Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 8]

vi kör väl på med nästa del eftersom jag har kapitlen på lager (tror att jag nämnde i prologen att det inte var 100% att den här storyn skulle bli avslutad, men jag kan informera om att epilogen är färdigskriven och klar, så ni - mina 3 läsare - kan vara lugna. haha.)


När Romeo vaknade av sitt larm följande morgon var det helt tyst i huset och ingen tvekan om att Kimmie fortfarande sov. Dels för att det av någon anledning annars alltid lät väldigt mycket ifrån köket när Kimmie var där och dels för att det var alldeles för tidigt för att hon skulle vara uppe. Romeo hade däremot haft den här lördagen planerad sedan några veckor tillbaks då Jamie undrat om han och Jeremy velat följa med och kolla in – och visst agera statist i någon scen - hans brorsas bands musikvideoinspelning. Att han inte var hundra procent frisk än var knappast någonting han tänkte låta hindra honom. Då han inte var helt säker på att Kimmie mindes det skrev han en lapp och la på köksbordet innan han med en macka i handen lämnade huset. Klädd i ett par halvlånga mörkblåa och slitna jeansshorts och en tunnare grå huvtröja.
Han hade inte hunnit vänta länge nere i centrum förrän Jeremy – som bodde i stan – kom gående mot honom och han höjde leende på hakan i en nick. ”Tja.”
”Tjena. Hur är det?”
Som vanligt – när det inte var Jamie eller Joel – så hörde han den tysta, tyngre innebörden av frågan. Den irriterade honom inte alltid eftersom han visste att det var av omtanke, men det var ändå jobbigt att alltid höra den lilla skillnaden på hur frågan ställdes till andra.
”Trött som fan, men annars lugnt”, flinade han och såg på Jeremy bakom sina solglasögon och blåste ut röken åt sidan från sin cigg. ”Själv då?”
”Samma. Hade ju varit skönare ifall dom tänkt göra en nattvideo.”
”Definitivt.”
”När ska du själv starta band då? Är ju perfekt läge nu när du inte behöver passa någon skola.”
Romeo tog ett till bloss och drog sedan på munnen till ett snett leende. ”Har inte träffat på tillräckligt talangfulla eventuella bandmedlemmar än.” Utöver det faktum att han inte själv spelat på snart två år. ”Visst var det här Jamie skulle hämta oss?”
”Yes. Skulle ju vara lyckat ifall killen med bilen försovit sig..”

Lyckligtvis hade Jamie inte försovit sig och vid ganska så precis klockan tio hade dom infunnit sig i en hyrd vindsvåning där en del av musikvideon skulle ta plats. Och den var svincool rent ut sagt. Tre utav dom ljusgråa träväggarna var kala medan den tredje var dekorerad med ramar och speglar i olika storlekar. Framför hängde nakna glödlampor i svarta sladdar som kompletterades med fler utplacerade ljuskällor, och i andra sidan rummet – framför en svart nedsjunken tygsoffa – stod bandutrustningen uppställd. Han hade träffat Dexter – Jamies storebrorsa – tidigare, men dom blev presenterade för det övriga bandet.
”Kom killar.” Dexter vinkade till sig dom och pekade ut genom det enda fönstret. ”Ni ser skateboardpoolen längre bort? Det är där vi ska spela in scenen ni ska vara med i. Ni och 60 pers till som vi verkligen hoppas dyker upp som dom ska. Eller 59 närmare sagt”, sa han med ett skratt som lät en aning uppgivet.
”Vadå är det någon som hoppat av?” frågade Jamie.
”Ja vi hade en skatekille som var jätteintresserad men som imorse ringde och sa att han inte kunde längre. Utan någon anledning ens.”
”Shit vad segt”, sa Jeremy och vände sig om för att luta sig mot väggen istället.
”Ja, det löser sig ju såklart ändå, men jag hade en bild av att han skulle göra något trick i bakgrunden bara. Ett klipp på två sekunder i en tre minuter lång video, men ändå, det ger effekt.”
”Hade ni tänkt något super avancerat trick..? För annars kan jag göra det”, erbjöd sig Romeo.
Dexter höjde ena ögonbrynet – han såg för övrigt också svincool ut i mörklila hår som nådde till axlarna, svartsminkad och med kläder som såg ut att komma direkt ur ett japanskt rockmodemagasin – och såg på honom.
”Säkert? Det skulle vara hur bra som helst ju! Och nej alltså, det var upp till honom vad han ville göra. Så om du kan göra något hopp och greppa brädan bara så funkar det fint.”
”Ja men det är inga problem”, log han.
”Fan vad bra. Killar!” ropade han och vände sig om. ”Vi har en ny skateboardkille fixad! Romeo här.”
”Kung!” svarade han som nog hette Joacim. ”Martin ringde precis och sa att dom är här nu och är på väg upp, så vi kör väl igång.”

Romeo var trött när han vid halv sex blev avsläppt hemma av Jamie, men det var en skön trötthet, och tydligen hade också en heldag med musikvideoinspelning varit en bättre kur mot halsont än den äckliga citronhonungsdrickan. Han hade pratat massa musik med Dex under pauserna och det var första gången på väldigt länge som han känt lusten till att spela, inte bara det att han borde, att han hade tyckt att det varit kul, att han ville och hoppades känna lusten igen när han plockade upp den, utan han hade faktiskt känt den gamla känslan utan att ens ha hållit i sin gitarr. Han antog att det var ett bra tecken.
Den första han såg i hallen när han öppnade dörren var Joel som kom ut från köket med en kaffekopp i handen.
”Tjena, var det kul?” log han.
”Ja det var askul faktiskt”, sa han och drog igen dörren efter sig innan han sparkade av sig skorna. ”Både att titta och vara med själv. Jag trodde ju att jag skulle stå i den där fejkpubliken och hoppa lite bara, men jag råkade visst få rollen som skatekille också”, skrattade han.
”Vurpade du?” Kimmie kom ut i hallen hon också och flinade sedan när hon tillade. ”Nej men ansiktet ser ju fortfarande okej ut i alla fall.”
”Jag skötte mig exemplariskt”, flinade han tillbaks.
”Coolt ju!” Joel tog en klunk av sitt förmodade kaffe och såg upp på honom igen. ”Den kommer ut på youtube och sånt sen då?”
”Ja, nästa månad planerar dom den till. Kommer till och med stå med i cred-listan efteråt.”
”Vad roligt”, log Kimmie och som så ofta talade deras blickar och leenden sitt egna språk med varandra. Det var inte hans skämtande om cred-listan hon svarade på utan hon var glad för att hon märkte att han verkligen var det. Han log tillbaks och sträckte sedan något på sig. Jamies bil var ganska liten och den var inte jättebekväm att åka i.
”Tänkte ta en dusch, har ni ätit eller?”
”Ja, vi trodde att du skulle bli senare.”
”Det är lugnt”, log han och gick sedan förbi dom och uppför trappen.
Tjugo minuter senare satt han i köket i jeans, t-shirt och blött hår och en ganska torr micropaj framför sig. Han hade som plan att bli bättre på matlagning, men det kändes för ambitiöst att börja redan ikväll. När han tagit reda på den minimala disken och hörde skratt ifrån vardagsrummet styrde han stegen ditåt.
”Vad ser ni på?” frågade han roat.
”En pinsamt dålig film”, svarade Kimmie och skrattade lågt igen. ”Kom och titta.”
När han klev över tröskeln såg han Joel ligga utsträckt i soffan med huvudet i Kimmies knä och hade det inte varit för att det inte var någon ovanlighet så hade han kanske trott att hon faktiskt berättat. Men det skulle han ha märkt i samma stund som hon kommit ut i hallen isåfall. Han knuffade undan Joels ben något och slängde sig sedan ner i andra hörnet av soffan med fötterna vilande mot bordskanten.
Filmen var dålig, precis som dom sagt, men han kunde ändå inte koncentrera sig särskilt mycket på den utan kände hur blicken allt oftare sneglade mot dom andra två. Kimmie strök sakta fingrarna genom Joels hår och Romeo försökte föreställa sig dom som ett par. Det borde egentligen inte vara svårt alls, men samtidigt kändes det absurt och samtidigt som att det borde vara rätt och samtidigt-
Joel mötte plötsligt hans blick och fastän Romeo tittat på dom så var det med ens bara på honom nu. Han borde ha flinat till, skämtsamt höjt på ögonbrynen eller någonting annat helt vanligt innan han vänt tillbaks blicken mot teven igen, men istället lät han den blåa blicken hålla kvar hans i väntan på att Joel skulle vara den som vände tillbaks uppmärksamheten mot filmen igen. Men han höll kvar den. Samtidigt som Kimmies fingrar strök genom hans hår.
Någonting kändes, något som Romeo inte kunde förklara bättre än.. någonting statiskt? En nästan läskig känsla som han inte var säker på att han uppskattade. I nästa sekund kände han sig nästan skyldig på något sätt och vred hastigt undan blicken. Vad fan höll han på med?
”Blev det inget mer med ditt hångel förresten Romeo?” frågade Kimmie och såg på honom med ett snett leende – enligt många var just deras sneda leenden identiska men det var ingenting han själv reflekterat över.
”Nej..”, flinade han.
”Vilket hångel?” frågade Joel och satte sig lite mer upp.
”På Zacks fest”, informerade Kimmie.
”Det har du inte sagt något om?” sa den brunhårige och såg på honom med ett roat höjt ögonbryn.
”Du sa aldrig vad han hette heller”, tillade även Kimmie.
”Jag visste inte att jag behövde rapportera till någon utav er om mina eventuella hångel eller deras namn.”
”Det är en oskriven regel”, hävdade Joel. Verkligen? Varför hade isåfall ingen utav dom sagt ett ord till Kimmie om.. Deras blickar möttes igen och Romeo var snabb med att öppna munnen den här gången innan den där obekväma känslan skulle leta sig fram igen.
”Simon. Och nej det var bara en kul grej då. Jag har inga planer på att ta reda på vem han var och fråga om en dejt direkt”, sa han och flinade mot sin syster innan han sneglade mot den ointressanta filmen igen.
”Varför inte? Jag minns i alla fall att han var snygg. Tror jag.”
”Du tyckte att han lät snygg. Du såg honom faktiskt inte”, retades han. Treon han ställt på hennes sängbord hade inte varit i närheten av tillräckligt mycket hjälp morgonen efter.
”Okej. Vi behöver inte prata mer om den kvällen. Förutom att jag tycker att du visst borde ta reda på vem han var.”
Han skakade leende på huvudet och dom släppte ämnet.
Joel tog det mycket bra valet åt dom att börja zappa efter någonting annat och Romeos blick gled återigen tillbaks mot dom andra två – Kimmie nu med huvudet lätt tippat åt sidan och armbågen stödd mot armstödet och Joel helt sittande – men precis som när den brunhårige plötsligt tittat på honom och tagit all uppmärksamhet så var det Joels profil han blev att fokusera på; över hur luggen fallit ner över ena ögat men att han inte verkade bry sig i det, hur piercingkulan i underläppen glimmade till i skenet från teven, hur snygg han faktiskt var och att det inte var någon ny upptäckt utan bara ett känt faktum men som plötsligt inte kändes helt okej att tycka.
”Jag tror jag går upp ett tag”, sa han och tog ner fötterna från bordet, med ens väldigt angelägen om att komma ifrån dom båda.
”Nej men kan vi inte spela något spel då?” frågade Kimmie och rätade på sig.
Han kände sig så jävla skyldig när hon såg på honom. När han tänkte på hur hon senast igårkväll berättat för honom att hon hade känslor för Joel och att han själv känt någonting han inte borde när han fastnat med blicken på den andre, att han tidigare än så – ett flertal gånger – tänkt tillbaks på kvällen efter konserten. Han ville skaka av sig oron och bara intala sig själv att han överdrev, att han inte gjort något fel och att det inte ens behövde betyda någonting att han funderat på hur det skulle vara att kyssas med Joel igen. Men samtidigt så.. Han var oftast väldigt ärlig med sig själv och han fattade inte ens varför han nu försökte vara någonting annat. Det var klart som fan att det betydde något. Han gick inte runt och tänkte på saker om dom inte betydde något.
”Du ser alldeles för trött ut för att kunna vinna, och jag orkar seriöst inte med ditt fuskande ikväll”, flinade han retsamt och reste sig upp.
”Kan ni inte bara släppa det där? Det var en gång-”
”Vadå, du medger att du fuskade alltså?” skrattade Joel till.
”Ja vadå, det har jag väl redan sagt?”
”Nej”, sa dom båda två samtidigt.
”Nehej..”, log hon skyldigt. ”Det var ju synd att jag råkade avslöja mig nu då.”
”Då blir det definitivt inte något spelande idag.” Romeo skrattade lite han också och tog upp sin mobil som halkat ur från fickan i soffan.


När Romeo vaknade hade han känt sig mer trött än när han gått och lagt sig. Tankar och funderingar hade fått det att krypa i kroppen och han hade fått anstränga sig för att inte knacka på hos Kimmie redan under natten. Vilket på fler än ett sätt skulle ha varit en dum idé eftersom Joel sovit kvar och han därmed såklart inte skulle ha kunnat fråga henne om någonting.
Han ville veta hur hon tänkte och hur hon mådde eftersom han inte fått chansen att fråga sedan dom haft det där lilla snacket kvällen när Frida ringt, och han behövde också veta för sin egen skull. Det skulle bli jätte skumt att umgås med Joel och veta om vad Kimmie kände men att den andre inte visste. Det hade han fått bevisat för sig själv bara genom den relativt korta stunden han tillbringat med dom igår. Som att det varit den enda anledningen till att det känts skumt..
Hon hade förvisso verkat avslappnad när dom legat i soffan men precis som Romeo var Kimmie en tänkare och det kunde pågå väldigt mycket under ytan utan att det syntes särskilt tydligt. Han kunde ju bara tänka sig in själv i situationen; att vara så nära någon, att ha en så stor hemlighet och säkert ha ångest över alternativen. Att säga något. Eller att låta det vara.
Han hade hört Joel och Kimmie nere i hallen för en stund sedan och efter att dörren hade stängts hade det fortsatt låta från nedervåningen. Planen hade varit att gå ner dit men bristen på sömn under natten hade fått honom att sluta ögonen igen och när han vaknade nästa gång hade det otroligt nog passerat två och en halv timme.
Med håret i allt annat än en frisyr – eller bara en väldigt rufsig sådan – gick han ut ifrån sitt sovrum och vidare mot badrummet. Det var på vägen tillbaks som han hörde Keanes gamla låt Somwhere only we know genom Kimmies dörr och han knackade leende på innan han gläntade på dörren.
”Lyssnar du fortfarande på den här?”
Kimmie satt uppkrupen i sängen i slitna jeans och en för stor huvtröja – möjligen en av hans gamla – och såg nu upp på honom med ett leende över läpparna.
”Såklart. Kommer aldrig sluta älska den.”
”Gjorde han någonsin någon annan låt?”
”Vet inte. Bryr mig inte”, flinade hon. ”Jag är nöjd att han skapade den här bara. Whats up?”
”Inget”, sa han med en axelryckning men hängde kvar i dörröppningen. Han fuktade läpparna och tog sedan stegen in tills att han kunde slänga sig ner på sängen.
”Ska du berätta?” frågade han. Och med ens förändrades hennes sinnesstämning. Den där nervositeten slog som i vågor över honom och han såg hur hon började dra i en tråd på jeansen, vid reven över ena knäet.
”Jag vet inte.. Det kanske skulle vara världens största misstag.”
Han vred sig mer om i sängen så att han satt mitt emot henne. Han tyckte inte om att höra Kimmie så osäker.
”Det är inte säkert.”
”Nej men det skulle kunna vara. Jag antar att jag skulle kunna låta bli bara men.. Det känns jobbigt. Vad tycker du att jag ska göra?” frågade hon lågt.
Den direkta frågan fick honom att bita tag i läppen och han hade plötsligt svårt att veta vad han skulle säga. På ett fruktansvärt egoistiskt sätt ville han inte uppmuntra henne – för att minnena av Joels händer om hans nacke och hans egna om hans midja slog till med alldeles för stor kraft – och han skämdes verkligen över sig själv, men samtidigt skulle han aldrig kunna låta bli just för att det var Kimmie och för att han ville henne allt väl som fanns. ”Att du ska göra det som känns rätt för dig.”
”Det är inte till någon hjälp Romeo..”, mumlade hon.
”Men det är sant”, log han svagt. ”Vill du berätta?”
Hon såg en stund på honom och sänkte sedan blicken mot jeansknäna igen. ”Jag antar det.. Det känns läskigt som fan men jag tror inte att jag kommer fixa att inte berätta det heller.”
”Då har du ju ditt svar.” Och det känns lika jävla läskigt för mig att du vill göra det.
”Du får det att låta enklare än det är..” Hon gav honom ett uppgivet leende men sträckte sedan ut benen framför sig och verkade försöka skaka av sig tankarna för tillfället. Romeo kände igen även det från sig själv när det kom till många situationer. ”Men hallå jag vill höra mer om inspelningen igår. Var det en bra låt?”
Han nickade leende. ”Ja den var skitbra faktiskt. Även efter att ha hört den om och om igen en hel dag”, tillade han flinande. ”Och dom är så proffsiga allihop också, allt från speltekniken till sången till deras personliga stilar. Du skulle säkert tycka Dex är snygg.”
”Har du bild?”
Han krånglade fram mobilen ur den tighta jeansfickan och bläddrade fram till bilden han tagit tillsammans med Dexter igår kväll efter att hela videon var klar och dom själva skulle bege sig hemåt igen.
”Åh nej. Du tog en selfie med honom? Du är ju pinsam”, skrattade hon retsamt. ”Fast okej, jag skulle också ha gjort det. Han är jävligt snygg.”
”Bra, jag skyllde nämligen på dig och sa att det var du som tjatat dig till att jag skulle göra det.”
Hon såg på honom med stora ögon men började sedan flina. ”Kul.”
”Jag blev typ sugen på att spela igen igår. Alltså på riktigt. Inte att jag vill spela för att vilja spela du vet.” Det var skönt att veta att det som skulle låta svamligt för andra – även för honom själv – lät logiskt för Kimmie. ”Utan på riktigt.”
”Varför sitter du inte och spelar just nu isåfall?” log hon. ”Det är ju asbra Romeo!”
Ja, varför satt han inte och spelade? Varför hade han inte tagit upp gitarren direkt han kom hem igår kväll? Han mötte den gröna blicken som var som en spegelbild av hans egen och andades ut i en liten suck när det plötsligt var väldigt självklart.
”Jag antar att jag är rädd att det inte kommer kännas så bra som jag vill ändå.” Han kände ett oförberett hugg i magen när det också verkligen gick upp för honom att sist han spelat så hade hans föräldrar fortfarande levt. Hugget var dock inte alls det värsta utan den efterföljande paniken över att han inte kunde tillåta sig att tänka på det just nu, att han inte kunde sjunka ihop till en liten hög bredvid Kimmie på sängen och låta henne försöka plocka upp honom igen. Han svalde hårt och strök handen genom håret innan han knöt fingrarna om det svarta rufset.
”Då behöver du bara våga chansa ändå. Det kommer kännas bra Romeo, jag känner det på mig”, log hon och kramade om hans arm. ”Vill du spela för mig?”
Klumpen i halsen minskade till hans lättnad något och han drog på munnen. ”Första riffet på nästan två år och jag ska alltså spela inför publik?”
”En hård sådan”, flinade hon. Och samtidigt visste dom båda två vem som skulle vara den absolut hårdaste att döma.
”Låtönskemål också eller?”
”Självklart. Somewhere only we know.”
Romeo skrattade lågt. ”Det kommer aldrig hända.”

Kimmie hade inte mycket färg i sitt rum utöver dom mörklila väggarna, men Romeos rum saknade ännu mer utav det. Tapeterna på hans väggar var svarta med ett mörkgrått mönster, och den höga sängen gick i precis samma färgskala. Han hade inga affischer eller tavlor uppsatta, men flera biljetter från konserter han varit på var fästa med häftmassa på väggen bredvid det blankt svarta skrivbordet som stod framför fönstret. På väggen ovanför sänggaveln hade han för flera år sedan satt upp ett löst snöre mellan två spikar där han hängt fast foton med små klädnypor. Det var foton på honom och Kimmie, på honom, Kimmie och Joel, töntiga selfies han tagit tillsammans med sina kompisar, någon konsertbild, ett foto taget från klipporna vid sjön där månen speglades i vattnet. Det hade hängt en familjebild där också men som han plockat ner samma dag som han mekaniskt och med känslorna helt avstängda tryckt ner sina kläder i en väska för att ta med hem till Sara och Victor. Han hade tänkt sätta upp den igen men dittills nöjt sig med att kunna titta på fotot Kimmie hade på sitt rum. En tevebänk stod strategiskt utplacerad så att man kunde sitta lutad mot väggen i sängen och spela playstation och hyllorna där under var ganska överbelamrade med spel, dvd:er och cd-skivor som inte fått plats i skivstället. Han hade nämligen kvar stereon han fått som tolvåring fastän dom flesta andra gått vidare till trådlösa högtalare och spotify. Men det var något särskilt med att lyssna på en riktig cd-skiva, och så länge stereon höll hade han inga planer på att ge upp den känslan.
Gitarren som vanligtvis stod lutad mot väggen mellan skrivbordet och garderoben låg nu i hans knä och han drog försiktigt fingertopparna över dom smala strängarna. Klumpen i halsen hade letat sig tillbaka igen och den brännande känslan bakom ögonlocken var omöjlig att ignorera. Trots det visste han att det inte skulle komma några tårar – dom hade han för länge sedan fått stenhård kontroll på.
Då behöver du bara våga chansa ändå. Det kommer kännas bra, jag känner det på mig. Kimmies ord visade sig stämma. I samma stund som han hade börjat spela på riktigt, låtit fingrarna och strängarna samarbeta till att bilda melodier och toner så hade det känts så obeskrivligt bra. Precis som förut. Och han hade i det ögonblicket frågat sig själv varför han någonsin hade slutat.
Kimmie hade låtit honom vara ifred men hade uppenbarligen hört in till sig ändå.
[14:25 nytt meddelande- Kimmie] <3 :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 21 okt 17 - 00:45
Vad bra att Romeo kommer ut och gör saker, och att han har massa kompisar att hänga med ändå. Undrar fortfarande om han kommer söka det där jobbet som underhållare.. Det kanske är mer relevant nu när han har börjat spela lite igen?
Angående Joel så undrar jag om Kimi kommer våga berätta.... och om hon gör det, undrar vad Joel säger? Känns som han kanske är kär i Romeo men det lär han väl inte våga säga i såna fall o-o Himmel. Ska bli spännande att se hur stackarna löser det. (Om de löser det...)
loversarelonley - 20 okt 17 - 17:06
åh vilket fint kapitel! :) Deras syskonrelation är ju så fin! och sjukt kul att han faktiskt tog upp gitarren och började spela! Stort steg ändå! Go Romeo! :D
För övrigt fastnade jag för meningen du skrev: Han mötte den gröna blicken som var som en spegelbild av hans egen. Så himla fint beskrivet! Riktigt bra skrivet! Go you! :D
Och känns ju sjukt komplicerat att båda syskonen har känslor för samma person! Lär ju inte vara sådär jättevanligt idag. Eller det kanske det är... haha!
Och det är alltid roligt när man inte behöver vänta så länge innan du lägger upp en ny del men också på ett sätt tråkigt att den kommer ta slut. Det finns alltid så många bra detaljer i dina storys att man själv spinner vidare och vill läsa vidare om olika delar :D
Typ om det skulle hända nått med den där affischen på cafét om liveunderhållare, eller om det händer nått med den nya killen Dexter osv :D
Men men, som vanligt superkul att läsa :D
//Troget fan

Skriven av
ilenna
19 okt 17 - 17:07
(Har blivit läst 534 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord