Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 5]

”Bör vi kolla om någon är på väg att ta skada där nere eller?”
Jamie satt på Romeos datastol och flinade när dom båda hörde skrikblandade skratt från nedervåningen.
”Det, eller så ignorerar vi och hoppas att dom överlever”, svarade han roat och drog fram ett par shorts ur garderoben för att kasta i gymväskan. Även om han och Jamie hade fortsatt umgås även när andra kompisar haft svårt att veta hur dom skulle bete sig med honom så hade dom oftast träffats antingen på stan eller hemma hos Jamie. Förutom Joel – som var så självklar att något annat skulle ha varit konstigt – hade Romeo inte känt sig helt bekväm med att faktiskt ta hem kompisar till huset efter att det plötsligt bara varit han och Kimmie som bodde där. Men han förstod att han var tvungen att komma över även sådana svårigheter, så när Jamie hört av sig igårkväll och undrat om dom skulle gymma tillsammans hade han sagt att han kunde komma förbi innan om han ville.
När dom en stund senare ändå gick ner fann dom Kimmie och Joel i köket med någonting han antog skulle föreställa matlagning.
”Sluta!” skrattade Kimmie och höll upp en tom äggkartong.
”Menar du att den där ska skydda dig?” flinade Joel brett.
”Tjena”, sa Jamie och fick först då dom andra två att upptäcka att dom inte var ensamma längre. Joel hade någonting misstänkt likt mjöl i sitt bruna hår och Kimmie hade en vitgulaktig smet på kinden. På spisen stod en stekpanna.
”Hej!” sa Kimmie glatt. ”Vi gör pannkakor. Vill ni ha?”
”Beror på hur mycket av er två som varit i smeten?” retades Romeo och plockade ner sin vattenflaska från ett utav köksskåpen.
”Ja du vet, hittade ingen visp så körde ner hela handen istället”, sa Joel med en axelryckning, nu med ryggen lutad mot bänken bredvid den Romeo stod vid.
”Huvudet också?”
”Har jag..” Han kände efter med fingrarna i håret och flinade lite när han sen såg mjölet på dom. ”Ska ni och gymma?”
Romeo nickade. ”Tänkte så.”
”Det kan man visst!” Kimmies röst fick honom att vända sig om igen. ”Visst kan man ha lingonsylt på pannkaka Romeo?”
”Det låter sjukt äckligt”, protesterade Jamie.
Joel såg väldigt roat mellan dom. ”Jag tyckte också så tills dom här två övertalade mig att testa.”
Romeo ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kimmie tog fel på lingonsylt och hallonsylt en gång när hon var liten, men hon fastnade typ för det. Och drog in mig i det också.”
”Och mig”, tillade Joel och borstade bort lite mer mjöl från sitt hår.
Jamie skakade bara på huvudet. ”Låter fortfarande sjukt äckligt. Ska vi dra oss eller?”
”Japp”, nickade Romeo.
”Vi ska på det där ParkHänget och kika vad det är, och sen åker vi nog hem till Joel”, sa Kimmie – fortfarande med smet i ansiktet och äggkartongen i handen – ”Så vi ses kanske senare ikväll?”
”Okej”, log han. ”Ha det så kul.”

”Dom är alltså fortfarande inte tillsammans?” frågade Jamie med ett roat leende över läpparna när dom satt vid busshållplatsen.
”Nej, gud nej”, svarade han snabbt. ”Dom är som syskon.”
”Får inte riktigt syskon-viben men okej.”
Han tänkte tillbaks på scenen som nyss utspelat sig i köket men det var ju inga konstigheter. Dom hade alltid retats med varandra. Tanken på Kimmie och Joel hållandes varandra i handen, pussandes i köket, tätt sammanslingrande i soffan eller bara ´tillsammans´ kändes orimlig. Och kanske en aning besvärande insåg han förvånat. Han förstod inte riktigt vad det sistnämnda kom ifrån, för han älskade ju både Kimmie och Joel och om det var någon som var tillräckligt bra för hans syster och som han inte skulle ha någonting alls att klaga på så var det ju Joel.
Men det var dom två som hade kyssts. Och det var väl egentligen lika absurt det. Och ingenting han någonsin kunde tänka sig att dom skulle göra igen. Det hade bara hänt och det hade varit jätteknäppt.
”Vadå tror du det?”
”Va?”
Romeo blinkade till och drog handen genom håret. ”Joel och Kimmie alltså.”
”Jaha, det var ett jäkla segt svar”, skrattade hans kompis. ”Du hörde inte att jag nyss frågade om något helt annat? Ifall vi skulle se den där american assassin på bio?”
”Nej”, medgav han med ett oskyldigt leende och fick Jamie att lågt skratta. ”Fast ja, det tycker jag att vi ska.”
”Nice. Men nej alltså jag har väl ingen aning, jag tycker bara att dom verkar passande för varandra. Jag menade ingenting seriöst med det. Skulle.. det vara någonting dåligt?” Han gav honom en undrande blick och ett leende.
”Nej det skulle det väl inte, antar jag. Kommer nog inte hända bara.”
”Alright.” Jamie ryckte obekymrat på axlarna. ”Jag har däremot stora problem när det kommer till tjejer just nu..”
”Bristen?” flinade han.
”Ha ha. Tvärtom nu faktiskt. Du vet hon, Leah jag hängde lite med förut? Vi har typ tagit upp kontakten igen. Men sen är det den här tjejen jag träffade på studentfesten på stan som jag inte trodde var intresserad men som jag fan blev störtkär i? Hon har börjat skriva till mig på facebook..”
”Oj”, flinade Romeo retsamt. ”Valmöjligheter alltså.”
”Ja men på riktigt! Liksom.. Jag vet inte vad jag ska göra? Skulle ju vara nice att kunna känna efter vem det känns bäst med och så, men jag misstänker att ingen utav dom skulle vara lika pigg på att jag träffar dom båda.”
Innan Romeo hunnit svara någonting svängde bussen in till hållplatsen och dom greppade båda sina väskor.

Romeo var inte ute efter att bygga någon biffig muskelkropp men han var nöjd med vad han såg i spegeln på gymmet; precis lagom stora biceps, starka underarmar utan att vara seniga och den vältränade magen som skymtade när han drog sig upp för hävstången. Jamie var ganska så lik honom själv i kroppen förutom att hans ben i jämförelse med Romeos långa och smala var betydligt mer definierade när det kom till muskler.
Det hade varit under ett par månader som han inte kunnat ta sig iväg till gymmet överhuvudtaget – dels för att det kändes totalt meningslöst och som det sista han brydde sig om i världen, och också för att han vägrat att lämna Kimmie om så ens för en timme. Det var Joel som till sist fått iväg honom och han var honom fortfarande tacksam för det.
Passet gick snabbt och körde skapligt slut på dom båda. Så pass att dom hade satt sig i bastun en stund fastän det ju egentligen inte kändes helt rimligt att göra på sommaren.
”Hur är det på din pappas jobb då förresten?” frågade Romeo efter att ha dragit på sig sin svarta t-shirt. Om han mindes rätt borde Jamie ha jobbat där i ungefär en vecka nu.
”Rätt chill faktiskt. Stinker som fan när jag kommer hem och tror ibland att dom där feta råttorna ska attackera mig, men annars är det helt okej”, flinade han. ”Du då? Har du något annat på gång?”
”Nej..”, sa Romeo och drog igen sin väska när han var påklädd och klar. ”Funderar nästan på om jag ska börja plugga något till våren istället. Så att man har lite mer att välja på efteråt liksom. Men vill ju gärna ha något fram till dess i alla fall..”
”Kan alltid höra med farsan om han behöver mer folk till soptippen”, skrattade Jamie. ”Skulle seriöst vilja se dig där.”
”Jag hade kunnat göra det”, sa han och såg på honom med höjda ögonbryn.
”Nej Romeo, det skulle du inte. Möjligtvis två dagar, sen hade du kastat ifrån dig hjälmen och den totalt osnygga overallen och beställt tid för sanering av dig själv. Dock skulle du ha uppskattats av dom få kvinnorna som jobbar där.”
Romeo valde att inte ens svara på Jamies oförtjänta påhopp. ”Gör du det eller?”
”Oh ja. Det är som att dom bara har väntat på lite ögongodis.”
Nu var det Romeo som skrattade, men han ifrågasatte absolut inte det Jamie sa. Han såg jävligt bra ut.

När dom kommit ut från gymmet hade Jamie fått sms om att ett av hans efterlängtade tv-spel fanns att hämta på posten och han behövde inte ens fråga ifall Romeo ville hänga med hem och testa.
”Kan inte det här vara något för dig Romeo?”
Hans kompis hade stannat till utanför en pub dom passerat och när Romeo backade tillbaks några steg för att se vad han menade såg han lappen som satt uppklistrad på dörren.

Sökes
Underhållare

Kan du spela gitarr och sjunga?
- Kom in och säg hej!

Jamie visste inte att han inte spelade längre. Vissa saker kändes bara enklast att hålla för sig själv – och Kimmie. Det skulle bara vara svårt för andra att förstå; det var ju svårt för honom själv till och med. Han hade bara tappat känslan..
”Tack för tilltron men så bra är jag inte”, flinade han.
”Skojar du?”
”Tror det krävs mer än att tjejer på fest tycker att man är bra. Är inte så svårt att charma sånna.”
Jamie drog upp sin bag lite högre på axeln samtidigt som han förvånat såg på Romeo. ”Jag är kille, straight dessutom, och tycker du är asbra. Du är mycket mer än festspelare.”
”Jag-”
”Dessutom”, tillade han med ett busigt leende. ”Så kommer det finnas enkla tjejer att charma på en krog också.”
Romeo kunde inte låta bli att flina tillbaks. ”Jag vet inte..”
”Tänk på det i alla fall. Skadar ju inte att gå in och snacka medan dom fortfarande letar efter någon. Skulle väl vara nice att få betalt för att göra något du tycker så mycket om.”
Hade tyckt om.
”Ska tänka på det”, log han. Mest troligt över hur idiotisk han var som inte bara kom över sina ologiska svårigheter så att han kunde ta chansen att pröva något som säkert skulle ha varit skitkul. Japp, han skulle definitivt tänka på det..
”Perfekt! Men nu drar vi och hämtar det där spelet. Du har inga mer planer för idag va? Räknar med att sitta uppe till minst klockan fem imorgonbitti alltså.”

Romeo hade inte blivit kvar till klockan fem på morgonen. Snarare halv fem på eftermiddagen då han tagit sig in mot stan igen för att handla det mest nödvändiga just då; så som toapapper, frukost till imorgon och ny tandkräm eftersom den förra varit nästan helt slut imorse.
Hemma hade det varit tyst och stilla; alldeles för tyst, vilket han snabbt hade åtgärdat med hög – och lite knastrande – musik från sin mobil medan han slängt iordning lite pyttipanna. Det var först vid halv åtta han hörde ytterdörren öppnas, då han själv befann sig på övervåningen.
”Hallå!” ropade Kimmie.
”Tja! Hade ni kul?”
”Jättekul! Har du ätit?!”
Han gjorde en ansats att resa sig från sängen där han suttit lutad mot sänggaveln och inte gjort något mer vettigt än att surfa runt på mobilen men sjönk lika snabbt tillbaks igen. Han kunde gå ner snart, för stunden var det alldeles för bekvämt att bara halvligga i den nybäddade sängen.
”Ja, men det finns pyttipanna kvar i kylen om du vill ha!” ropade han tillbaks och tyckte sig höra ett tack.
När han en stund senare lämnade sitt rum för att gå ner och umgås lite med Kimmie så upptäckte han att det återigen var alldeles tyst och stilla, och det var nedsläckt i både köket och vardagsrummet. Hade hon inte nyss.. Den digitala klockan på teven talade om för honom att det inte alls hade varit en så liten stund utan att klockan hunnit bli kvart i tio. Han återvände upp för trappan och fortsatte fram till Kimmies halvöppna dörr. Han knackade lätt på den med baksidan av handen innan han kikade in. Bara för att inse att det var tomt.
”Kimmie?”
Hennes rum hade lite mer färg än hans egna svarta, men med dom mörklila väggarna och alla övriga detaljer i svart kunde det ändå inte kallas färgglatt. På väggen närmast dörren var det ett par affischer uppsatta föreställande Fall out boy och Marilyn Manson och på samma vägg syntes också fortfarande hålen efter skivstället som suttit där en gång i tiden. Ett likadant som Romeo hade men som fortfarande var fyllt med cd-skivor. Trähyllan i hörnet av rummet var dock fylld med böcker; mestadels fantasy ifall hon inte plötsligt hade ändrat smak när det kom till genrer. Gardinen framför fönstret fladdrade till en aning precis när han var på väg att vända tillbaks och han klev istället över tröskeln. Som vanligt när han var där inne sökte sig blicken till den lilla hyllan ovanför sänggaveln där hon hade en inramad bild på dom alla fyra, och som vanligt drog han också på munnen åt hur töntigt emo både han och Kimmie såg ut på den, istället för den mer rockiga stilen dom numera delade. Med sina långa ben krävdes det inte många steg för att ta sig till andra sidan rummet och han drog undan gardinen för att kunna kika ut, och jodå, hon satt där ute på taket.
När dom varit yngre hade han bara varit nöjd med att han fått det rummet som var lite större, men senare; när det hade börjat bli intressant att smita iväg på fest eller bara hem till kompisar senare än man egentligen fick så hade han varit rejält avundsjuk på Kimmie som hade den perfekta escape-vägen. Hennes fönster ledde nämligen ut till den delen av taket som var lite mer plant och där kunde man med enkelhet klättra ut och senare ta sig ner för stuprännan. Fast det hade förstås inte dröjt förrän Romeo försökt ta till den flyktvägen ändå, bara för att ha väckt Kimmie och därefter fått henne att smita ut också. Han saknade deras äventyr.
”Hej.”
”Shit vad du skräms”, utbrast Kimmie och vände sig om mot honom i det lite dunkla ljuset när han också klättrade ut. Hon hade dom jeansklädda benen uppdragna och dom bara armarna som stack fram från ett ganska stort my chemical romance-linne liggandes om dom.
Dom behövde av förklarliga skäl inte ta till fönstret som flyktväg längre, men sedan dom flyttat hem igen hade Kimmie ofta satt sig där ute ändå. ´Det känns tryggt på något sätt, att kunna se hela himlen ovanför och att allt är så tyst, förstår du hur jag menar?´ hade hon frågat. Och Romeo hade förstått redan första gången han suttit där bredvid henne.
”Jag var in till dig tidigare men du hade visst somnat”, fortsatte hon.
”Ja jag vet inte hur det gick till riktigt.”
”Kanske att du låg i sängen och stängde ögonen..?” föreslog hon flinande.
”Ha ha. Nej men jag kände mig inte ens särskilt trött. Inte mer än vanligt när jag gjort något.”
”Är det fortfarande så?”
”Oftast”, sa han och drog fingret längs en takpanna innan han tittade upp mot himlen istället. Den hade börjat skifta mot mörkare blå längst bort ovanför trädtopparna men än var det fortfarande relativt ljust ute. ”Men det är så dubbelt liksom, för jag känner ju att jag får mer energi av att till exempel hänga med någon kompis, men senare känns det som att det tagit minst lika mycket också.”
”Det kanske blir bättre snart. Eller så kanske du faktiskt har någon vitaminbrist? Sånt kan man ju bli trött av. Bara att du har tid att känna efter mer när du kommer hem från något och tar det lugnare.”
”Kanske. Om det är D-vitamin-brist borde ju solen börja göra sitt snart.”
”Du får sola mer. Eller testa att äta extra mycket frukt ifall det är C du har brist på?”
”Tror det är svårt att få brist på det faktiskt?”
Kimmie skrattade till och fick Romeo att göra det också av fortsättningen. ”Har vi blivit vuxna när vi plötsligt sitter och diskuterar möjliga vitaminbrister?”
”Definitivt. Och kontrasten att vi gör det här ute?”
Kimmie småskrattade igen. ”Jag fattar inte hur du trodde att du skulle kunna smyga genom mitt rum, öppna fönstret och ta dig ut utan att jag skulle höra?”
”Kanske för att du alltid somnat hur lätt som helst och att du då också borde sova hårt?” Han såg roat på henne. Det hade mest varit hoppfulla tankar just då. ”Var det äkta hot att du skulle skvallra till mamma och pappa om jag inte tog med dig? Eller vad det något du sa bara?”
”Tro mig; jag hade skvallrat”, log hon brett. ”Och så skulle jag ha satt mig i trappen för att kunna se på när du kom hem och fick din utskällning.”
”Så sjukt taskigt”, sa han och skrattade lågt. ”Det känns länge sen..”
”Jättelänge sen.”
Dom satt tysta en stund och eftersom det där extra lilla tvillingsinnet dom båda hade; förmågan att så enkelt känna av vad den andra kände så förvånade det honom inte att Kimmie greppat hans hand precis samtidigt som han sträckt sig efter hennes. Ibland uppskattade han den där kopplingen väldigt mycket, men samtidigt var det väldigt utmattande när han så ofta försökte dölja en del känslor för henne.
”Jag saknar dom”, viskade hon.
”Jag vet. Jag med.”

tack igen för era fina kommentarer, det betyder mer än ni tror ^^ så om ni vill slänga iväg en på det här kapitlet också så blir jag glad :D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 15 okt 17 - 15:20
Alltså hustak är fint, Kimmie är fin, Romeo är fin, den scenen är mysig.
Skönt att det känns som att Romeo inte låter den där dumma intervjun hindra honom från att göra grejer. Det känns lättande att han börjar umgås med Jamie. Nu hoppas jag bara att han får en till jobbintervju så får han bevisa hur mycket han växt.
Hoppas han tar modet till sig och börjar spela gitarr igen, framförallt när han verkat tycka så mycket om det så känns det sorgligt att han inte riktigt vågar nu, hoppas han gör det snart. :3
loversarelonley - 14 okt 17 - 00:59
åh de är så fina tvillingarna! ^^
Och alltså, man funderar ju själv om det är nått mellan kimmie och Joel så som de håller på lixom... men vill ju fortfarande att det hellre ska bli något mellan Joel och Romeo ^^
Och det låter spännande med extrajobbet på pubben! Hade vart superkul om han hade börjat spela där! :D
arbok - 14 okt 17 - 00:43
Vad bra att Romeo har vänner att umgås med och att han vågar bjuda hem Jamie och går till gymmet och allting. Kan ju hoppas att det går bättre för honom på intervju nummer två, som sagt, om han nu bestämmer sig för att söka gitarrjobbet. Gör stackaren bort sig igen så vet jag inte vad jag gör haha... :(
Emo_hipster_93 (dvs jag) har alltid velat ha ett fönster som leder ut till taket. Fett avundsjuk på Kimmie för det. Hann nästan tro att hon smitit ut eller att något hänt när Romeo inte hittade henne, men tur hon bara satt där ute. Hade jag också gjort om jag haft chansen.

Skriven av
ilenna
14 okt 17 - 00:04
(Har blivit läst 518 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord