, för vem som helst att han inte brydde sig i någonting. Han brydde sig inte i att det var ett helvete att vara hemma. Att det första slaget han fått motta hade varit som en smekning jämfört med hur dom senare hade känts. Han låtsades som att han inte alls tyst undrade om han förtjänade det.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 15 dec 17 - 16:05
Alltså bokhandeln som Milo sköter är väldigt intressant, den känns mysig och att dricka te och kaffe känns väldigt najs, dock vet jag inte om jag skulle våga det själv hehe :3
Milo känns också mysig och det känns kul att bli introducerad till honom, han känns annorlunda i jämförelse med dina andra karaktärer :D
Jag är nyfiken på hur detta kommer utvecklas, de känns så olika och ska bli kul att se om Zacharias kommer dit igen någon gång (vilket jag tror höhöh)
arbok - 8 dec 17 - 17:14
Milo känns som en ovanlig karaktär att få läsa om från dig och det gillar jag! Vet att du haft "gulliga killar" (ursäkta det töntiga uttrycket lol) förr, men Milo är lite annorlunda och det gillar jag. Tror säkert det kan vara lockande för folk att få ta med sig sina hundar in och särskilt om de får te (och någonstans att sitta?) också. Jag hade gärna gått dit för att titta lite även fast jag sällan köper böcker nu för tiden. Kul att få se lite av hans bror också :3
”Nej absolut inte. Det är bara lite lugnare här just nu. Det är det. Ibland.” - tyckte det var roligt för det är precis så det känns som det låter när man hakar upp sig sådär. Särskilt när man möter någon ny eller när man arbetar och känner sig som en dum smiley. Typ som denna: (:

Tror snubbis kommer komma tillbaka även fast Milo tvivlar på det. Hoppas på att det kommer prata med varandra snart fastän det säkert blir lite awkward i början :3

Skriven av
ilenna
8 dec 17 - 16:36
(Har blivit läst 585 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord