us against the world, always - [del 13] |
Det lätta vattnet som rann nedför hans ansikte och kropp var sådan kontrast till hur han kände sig inuti. Till och med dom spända nerverna kändes tunga. Andetagen var tunga. Fötterna kändes tunga mot golvet där dom var placerade över golvbrunnen i duschen. Och under vattenstrålarna skakade hans axlar okontrollerat.
Ibland behövdes det så himla lite. Sara hade ringt till Kimmie igår och undrat om dom ville komma förbi och äta imorgon. Och eftersom det var alldeles för länge sedan dom träffats och för att det inte hade blivit av sist så hade Romeo nickat när Kimmie hållit mobilen åt sidan för att kunna fråga honom. Just då hade det känts som en helt okej plan för lördagen innan han senare på kvällen skulle till baren. Men nu hade allt som krävts varit tanken på att åka hem till deras moster för att han skulle vara på gränsen till att bryta ihop. Huset påminde honom om det där fruktansvärda halvåret, Sara och Victor påminde om det, allt blev så mycket verkligare när dom umgicks med dom. Hade allt fortfarande som vanligt, om det varit en vanlig lördag och dom blivit hembjudna på mat hos Sara och Victor så skulle det inte bara ha varit Romeo och Kimmie som åkt dit utan också deras föräldrar.
Han pressade knytnävarna mot dom stängda ögonen innan han istället placerade dom mot den kaklade väggen och försökte få andetagen att bli jämnare. Det var i stunder som denna han undrade varför han lyssnat på Joel och slutat att leta efter andra sätt att få ut känslorna. Det hade kanske inte varit så sunt att sträva efter att helst bli nerslagen, men han kunde ärligt talat säga att det hade känts mer befriande än vad det gjorde att med skakande axlar knappt känna att man fick någon luft.
”Romeo! Vi ska vara där om en halvtimme!”
Hans systers röst från andra sidan dörren gjorde honom ännu mer desperat att återfå kontrollen.
”Ja-hag vet!” Rösten höll inte helt, men förhoppningsvis hade det rinnande vattnet dolt det.
Skärp dig. Han drog hårt båda händerna genom håret och tvingade kroppen att slappna av.
”Jag får sån ångest av det här..”, mumlade Kimmie när dom klivit av bussen och börjat gå mot huset deras moster bodde i.
”Då är vi två..”
”Det känns inte ens som att det var jag som bodde här. Men eftersom jag minns alldeles för mycket så var det tydligen det..”
Han kände igen den känslan också.
Innan dom hunnit fram till ytterdörren kom familjens nykomling springande för att hälsa på dom. En otroligt snäll cocker spaniel som högst troligt inte upplevt någon ångest i sitt liv. (Det skulle väl isåfall vara när matskålen var tom eller något.)
”Hej”, log Kimmie och sjönk ner på huk för att klappa honom. Och i nästa stund öppnades ytterdörren av Sara som leende kom ut på trappen.
”Tja”, sa Romeo och fick strax därpå en stor kram.
”Hej på er. Hur är det? Jag är så glad att ni ville komma förbi.” När Romeo hörde hur mycket hon verkligen menade det så fick han dåligt samvete över att dom inte åkte dit mer ofta. Det underlättade uppenbarligen hennes sorg och varför skulle han vara den som försökte hindra det?
Han kände plötsligt Kimmies hand mot ryggen och när han såg ner mötte han en djup grön blick och ett svagt leende. Är du okej? Han nickade tyst och följde sedan med uppför trappan och in i hallen.
Även om besöket hos Sara och Victor varit utmattande rent känslomässigt så hade Romeo känt sig peppad för sin andra lördagskväll på puben och fastän nervositeten varit nästan lika påtaglig som första gången så hade det också gått lika bra. Jamie och Zack hade varit på plats och hans självförtroende hade fått sig en rejäl boost av deras uppskattande kommentarer. Kanske så pass mycket att han skulle våga sig på att försöka med någon egen låt nästa helg. Till skillnad mot förra gången hade dom stannat kvar för några glas till – men det hade varit långt ifrån något festande och när den lilla trion bestående av Romeo, Joel och Kimmie klivit av bussen hade det varken varit några vinglande steg eller sovandes på någons rygg.
Det verkade inte heller som att det skulle bli något sovande för Romeo. Det enda han gjort sedan han lagt sig i sängen var att vrida sig fram och tillbaka. Han hade trott att berg och dalbanan av känslor skulle knocka honom direkt han låtit huvudet falla ner på kudden, men när det inte blivit så och han nu också började tappa tålamodet på att vänta satte han sig istället upp och slängde benen över sängkanten. Efter att ha dragit på sig shorts och en t-shirt som verkligen bara var berättigad till att vara just sov t-shirt på grund av den urtvättade färgen, dom små hålen och den för vida halslinningen gick han tyst ut i hallen och fortsatte nedför trappen.
Inne i vardagsrummet slog han på tv:n och efter att ha bläddrat runt på netflix och bara blivit alltmer frustrerad över vilken skit det var letade han fram sitt fysiska exemplar av Sagan om ringen och tryckte igång den. Han hade sett den massvis av gånger men den var fortfarande lika bra, och perfekt film att halvligga i soffan och vara lite halvt koncentrerad till.
Lagom tills att Frodo och gänget träffat på Aragorn på Stegrande Ponnyn hörde Romeo hur det spolade i kranen ute i köket. Fotstegen i trappen hade uppenbarligen varit tillräckligt tysta för att han inte skulle ha hört dom.
Han vände tillbaks uppmärksamheten mot tv:n och sjönk ner ytterligare något i soffan.
”Vad gör du?”
Den plötsliga rösten fick honom att rycka till och han vred snabbt upp huvudet för att se på Joel som stod i dörröppningen in till vardagsrummet. Ett glas vatten i handen. Och inget mer än boxers på sig. Och det var helt jävla omöjligt att inte låta blicken ta sig en hastig koll.
”Kunde inte sova, och ville inte väcka er med tv:n på mitt rum.”
Joel tog en klunk ur sitt glas och nickade. ”Kim skulle du få kämpa för att väcka, och jag hade inte somnat. Är det första filmen?”
Romeo rätade en aning på sig och höjde ena ögonbrynet. ”Hur kan du ens behöva fråga? Dom är ju på värdshuset.” Vem visste inte var den scenen var ifrån för film?
”Har bara sett dom en gång, när jag var typ tolv?”
”På riktigt? Fan vad dåligt”, flinade Romeo. ”Då borde du köra en rewatch så snart som möjligt.”
”Kan jag inte se med dig nu då?”
Joel sänkte sakta sitt glas när Romeo mötte hans blick.
”Visst, om inte du heller planerat att sova något inatt så”, sa han till sist med ett snett leende.
Det var ingenting nytt att se Joel med lite kläder då han badat med honom massvis av gånger så det borde inte- Äh det skulle bara vara fånigt av honom att försöka hitta på ursäkter till att någonting rörde sig i magen när blicken återigen föll över Joel då han satte sig i andra hörnet av soffan. Han hade inte några stora muskler utan var bara slimmat vältränad liksom; en platt, fast mage, en lika fast bröstkorg och lagom synliga höftben. Lagom synliga. Hur hade hans beskrivning hunnit gå från objektiv till en helt klart mer personlig? Sedan när hade han börjat jämföra Joels utseende med vad han tyckte om hos andra killar?
”Hur många gånger har du sett filmerna då? Sitter du och säger replikerna tyst för dig själv innan dom sagts av karaktärerna eller?” Joel hade dragit åt sig filten som hängt över armstödet och såg nu flinande på Romeo.
”Precis. Så nu förstörde du den grejen, vill ju inte ha någon åhörare”, flinade han tillbaks. ”Nej men det vet jag väl inte, många gånger i alla fall. Det är ju lätt bästa filmerna som gjorts.”
Joel gav honom ett roat leende innan han såg mot tv:n. Precis som Romeo gjorde. Men scenerna som utspelade sig lyckades inte hålla kvar hans uppmärksamhet på samma sätt längre, inte nu när han hade fått sällskap. Inte heller Joel verkade särskilt koncentrerad då han snart öppnade munnen igen. Än en gång för att jävlas.
”Är det en Sagan om ringen-tröja du har på dig eller?”
”Va nej”, skrattade han lågt och såg ner på sin slitna gråa t-shirt. Det hade varit ett tryck där, men det kunde knappast kallas för det längre. Men det hade definitivt inte varit Sagan om ringen.
”Säkert? Du smyger säkert ner hit varje natt för att titta på dina älskade filmer, i en fan-tröja. Vad står det, team Frodo eller?”
”Jävla tönt. Hade jag haft en team-tröja hade det åtminstone varit Aragorn.”
”Jag kom bara på Frodos namn..”, medgav Joel och bet flinande tag i läppen innan han strök undan sin lugg. ”Men det står Aragorn på den alltså?” Det där retsamma jävla flinet alltså.. Som han försökte få att se så oskyldigt ut.
”Nej!” försvarade han sig med ytterligare ett lågt skratt. ”Jag ser inte ens vad det har stått. Den är så sjukt sliten.”
”Du försöker bara komma undan. Jag ska utläsa det.” Joel drog upp båda benen i soffan och satte smidigt i ena knäet för att luta sig över till hans sida. För att inspektera hans tröja och inget annat. Och Romeos puls hade absolut inte ökat i tempo.
”Det står..”
Han visste inte om Joel var totalt opåverkad av den här situationen eller om han bara var sjukt bestämd på att faktiskt ignorera det, för han verkade inte ens tveka innan han tog tag om framsidan på tröjan för att sträcka ut tyget en aning. ”Det har definitivt stått Team Aragorn.”
Pulsen sjönk och han skakade flinande på huvudet. ”Det har det inte!” Och i nästa sekund höjde Joel blicken, Romeos blick föll tills hans läppar, allt var plötsligt väldigt tyst, och pulsen slog som besatt igen.
Han såg exakt samma motvillighet som han själv kände i Joels blick. Och han såg exakt samma längtan. Att inte nämna någonting högt var inte detsamma som att ignorera. Romeo visste det, och han visste att Joel också gjorde det. När den brunhårige tyst satte ner handen mot hans knä gick det som en stöt genom hela kroppen och det krävdes obeskrivligt mycket kraft för att inte göra allt han ville just då. För att inte göra ens lite utav allt han ville. Trots att han verkligen försökte så förmådde han sig inte att röra på sig – något som hade kunnat få Joels hand att falla av eller bara påminna honom om att det här inte var okej. Det var absolut inte okej. Han var inte ens säker på att det kunde kallas oskyldigt längre.
Men så harklade sig Joel och tryckte ifrån med handen mot hans knä som för att återgå till sin plats. Och med ens hade Romeo skapat en oskyldig förklaring – som han självklart inte trodde på – till vad som nyss hänt. Joel hade bara behövt ta stöd mot något.. Pirret i magen hade han dock ingen godkänd ursäkt till. Han hade heller ingen godkänd förklaring alls till varför han precis tog tag om Joels arm och hejdade honom. Det hade bara gått så jävla fort.
Joel vände hastigt upp blicken mot honom och lät den sedan falla ner till sin arm igen, till Romeos hand som glidit ner till hans handled och sedan sakta släppt den.
Romeo svalde och Joel tittade in i hans ögon, och han kunde nästan se hur andetagen lämnade hans läppar. Samma ojämna andetag som Romeo själv upplevde men försökte hålla tillbaks. Men lika lite som han kunde göra det kunde han inte hålla tillbaks handen som han fjäderlätt la mot Joels axel efter att ha rätat något på sig.
´Tänker du någonsin på den där gången när vi kysstes?´
Hade Joel ställt frågan nu hade han sagt att det i denna sekund inte fanns någonting annat än just det som han tänkte på.
Någonting mörknade i Joels annars så blåa ögon och i nästa stund lutade han sig närmare honom.
”Vi-” Romeo sköt honom snabbt ifrån sig och hörde samtidigt sin egen puls i öronen på hög volym. ”Vi kan inte-”
”Nej”, höll Joel med lika snabbt och drog en hand genom sitt hår innan han lät huvudet falla bakåt mot ryggstödet. En suck som lät lika plågad som frustrerad lämnade hans läppar när han fortsatte låta handen glida över ansiktet. Joels tydliga känslor speglade av sig inombords hos Romeo och det tog en stund innan han ens kunde förmå sig till att sträcka sig efter fjärrkontrollen för att stänga av tv:n. Det spelade ingen roll om han inte skulle kunna sova, han kunde inte sitta kvar här. Dom kunde inte sitta kvar här.
”Ska nog göra ett till försök med den där sömnen”, mumlade han och reste sig upp.
Joel slog upp sina ögon och nickade.
”Jag med..”
”Vi kan inte-”, upprepade han och fick självklart samma svar från Joel igen.
”Nej.” Även han kom upp på fötter och tittade tyst ut mot hallen innan han återigen öppnade munnen. ”Jag känner sjukt mycket för dig Romeo”, sa han lågt och såg nästan uppgivet på honom. ”Och jag känner mig så.. jävla svinig som gör det.”
Om omständigheterna hade varit annorlunda hade det kunnat vara så jävla enkelt istället. Nu kände han bara skuld.
Han valde att inte svara. Joel hade redan fått det bekräftat tidigare att det var ömsesidigt. Och Romeo skulle inte göra det lättare för någon utav dom genom att lika uppgivet säga det nu. Att han kände något för Joel som han inte kunde minnas att han känt för någon annan, och som han väldigt, väldigt gärna hade velat utforska för att se hur pass starkt det faktiskt var. Men det var inte en möjlighet.
”Godnatt Joel.”
”Godnatt.”
Han ville berätta. Han skulle vilja berätta vad han kände men att det aldrig någonsin skulle bli något. Bara för att få lätta på den där tunga jävla klumpen i bröstet. Men det gick inte. Han kunde inte göra det. Precis alla relationskombinationer skulle bli sämre utav det.
Romeos och Kimmies skulle inte förbi vad den var.
Kimmies och Joels relation som redan gått igenom en ansträngd period skulle utsättas för ännu en prövning.
Och hans och Joels relation skulle ändå aldrig kunna utvecklas.
Det fanns ingen mening alls med att berätta.
Joel hade hunnit åkt hem till sig när Romeo klev upp morgonen därpå. Han hade inte sovit vidare mycket efter sitt andra försök heller, men orsaken hade varit en helt annan.
”Är du okej?” frågade Kimmie när hon kom in i köket där Romeo för tillfället satt med ena armbågen lutad mot bordet och med mobilen i den andra handen.
”Ja? Varför skulle jag inte?” frågade han något förvånat men fick samtidigt en isande känsla i magen. En sådan fråga skulle tidigare aldrig ha fått honom att smått stressat försökt komma på vad hon kunde tänkas ha menat, men hans nerver var fortfarande på helspänn sedan inatt.
”Jag vet inte, du var ju inte helt okej igår hemma hos Sara. Tänkte att du kanske höll inne med det resten av kvällen.”
Hon skulle bara veta hur mycket han höll inne med jämt.. Ibland var han själv orolig för att det någon gång skulle komma som en explosion. Då när det inte längre var tillräckligt att bara då och då tillåta sig att släppa taget. När det inte skulle gå att hålla det inne tills att han stod i duschen under det rinnande vattnet eller tills att han låg i sängen med kudden hårt tryckt mot ansiktet.
”Det är okej”, log han svagt. ”Det kändes bra på puben så det.. fick det där andra att försvinna lite.”
”Okej, bra.” Han hörde henne öppna frysen och hur hon värmde något i micron medan han själv fortsatte att sms:a med Jamie som fått några bilder skickade till sig från musikvideoinspelningen dom varit med på.
”Här, ta en av mina perfekta chokladkakor.”
Han såg upp när Kimmie sköt över en tallrik med inte helt runda chokladkakor. Och inte helt jämnt gräddade heller.
”När har du gjort dom här?” flinade han och tog upp en för att granska överdrivet skeptiskt.
”Det är insidan som räknas. Men du kommer väl aldrig medge hur god den är.”
Han skrattade lågt och bet av en bit. Han hade tänkt fortsätta retas i vilket fall, men..
”Säker på att du inte råkade ta salt istället för socker..?” frågade han och rynkade något på näsan innan han slickade sig om läpparna.
”Va, nej det är klart jag inte gjorde. Vad var det för fel? Jag åt ju en innan jag frös in dom.”
”Då har du något allvarligt fel på dina smaklökar.. Det här smakar sjukt salt”, sa han och såg roat på henne. ”Men annars hade dom säkert varit goda!” tillade han lite snällare.
”Det var i och för sig hjortronsalt i receptet.. Fast du borde vara försiktig med att klaga för jag har fortfarande inte testat cupcaksen du och Joel gjorde.”
Romeo försökte besvara hennes retsamma leende men lyckades inte fullt ut. ”Han åkte hem tidigt idag..?”
”Ja, han hade lite saker att fixa hemma.”
Romeo bet tag i läppen och nickade. ”Men det är fortfarande lugnt mellan er?”
Hans syster nickade också. ”Ja. Jag tror det. Jag menar; det känns lite annorlunda nu än tidigare, när vi fortfarande sover i samma säng till exempel. Jag är okej med det, för jag skulle bara känna mig sjukt otrygg om han inte låg bredvid. Men jag vet inte om det känns jobbigt för honom? När jag vaknade inatt var han inte där, och jag tror att jag låg och väntade ganska länge, men jag hann somna igen innan han kommit tillbaks.”
Han svalde diskret och tog upp sin mobil bara för att ha någon ursäkt till att inte titta rakt på Kimmie. ”Jaha, men nej det berodde säkert inte på det. Och som att du skulle ha klarat av att hålla dig vaken länge?” flinade han och läste samtidigt Jamies nya sms.
”Nej det är sant.. Men han har inte.. sagt något till dig?”
Han tvingade sig själv att se upp igen och skakade på huvudet. ”Nej. Men om det varit något så är jag ändå säker på att han skulle ta upp det med dig först och inte mig. Det är ändå Joel vi pratar om.”
Han var väl medveten om att det inte var helt sant, men i alla andra situationer – om han själv inte varit inblandad – så skulle han ha sagt just dom orden till Kimmie. För att det var vad han trodde. Och det fanns ingen anledning till att han skulle låta bli att säga dom nu. Även om Joel kände något han inte borde göra så betydde Kimmie fortfarande allt för honom, det var inga tvivel om det och därför ville han inte att hon skulle oroa sig.
”Jo.. Vad gör du förresten?” frågade hon och nickade mot hans mobil.
”Jamie har fått lite bilder från musikvideon, och en filmsnutt”, tillade han när det precis plingade till igen. ”Vill du se eller?”
”Vad tror du?” flinade hon och reste direkt på sig för att komma runt till hans sida av bordet. ”Hur många tagningar fick ni göra tills att du stod kvar på brädan?”
”Ha ha. Mina skills var väldigt intakta faktiskt.”
det här var en av dom delarna(okej en av scenerna hehe) jag själv tyckte var roligare att skriva ;D
vill såklart gärna höra vad ni tyckte :D (men ni tycker säkert också det är kul att se pojkarna plågas :))
|
| Kommentarer | | Vapor - 9 nov 17 - 12:21 | Alltså THE TENTION mellan Joel och Romeo, pallar inte, stackars grabbar. Snart måste ju något hända mellan dem för jag orkar inte med allt detta, för deras skull.
Så himla jobbigt att inte låte sig ge med sig för sina känslor alltså.
(förlåt för dålig kommentar, hööh -.-) | | arbok - 2 nov 17 - 16:41 | Du gör det verkligen inte lätt för dem D: jag hade nästan trott att tillfället skulle vara för perfekt för att de skulle kunna låta bli varandra, men de lyckades alltså motstå frestelsen igen. Frågan är när det kommer hända (för jag är säker på att det kommer hända någonting mellan dem tids nog och säkert inte bara någon liten kyss heller he he)
Var nästan beredd på att Kimmie skulle ha smugit förbi och sett dem och typ misstolkat situationen som att de redan kyssts. Tur hon låg kvar i sängen när hon vaknade istället för att leta efter Joel. Hade varit stelt om något att försöka förklara... :) | | loversarelonley - 30 okt 17 - 15:51 | haha omg! Ja, sadistisk som man är tycker jag det är fruktansvärt roligt att läsa om hur de plågas haha! Man kan verkligen känna hur mycket de vill men inte får.
Det känns fortfarande som att det finns mycket man väntar på, nånstans väntar man på att Romeo ska bryta ihop för att han har så mycket inom sig. Och man väntar på att Romeo och Joel ska kyssas... och man väntar på att Kimmie ska få reda på nått.
Allt detta väntandet gör mig galen! Men det är samtidigt just väntandet som är så spännande och bra! :D |
|
|
|
