Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 11]

”Hej, körde du ett långt pass?” Kimmie mötte honom i hallen och fick självklart syn på jackan han hade med sig. ”Har du träffat Joel..?”
”Ja, han krockade bokstavligen in i mig när jag var på väg till bussen. Han sa att du hade glömt din jacka så jag följde med och hämtade den.”
Hon nickade och såg på medan han tog av sig skorna. ”Vad sa han då..?”
”Inte mer än vad du hade berättat och att han inte.. känner likadant. Vi dissekerade inte allt ni hade pratat om. Det förstår du väl att jag inte skulle göra? Det där är mellan er.” Det skulle kännas jättefel ifall han frågat ut Joel om vad exakt Kimmie sagt igår eftermiddag, precis som att det skulle ha känts fel om han berättat för Joel om hur hon tvekat på om hon skulle säga något överhuvudtaget, eller hur mycket eller lite hon gråtit när hon kommit hem. Det skulle kännas som att skvallra och det var ingenting han ville göra mot varken sin syster eller Joel. Det betydde dom alldeles för mycket för.
Hon betydde alldeles för mycket för att han någonsin skulle ha kunnat berätta vad han och Joel mer sagt. Det skulle ha krossat henne, och det var någonting han aldrig, aldrig tänkte tillåta.

Tre dagar passerade som det egentligen inte fanns mycket att säga om. Romeo hade fått ett ´tack för din ansökan, platsen är tillsatt´-mail från ett företag han sökt jobb på, han och Kimmie hade varit ner till sjön och badat och han hade sovit fruktansvärt dåligt två av dom senaste tre nätterna – som istället hade spenderats med att rita. Den stora skillnaden från det som annars var vardag var väl att Joel inte var där. Utåt sett verkade Kimmie okej, men han visste till hundra procent att hon inte var det. Vad han visste så hade dom nog aldrig varit ifrån varandra mer än i två dagar, och även om situationen var annorlunda nu så kunde dom självklart inte bara försvinna ur varandras liv. Han ville inte fråga för mycket eftersom han visste att Kimmie skulle prata om hon ville, men han hoppades för deras skull att dom åtminstone snackat med varandra i telefon.
Och en liten egoistisk del av honom var lättad att Joel inte varit hem till dom eftersom det var lättare att inte känna sig skyldig när han inte var i närheten.

”Ska du iväg på någonting?” frågade Kimmie när hon kom uppför trappen samtidigt som Romeo lämnade sitt rum.
”Nej, ska du?”
”Jag och Frida tänkte åka ner till O´Learys och ta någon drink bara, om du vill följa med?”
”Visst”, log han, genast tacksam över att ha fått en plan för kvällen som annars mest troligt skulle ha inneburit tv-tittande och sedan en till natts dålig sömn. Han hade inte någon bra period alls just nu. ”Jag ska byta om till någonting mer.. anständigt bara”, tillade han flinande och såg ner på sin superman-tröja och urtvättade – tidigare svarta, nu gråa – jeans.
”Det hoppas jag”, svarade Kimmie retsamt. ”Den där borde man ju inte ens vilja gå runt med hemma.” Enda sedan dom varit i tioårsåldern hade dom haft en fight om vem som var den coolare utav batman och superman. Romeo hade egentligen gått över till team batman redan året därpå; när the dark knight kommit ut, men han hade aldrig velat ge Kimmie den segern och använde helt ärligt bara tröjan för att låtsas som att han fortfarande var team superman. Han var så jävla töntig ibland.

Sommarkvällens temperatur hade varit så pass att man skulle ha kunnat sitta ute – men med filtar. Det hade därför varit ett ganska enkelt val för dom att sätta sig inne istället. Kimmie och Frida hade en varsin Margarita framför sig, Romeo sin andra snart uppdruckna öl.
”Alltså, vad exakt är grejen med att-” Frida tystnade i det hon varit på väg att säga och böjde sig något nedåt för att titta under bordet. ”Okej cred till dig Romeo.”
”Va?” skrattade han till. ”Vad har jag gjort?”
”Det är mer vad du inte gör. Manspreading, jag vet att det inte är någonting nytt men jag får minde tålamod för det varenda dag.”
Kimmie såg sig omkring, precis som Romeo gjorde och det krävdes faktiskt inte många sekunder för att se både tre och fyra killar som satt så pass bredbent att det såg ut som att dom stretchade.
”Jag med. Särskilt på bussen. Jag menar; okej om du vill sitta som i någon slags misslyckad split och se sjukt töntig ut, men gör det åtminstone inte när du sitter vid ett fyra-säte och mitt emot någon annan.´”
Romeo tog en klunk av sin öl och såg roat på tjejerna. ”Dom som har behovet till det ser det nog som en ännu större anledning att göra det just när någon sitter mitt emot..”
”Men det är vidrigt”, sa Frida och strök fingrarna genom sin lugg. Hennes lilafärgade hår var kortklippt – och mörkare färgat i rötterna - på ena sidan medan det andra var precis lagom längd till att snyggt kunna rufsas till. ”Tror dom seriöst att någon enda tjej – någorlunda normala tjejer åtminstone – tycker att det är attraktivt? Eller vad är grejen?”
”Titta inte på mig, jag är som du nyss konstaterade oskyldig”, flinade han när Frida såg på honom. ”Men alltså, ja, typ? Det är ju synd om dom som faktiskt tror det, men det är nog tanken ja. Eller i alla fall någon töntig teori om att det ska ge uppfattningen av att dom är väldigt manliga. Skulle ju vara katastrof att tas för gay, och det ger man ju självklart sken av ifall man håller ihop sina ben en liten aning bara.”
Kimmie såg roat på honom och han flinade tillbaks innan han vred på glaset som han ställt tillbaks på bordet.
”Vad kan vi mer prata om som vi stör oss på hos det manliga släktet?”
”Åh det finns massor, säker på att du vill ge dig in i diskussionen?” retades Frida.
”Jag ska nog kunna försvara mig om det är något som är värt det. Men hittills är vi ju överens.”
”Då har vi ju.. dickpics. Fortfarande.”
”Överens”, svarade Romeo genast.
”Du har aldrig skickat någon?”
”Verkligen inte. Men har mottagit några stycken.. Och alltså jag vet inte, förutom grejen med att det känns respektlöst att skicka utan att ens ha fått någon hint om att jag vill se så gör sig kukar väldigt sällan bra på bild.. Särskilt inte med en halvdålig mobilkamera.”
Kimmie nickade medhållande. ”Det var ett sånt där svin som skickade en till mig för några månader sen, och jag hade redan en pissdålig dag.. Vet ni vad jag gjorde?”
”Nej?” flinade Frida. ”Men jag tror att jag kommer gilla det?”
”Jag borde egentligen inte ha lagt ner så mycket tid på honom, men jag hade alltså en pissdålig dag och hade uppenbarligen långtråkigt också. Så jag printscreenade den där bilden, la ner löjligt mycket tid i photoshop och skickade tillbaks hans kuk avhuggen. Mycket rött. Väldigt dramatiskt..”
Både Frida och Romeo skrattade. ”På riktigt?” flinade han. ”Vad sa han?”
”Han skrev väl något i stil med att jag var sjuk i huvudet, och förmodligen att jag var en hora också. Men jag kände mig rätt nöjd ändå.”
Frida skålade sitt glas mot hennes. ”Jag gillar. Men okej jag har en till. Det här är inte allmänt för killar, men folk som trummar med fingrarna! Jag blir sjukt stressad av det.”
Romeo skulle inte ens ha behövt titta på Kimmie för att veta att hon tänkte på exakt samma sak som honom. Men nu när han ändå gjorde det såg han hur hon slutat dragit fingret runt kanten av sitt glas och istället verkat fastna med blicken på den grönvitrutiga duken. Joel var en av dessa trummande killar. Han gjorde det inte för att han var uttråkad eller för att irritera eller för någon särskild anledning alls, inte mer än för att han var så sjukt rastlös av sig och därför ofta satt och trummade med fingrarna mot jeanslåren. Frida och Kimmie var jättebra vänner, och hon ville säkert att Kimmie skulle ha kul ikväll och inte tänka på Joel eftersom det helt klart fortfarande var ett känsligt ämne, (Fyra dagar. Även om dom möjligtvis pratat i telefon så var fyra dagar länge.), men hon umgicks inte med Joel och kunde omöjligt veta att det var en av hans ovanor och att det självklart skulle få Kimmie att tänka på det. Därför kunde han inte anklaga henne för att ha varit klumpig. Men han kunde rädda upp det.
”Det är ingenting mot hur stressande det är att se en av dessa manspread-killar komma gående mot vårat bord med töntigt målmedvetna steg.”
Det fick dom båda att vända sig om och i nästa stund stod en kille med fett – eller möjligtvis orsakat av alldeles för mycket hårprodukter – bakåtslickat hår vid dom.
”Jag skulle hemskt gärna bjuda er båda på en varsin drink – och på annat också om ni är villiga..” sa han med en blinkning. ”Men det kanske skulle vara ohyfsat”, fortsatte han och gav Romeo en snabb blick och ett – lika sliskigt som han frisyr – leende. ”Vem utav dom är du med?”
Var den här killen på riktigt? ´och på annat också om ni är villiga.´ Jävla idiot.
”Hon”, sa han med en nick mot Kimmie. ”är min syster, och för bra för dig. Hon”, fortsatte han med en nick åt Frida. ”är också för bra för dig. Och du kommer inte att bjuda någon utav dom på en drink. Eller något annat. Och ett tips; ju mer du bresar på benen offentligt, desto mindre kommer du få ligga ikväll.”
Backslicket såg först bara en aning förolämpat på honom innan han drog på ett överlägset flin över läpparna. ”Förstår att det inte är något du får göra. Bög.”
”Ligga med tjejer menar du? Nej om fallet varit att jag är bög så är det ju förmodligen killar jag ligger med.”
Backslicket hade uppenbarligen redan slut på kommentarer och gick med betydligt mindre målmedvetna steg därifrån. Romeo kunde inte göra annat än att skaka på huvudet.
”Saker jag stör mig på hos killar”, sa han och vände sig mot tjejerna igen. ”Killar som inte kan försvara sig utan att använda ordet bög.”
Kimmie tog loss sin limeklyfta innan hon höjde blicken mot honom. ”Jag hatar vanligtvis när du ska vara överbeskyddande två minuter äldre storebror, men det där godkänner jag”, sa hon med ett nöjt leende. ”Tio av tio på bögsvaret också.”
Den följande halvtimmen ägnade dom åt mer uppmuntrande samtalsämnen än det störande släktet som kallades män.
Det var dock två killar som senare drog åt sig hans uppmärksamhet. En brunett – David - och en blondin – William – båda två år äldre än honom och för tillfället uppe i ett biljardspel. Det tydligaste minnet han hade utav dom var hur deras knytnävar hade känts mot hans ansikte. Nu kände han mest att det varit jävligt sorgligt. hade han känt sig konstigt tacksam över just dom där knytnävarna.


”Är det allt ni har eller?!” Hans andetag var både snabba och tunga när han såg upp på killen i den blonda korta hästsvansen. ”Va?!” Han riktade blicken mot hans kompis istället – han som alldeles nyss knuffat in honom så hårt i väggen att huvudet snurrat till.
Han mindes inte vad som till sist hade retat upp dom tillräckligt mycket för att faktiskt ta till nävarna. Han mindes bara att han hade kämpat för det – så jävla mycket. Hans näsa var redan ganska illa tilltygad och käkbenet hettade av dom tidigare slagen. Han hade utdelat några egna slag, men inte med någon nämnvärd kraft bakom utan enbart för att fortsätta trigga igång dom andra två.
Ändå kändes det inte tillräckligt. Smärtan i ansiktet hade fortfarande inte helt lyckats ta över smärtan som hotade att spränga hela hans huvud, som kröp i bröstet, som dunkade i magen.
Den hade inte heller lyckats bedöva.
”Vi drar.”
Han var inte själv medveten om när han sjunkit ner med ryggen mot den nedklottrade väggen, men det var därifrån – sittande på asfalten – som han kunde se hur dom försvann allt längre bort.
Hans ögon var halvt slutna när han hörde en avlägsen ringsignal som blev allt högre. Med irriterade och något fumliga fingrar fick han fram telefonen ur jeansfickan och satte den mot örat.
”Mhm?”
”Romeo? Hej, det är jag”, sa Joel i hans öra. ”Jag skulle bara frå- Vart är du förresten?”
Han såg sig omkring och drog med handen under den blodiga näsan. Det hade känts bra precis när knytnäven hade träffat, men känslan hade bara varat i några få sekunder.
”Vad.. spelar det för roll?” Orden kom inte ut riktigt så flytande som han hade velat, men samtidigt orkade han inte bry sig.
”Vart är du Romeo?” frågade han mer bestämt nu. ”Har du druckit?”
Hans blick gled vidare till flaskan som låg längre bort. Den som han druckit upp innan han hade fått syn på dom två killarna.
”Ja. Vad är problemet? Eller vet du vad problemet är Joel? Allt. Allt är problem och jag..” Han kände hur andetagen blivit tyngre igen och drog hårt handen genom håret. ”Jag orkar inte.”
”Vart är du någonstans? Jag kommer till dig.”
Trots hans allt annat än stabila tillstånd var han väl medveten om en sak och att Joel absolut inte fick åka någonstans. Allra minst till honom. Han var inte viktig. ”Nej du kan inte. Kimmie..”
”Hon sover. Det är ingen fara med Kim. Jag lovar. Snälla, säg bara vart du är någonstans?”

”Romeo..!”
Han vände långsamt huvudet åt sidan när han hörde Joels röst och nu också såg honom. Han såg oron i hans blick, men också uppgivenheten. Det hade inte varit första gången han sett Romeo i liknande skick, och det hade absolut inte blivit den sista. Joel hade allteftersom förstått Romeos beteende bättre än honom själv och också varit den som försökt få honom att sluta, att inse att det inte skulle hjälpa, att han aldrig skulle uppnå det han ville.
”Kom här”, sa han och böjde sig ner för att lägga hans arm om sin nacke innan han lyckades få honom att resa på sig.
”Släpp mig..”, mumlade han.
”Det vet du att jag inte tänker göra. Kom nu.”
Han följde med Joel genom stan – förmodligen ett medvetet val från den andre att ta dom mer öde gatorna istället för mitt genom centrum – och var till en början tyst. Tills att allt återigen blev för mycket.
”Varför kom du ens hit?” sa han och drog sig loss från hans arm.
”För att jag inte vill att något ska hända dig.”
”Men jag vill inte att du lägger dig i! Fattar du inte det?!” utbrast han och slog ut med armarna. ”Jag vill inte att du bryr dig Joel!”
”Men jag tänker göra det ändå. Kom nu, det är inte långt kvar till bussen”, sa han lugnt. Vilket bara gjorde Romeo ännu mer förbannad.
”Hör du inte vad jag säger?! Jag bryr mig inte i någon jävla buss. Jag bryr mig inte i vad du vill, jag vill bara att du slutar lägga dig i. Jag..” Det snurrade i huvudet. Han mådde illa. Han hade ont i ansiktet. Och ändå var ingenting tillräckligt. Ingenting tog bort den riktiga smärtan. Han visste inte ens om det verkligen var Joel han var irriterad på.
Det var det inte. Han hade aldrig varit irriterad på Joel. Inte på riktigt. Inte då, och inte någon av alla dom följande gångerna. Joel borde däremot ha varit den som varit irriterad. Irriterad på hur han misshandlade sig själv – lät sig misshandlas –, på hur han inte ville lyssna, på hur han betedde sig mot honom som bara ville hjälpa.. Men han blev aldrig det. Inte på riktigt.
”Du vill väl åtminstone inte vara kvar här?”
Romeos hand for genom håret igen och han ryckte på axlarna. ”Nej.”
”Då går vi till bussen bara, okej? Fan också.. Du kan inte..” Han verkade leta efter något i sina fickor och fick till sist fram en skrynklig servett. ”Försök torka bort lite av det där blodet. Vi kommer inte få komma på annars.”
Trots den tillfälliga irritationen på den brunhårige och att han nyss hävdat att han inte ens ville ha att göra med honom så gjorde han som han sa. Och tio minuter senare satt dom på bussen.

”Är du okej..?” undrade Joel när dom gick längs gatan som skulle leda till Romeos mosters hus.
Det hade varit en enkel fråga. Men i Romeos tillstånd, efter den kvällen han haft, efter desperationen att inte behöva känna men inte ha lyckats och i det ständiga mörkret som omgav honom så blev frågan någonting helt annat.
”Vad fan tror du?! Jag var okej tills att du- Du skulle ju vara hos Kimmie, jag skulle ha-” Andetagen gjorde det svårt för honom att prata men han försökte ändå. ”Jag ville bara-”
”Kim sov, och hade gjort det ganska länge. Jag skulle inte ha åkt annars. Romeo..”, sa han och försökte ta tag i hans arm.
Det blev för mycket. Igen.
”Jag orkar inte känna mer!” Han drog häftigt efter andan och kunde inte hindra sig själv från att sjunka ner på marken. ”Jag orkar inte.. känna mer!!”
En hand hade lagts på hans axel. Som blivit till två armar runt hans skakande kropp. Han mindes att Joel inte hade sagt någonting, men att det nog varit precis vad han hade behövt just då. Han hade behövt någon som var starkare än honom men som ändå inte sa att allt skulle bli bra. För allt skulle inte bli bra. Det var helt omöjligt. Det hade blivit mindre svårt – ibland – men det hade aldrig blivit bra och han var fortfarande tacksam för att Joel aldrig sagt det.
Dom hade tysta tagit sig in i hallen och vidare uppför trappen där han och Kimmie hade sina rum. Hon hade fått gästrummet medan Romeo fått det som tidigare varit ett kontor. Han hade tvättat av sig så gott det gick i badrummet och sedan mött Joel ute i hallen igen. Hans blåa blick hade frågat om han var okej – inte okej som i
okej, för det skulle han aldrig bli, men okej som i att han åtminstone kunde andas för tillfället – men Romeo hade låtit bli att svara på det.
”Säg inget till Kimmie”, sa han tyst.
”Du behöver inte göra såhär Romeo.. Hon
vet att du också är helt förstörd, det skulle inte göra någonting värre för henne att-”
”Jo det är exakt vad det skulle göra Joel. Jag sitter bredvid henne och lovar att hon kommer kunna ta sig igenom det här, att det visst är möjligt. Hur ska hon kunna tro på det om hon ser att jag också bryter ihop?” sa han sammanbitet. ”Jag kan inte göra det.”
Joel såg tyst på honom men nickade sedan. ”Jag säger inget.”
”Godnatt.”


”Vi får göra om det här snart”, log Frida och kramade om Kimmie när dom kommit fram till hennes lägenhet. Hon bodde inte lågt ifrån O´Learys men det hade inte varit någon tvekan från vare sig honom eller Kimmie att ändå följa med på vägen för att se så att hon kom hem ordentligt. ”Ring om det är något, okej?”
”Ja. Men det här var bra för mig tror jag. Det var kul.” Dom kramade varann igen innan Frida sträckte sig upp för att också krama honom.
”Det var kul att hänga med dig också Romeo. Särskilt för din diss av backslicket.”
Han skrattade lågt och släppte henne igen. ”Det var ganska kul faktiskt”, medgav han flinande. ”Ha det så bra.”
Strax var det bara han och Kimmie och efter att hans syster kollat mobilen och sett att dom hade exakt en minut på sig tills bussen skulle gå hade dom satt fart över kullerstensgatorna.
Kimmie hade tappat sin väska i farten. Romeo hade skrattande ropat åt henne att strunta i den men såklart stannat till och väntat in henne. Dom hade sprungit ännu mer. Och dom hade precis missat bussen.
”Seriöst?” utbrast Kimmie. ”Hann den ens stänga dörrarna innan den så nödvändigt var tvungen att åka?”
”Allt på grund av din väska..”, retades han.
”Jag har faktiskt busskortet där i. Vad sk- Romeo”, väste hon och hade plötsligt ett flin över läpparna.
”Vad?”
”Kolla snett bakom dig.”
Han sneglade sig över axeln och såg sedan förvirrat tillbaks på henne. ”Jag ser ingen?”
”Det är backslicket. Ska jag gå och fråga om han vill bjuda mig på en taxiresa istället för den där drinken?”
”Skulle möjligtvis ha funkat om inte jag varit med”, sa han och flinade också. ”Hur mycket tror du han hatar mig?”
”10 på en tiogradig skala. Dels för att du inte bara förstörde för honom med en tjej utan två, för att du dissade hans inbillade machostil, för att du dissade den inför dom två tjejerna, och för att du har snyggare hår än honom.”
Romeo skrattade lågt. ”Jag kan leva med det.”
Det kändes otroligt bra att få skratta tillsammans med Kimmie istället för att se henne så dämpad, men den lättade känslan höll bara i sig dom fyra sekunderna det tog innan han insåg vid vilken busskur dom stod. Och med ens var lättnaden återigen ersatt med skuldkänslor. Det spelade ingen roll att han intalade sig att han inte kunde rå för vad han kände, att han ännu mindre kunde rå för vad Joel kände, och att han inte hade någonting att känna skuld över eftersom dom inte hade gjort någonting. Blickarna i köket hade inte varit helt oskyldiga, men det hade också bara varit blickar. Och det skulle inte bli några mer sådana heller.
”Nej jag tycker inte det Romeo.”
”Va?” Han såg snabbt upp på henne.
”Att du skulle passa i backslick. Eller vad du nu står och funderar på”, flinade hon för att sedan mer seriöst tillägga ”Vad är det?”
”Inget.”
”Du säger ju själv att det där inte funkar. Du var någon helt annanstans.”
”Kanske”, medgav han med en suck.
”Var det någonstans bra?”
Vad skulle han svara på det? Det borde inte vara någonstans bra. Han borde inte tänka på ´hur´ och ´om´ och ´kanske´.
”Nej.”
Hon log svagt, om än något sorgset, och la armen om hans midja. ”Vi tar oss igenom det, eller hur?”
Och på en sekund hade tankarna vandrat vidare från Joel till deras föräldrar. Till minnet av hur han senast igår stått i duschen med knytnävarna hårt tryckta mot ögonen. Till hur det vissa dagar kändes helt outhärdligt. Till hur allt känts ännu mer som ett kaos efter att Joel nästan sagt dom där orden. Det blev för mycket. Och den han allra helst ville prata med och som bokstavligen stod honom allra närmast var också den han inte kunde berätta allt för. Inte sedan hon fått tillbaks sin vanliga glimt i ögonen, den där gnistan av liv igen. Han visste att hon skulle göra allt för att hålla ihop honom dom där stunderna när han kände som att hela han var på väg att krossas i miljontals bitar, men han ville inte kräva det av henne.
Och den andra delen av det som kändes för mycket – det som både fick någonting behagligt och fruktansvärt jobbigt att röra sig i magen – var ännu mindre någonting han kunde säga högt.

När dom klev av bussen hemma var det istället Kimmie som var betydligt mer tyst och Romeo kunde nästan se hur hennes tankar rörde sig när hon tittade framför sig på det där sättet.
”Hur är det?” frågade han.
Kimmie gjorde inget försök i att verka ovetandes om vad han menade utan ryckte istället på axlarna. ”Både och. Jag hade jättekul ikväll, verkligen. Men det känns så sjukt fel att jag inte ens har pratat med Joel på.. fyra dagar.” Hon bet tag i läppen och vände tillbaks blicken mot vägen framför dom.
”Har du inte ringt honom?” Han skulle i och för sig ha väntat sig att Kimmie skulle berättat för honom om dom hade snackat, men han hade ändå svårt att tänka sig att dom verkligen skulle ha varit helt tysta sedan den eftermiddagen.
Kimmie skakade på huvudet. ”Han har inte ringt mig heller.. Och jag fattar, jag skulle nog inte heller ha gjort det. Han känner sig väl bara jätte obek-”
Dom skrek till i samma sekund – på samma fåniga sätt – när någonting plötsligt rusade förbi framför deras fötter i mörkret.
”Vad i helvete var det?!” kastade Kimmie ur sig. ”Där är det igen!”
Romeo skyndade sig upp mot deras gräsmatta och såg sig om efter den skuggliknande otroligt snabba.. saken.
”Romeo, vänta!” sa Kimmie bakom honom och skyndade efter. När han sedan började skratta lät hon nästan irriterad – som alltid när hon var rädd och inte ville erkänna det. ”Vad är det som är så kul?!”
”Det är en hare.”
”Va?”
”Där”, sa han och pekade. Intill en av buskarna gick det att urskilja gestalten av någonting som var för stort för att vara en kanin och med långa öron. Han var ingen djurexpert men han skulle nog vilja påstå att han var ganska säker på att det var en hare som satt där. Som nyss hade fått dom att skrika. Och fått Kimmie att ropa efter honom som att hon var rädd att han skulle bli överfallen.
”En hare..” Kimmie lät mer road nu. ”Vi är tysta om det här. Vi kan liksom inte ens skylla på att vi hade sett en skräckfilm innan eller något.”
”Vi är tysta om det”, höll Romeo med och skrattade lågt igen när han drog fram nycklarna ur jeansfickan och började gå upp mot dörren. När han hörde Kimmies steg i trappen kunde han inte låta bli att flämtande ta ett steg bakåt efter att han öppnat ytterdörren.
”Vad är det?!”
”En hare.”
”Fy fan! Sluta”, skrattade hon och slog till honom på axeln innan hon trängde sig förbi. ”Du skrek minst lika högt.”


har sagt det förut, men igen; tack för era kommentarer! Det gör mig jätteglad varje gång ni har tagit er tid att dela med er av era tankar :D och att ni läser överhuvudtaget 8D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 30 okt 17 - 16:23
Haren is lutet! xD
Vilket slisko som kommer fram och äcklar sig trots att Romeo är där! o.o
Nåväl de verkade ändå haft en bra kväll vilket är bra! Kimmie behöver det efter allt med Joel.
Sen har vi ju grabbarna dårå, så tårkigt att de inte kan visa sina känslor, sucken! :<
arbok - 26 okt 17 - 18:18
Omg slisko... han måste vara desperat som går fram även fast det sitter en grabb (Romeo) vid bordet. Eller så var väl tjejerna helt enkelt tillräckligt snygga för att chansa? Tur han gav upp i alla fall, hehe.
Förstår ju mer och mer att Joel och Romeo har en alldeles särskild relation och det är typ frustrerande att se att de trivs ihop, och hur Romeo har kul med Kimmie, och liksom veta att det förmodligen kommer hända något... hemskt...

Skriven av
ilenna
24 okt 17 - 19:44
(Har blivit läst 542 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord