Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 2]

Det hade varit den 2:a januari. Dittills hade vintern inte bjudit på mycket snö, inte ens på julafton. Deras föräldrar skulle på middag hos ett par dom känt enda sedan dom var unga; samma gymnasium, samma kompisgäng och allt sådant där. Han mindes hur glad särskilt deras mamma varit, att hon verkligen såg fram emot kvällen. Deras pappa hade skämtsamt sagt att han skulle kunna lukta sig till ifall dom haft någon fest, så att det inte ens var någon idé att dom försökte med det. Men det hade inte varit hans och Kimmies plan heller; dom hade sett fram emot en hemmakväll med pizza och en ny film dom båda väntat på skulle komma ut. Dom hade varit sjutton.

Han mindes det exakta klockslaget. 19:42. Han mindes det eftersom han stått framför micron och precis tagit ut popcornpåsen när mobilen ringde i hans ficka. Han hade sett dom gula siffrorna som visat 19.42 innan han svarat – som vanligt utan att bry sig om att först kolla på skärmen över vem det var. Han hade blivit förvånad över att höra sin mosters röst. Dom träffades lite då och då när deras familjer hälsade på varandra men hon brukade inte direkt ringa honom. Han mindes hur kvävd hennes röst hade låtit när hon sagt hans namn, och han hade vänt sig mot köksfönstret för att titta ut medan han dragit slutsatsen att hon nog var väldigt förkyld. Utanför fönstret hade stora snöflingor fallit och han hade ställt ett frågande ´ja, vad är det?´ till sin moster.
Redan där hade han nog undermedvetet stängt av. För att han innerst inne förstått att hon inte alls var förkyld. Att det ovanliga samtalet hade en annan betydelse, att den konstiga rösten berodde på någonting mycket mer fruktansvärt.
Krock.
Plötslig halka.
Försent.
´Vi kommer på en gång.´

Kimmie hade ropat och undrat vart han tagit vägen med popcornen. Hon hade ropat igen. Han mindes inte att han hört stegen, men plötsligt hade hon varit där i köket. Han mindes dom upprepade frågorna som han inte kunnat svara på. Hur hennes blick hade gått från förvånad till arg till skrämd. Han mindes hur hennes gröna ögon sakta hade dränkts när han till sist fått ur orden över sina läppar.
Efter det var det svart.

Dom hade fått flytta hem till sin moster och hennes man. Fyra kusiner i olika åldrar. Dom hade levt i en mardröm både när dom var vakna och när dom sov. Inte en sekund av lugn hade dom haft dom följande tre månaderna. Det var inte bara att dom bar sin egen smärta, dom kände varandras – vilket gjorde att den dubblerades. Varenda, varenda sekund.
Efter dom tre månaderna hade Romeo börjat bli arg istället. Kimmie hade stängt in sig totalt.
En kväll hade en ofrånkomlig diskussion kommit upp; där deras moster och hennes man Victor funderat på ifall huset borde säljas. Dom hade frågat Romeo och Kimmie vad dom tyckte om det – självklart hade dom gjort det. Men explosionen hade ändå varit ett faktum och Romeo hade kastat sönder ett glas rakt i väggen. Huset skulle inte säljas.
Kimmie hade sjunkit allt längre ner i sin depression medan Romeo kämpat för dom båda. Han lät henne inte se så mycket som en tår längs hans kind och varenda morgon satt han på hennes säng och pratade utan att få något svar. Han pratade om allt förutom olyckan. Han tvingade sig iväg till skolan och med fler förbrukade blyertspennor än någonsin på grund av oförmögenheten att trycka mindre hårt antecknade han det viktigaste från lektionerna och tog med hem till Kimmie.
Deras moster hade gjort allt hon kunnat – mitt i sin egen sorg – och Romeo hade varit tacksam för det. Men det hade inte hjälpt. Det hade inte kunnat göra hålet i hans bröst mindre smärtsamt, och det hade inte kunnat få Kimmie att andas lättare.
Joel hade också varit där. Vart skulle han annars ha varit? Han och Romeo hade suttit nere i köket och pratat om sådant som egentligen inte betydde någonting men som varit skönt för stunden. Och han hade legat bredvid Kimmie i sängen och hållit om henne – viskat sådant som Romeo inte kunnat höra genom dörren men som han alltid hoppades skulle hjälpa henne.

När det gått fem månader hade han äntligen fått tillbaks något av det han kände igen som sin tvillingsyster. Dom hade tagit korta promenader där dom bara hållit varandra hårt i handen och inte behövt säga någonting för att förstå vad den andre tänkte. Dom hade suttit på baksidan av huset när solen sakta börjat värma och pratat om allt som hänt. Men fortfarande hade Romeo inte tillåtit sig att bryta ihop inför henne. Han hade sett på hennes många och långa ärr och sår längs armarna och samtidigt tänkt på hur illa han gjort sig själv dom kvällar och nätter han inte orkat försöka. Dom där gångerna när han varit så tacksam att Joel funnits där – att han kunnat sitta vid Kimmies sida när han själv istället misshandlat sig så totalt – en desperation efter någon slags bedövning.
Det var dagarna innan dom skulle fylla 18 som Kimmie hade gett förslaget om att flytta tillbaks till huset, och det var den första lättnaden Romeo hade känt på ett halvår. Det hade låtit så självklart. Det hade känts fruktansvärt gruvsamt och fel och som att han aldrig skulle våga åka åt det hållet ens. Men dom hade samtidigt känt samma slags lättnad och kommit överens om att pröva.
Nu efteråt kunde han mer sätta sig in i deras moster och hennes mans förtvivlan och oro. Osäkerheten över ifall dom gjorde rätt som lät dom göra det. Men samtidigt maktlösheten över att inte kunna hindra dom.
Men det hade varit rätt beslut.
Både han och Kimmie hade fått ett helt annat slags lugn inombords efter dom första plågsamma veckorna. Han förstod fortfarande inte riktigt hur dom hade klarat av allt just dom första veckorna. Med tvätten, maten, städning. Självklart hade deras moster varit där och hon skulle ha gjort vad som helst för dom – men dom hade behövt ta sig igenom det, att sakta tvingas tillbaks till någon slags vardag.
Dom hade alltid lyckats ta sig igenom allting tillsammans – och dom skulle klara även det här.


När dom kommit in igen hade Joel varit den förste in i badrummet för en dusch medan Kimmie hängt upp deras handdukar ute på verandan. Och bara för det skulle dom säkerligen glömma att ta in dom, och så skulle det börja regna inatt. Det var två veckor sedan Romeo gjort det misstaget, men med en hel omgång tvätt.
”Ska vi göra någon sallad kanske?” frågade han när han hörde Kimmie komma in igen.
”Ja, vad har vi för något?” Ljudet av barfotasteg kom närmare och snart kikade hon också in i kylen bredvid honom.
”Dom flesta tänkbara grönsakerna – bland annat auberginen som du fortfarande inte gjort någonting med – fetaost, ananas.. Och kyckling i frysen.”
”Perfekt. Vi kör på sallad.”
”Bra, då kan du börja medan jag går och duschar nu”, flinade han när han hörde fler steg – den här gången i trappen från Joel.
”Romeo!” klagade Kimmie efter honom. ”Jag sa att jag var tvåa!”
”Jag hör dig inte!” flinade han och fick tillbaks ett lika roat leende från Joel som nu var klädd i jeans och en t-shirt.

En timme senare satt dom i vardagsrummet, lika mätta alla tre och inte helt överens om vem som skulle behöva resa på sig för att hämta sällskapsspelen i skåpet längre bort. Dom hade spenderat många av den förra sommarens kvällar på det sättet; lagat någon mat, tittat på film, spelat spel och bara snackat. Joel hade varit hos dom i princip hela sommaren – förmodligen inte ens medveten om hur mycket han bidragit till en någorlunda vardag igen – och det skulle mest troligt bli likadant den här sommaren. Återigen var det en trygghet. Han hade allt färre stunder då han kände den där slags andnöden och inte visste vad han skulle ta sig till – men det var en slags livlina att veta att Joel fanns där för Kimmie när det hände. Egentligen var det nog inte bara för Kimmie heller, det kändes skönt för honom själv att ha honom där – även om just dom två inte umgicks ensamma särskilt ofta och även om han ibland bara kunde höra skratt eller prat ifrån Kimmies rum. Han uppskattade att det inte var tyst, att det för en stund kändes precis som det hade gjort innan.
”Bezzerwizzer eller Vagabond?” frågade Kimmie som till sist varit den som offrat sig för gänget.
”Vagabond”, sa Romeo och intog en mer sittande position. ”Jag skulle också vilja resa någonstans.”
”Med vilka pengar då..?” suckade Kimmie och ställde ner spelet på bordet efter att Joel samlat ihop deras tallrikar. Dom hade pengar. Efter sina föräldrar. Men dom hade fortfarande svårt för att ta ifrån dom, särskilt om det skulle vara för nöje. Även fast dom egentligen båda visste att deras mamma och pappa skulle ha velat att dom gjort vad som än kunde få dom att må lite, lite bättre. Som en resa kanske. Någon gång.
”Du har väl en arbetsintervju nästa vecka i alla fall, Romeo?” Joel gav honom ett leende innan han började plocka ut pjäserna.
”Jo. Har inga större förhoppningar dock..”
”Säg inte så, jag är säker på att det kommer gå jättebra!” sa hans syster. ”Dom gillade ju uppenbarligen både ditt brev och det du sa i telefon. Dom skulle vara dumma om dom inte valde dig.”
Han gav henne en tacksam blick men sa ingenting mer om det. Han visste att han bara skulle bli mer besviken ifall han hade för höga förväntningar och det visade sig att det ändå skulle bli ett nej. Ändå så hoppades han så väldigt mycket.

”Yes!”
”Vadå ´yes´? Du fuskade säkert fem gånger!” skrattade Joel och kastade en kudde på Kimmie.
Va? Jag har aldrig fuskat i ett spel. Kanske i kortspel för att jag tycker att det är så tråkigt, men aldrig i vanliga spel.”
”Kim.”
”Mm?” log hon. Det där lillasysterleendet fungerade även i situationer där hon ville låtsas helt oskyldig. Fast Joel hade blivit ganska bra på att se igenom dom han också.
”Bara medge att du vann på fusk och att det egentligen var jag som vann.”
”Aldrig.” Hon kastade tillbaks kudden på honom och skrattade sedan lågt när hon sjönk ner en bit och la huvudet mot armstödet. ”Jag vann.. helt klart.”
Att hon lagt ner huvudet var allt som hade behövts, för det dröjde inte mer än en halv minut förrän hennes ögonlock åkt igen. Hon hade alltid varit sån, att hon hade lätt för att somna var som helst – och särskilt i soffan. Romeo hade alltid varit tvärtom och till och med haft svårt att somna hos kompisar när han sov över. Inte för att han haft hemlängtan eller något utan helt enkelt bara för att han var känslig för miljöombyten.
Romeo och Joel såg roat på varandra innan den andre nickade mot köket. Dom förflyttade sig ut dit och Romeo tog fram en varsin öl ur kylen till dom.
”Jäklar vad brun du blivit.”
Han vände sig om med öppnaren i handen och drog på munnen. ”Har jag?”
”Ja. Eller så är det ljuset här inne, för har inte tänkt på det tidigare. Men ja.. nice med en bränna som syns i köket i alla fall?”
Romeo skrattade lågt och satte sig ner mitt emot. ”Jag antar det.”
Den andres hår hade börjat torka och låg mer eller mindre i ett enda kaos. Men det gjorde liksom inget. Han hade åtminstone inga lockar. Joel snurrade på sin Corona innan han tog en klunk, och när han sänkte den vände han upp blicken mot Romeo.
”Blev det något mer med hon Carro förresten? Visst hette hon så?”
”Carro..” Han rynkade pannan innan han mindes vem Joel måste ha menat. En tjej han träffat på en fest för snart en månad sedan och som han senare tagit en fika med. ”Hur kom du ens att tänka på henne?”
”Corona”, flinade han och höjde flaskan igen.
Romeo såg roat på honom men skakade sedan på huvudet. ”Nej, det.. Det blev ingenting alls med det. Kände inte direkt någonting.”
”Inte för henne eller inte för någonting alls..?”
Den här gången var det Romeo som först tog en klunk och sedan höjde blicken mot den andre. Han fattade vad han menade. Det var annat som Romeo gett upp efter det. Innan hade han spelat mycket gitarr och kunnat sitta i flera timmar och bara låtit fingrarna röra sig över strängarna, men sedan olyckan hade han inte ens tagit upp den igen. Han hade bara varit tacksam över att hans kärlek för övrig musik inte hade dött ut helt, att han faktiskt kommit iväg på några konserter efter ett tag. Den tidigare i år – i mars – till exempel. Kanske trodde Joel att han helt tappat lusten efter att träffa någon också eftersom han innan haft både flickvänner och pojkvänner – ingenting seriöst, långvarigt eller särskilt moget men fortfarande något – och att det nu efteråt enbart hade varit den där lilla grejen med Carro. Och så det där hånglet förstås, med personen mitt emot honom..
”Inte för henne.”
”Okej”, log Joel svagt. ”Men skål då, för att det helt klart var vi två som ägde spelet.”
”Ja men lätt”, flinade han och slog sin flaska lätt mot hans. ”Hon slocknade verkligen helt.”
”Förstår inte hur hon gör det. Men det är väl praktiskt i och för sig. Jag skulle till exempel aldrig kunna somna på ett tåg, men det är ju inga problem för henne. När vi åkte till Stockholm för några år sen hann vi ju knappt tjugo minuter förrän hon sov.”
Han skrattade. ”Praktiskt för henne men tråkigt resesällskap.”
Dom satt kvar där ute i köket tills att flaskorna var uppdruckna och när Joel gick upp till övervåningen för att göra sig klar för kvällen – han hade haft sin egen tandborste hos dom sedan förra sommaren – smög Romeo in i vardagsrummet.
”Kimmie”, viskade han och la försiktigt handen på hennes axel. Hon hette egentligen Kimberly, men precis som Romeo så hade hon aldrig riktigt gillat sitt namn, och det var nästan inte heller någon som kallade henne för det. För Romeo var hon Kimmie och av Joel och dom flesta andra kallades hon för Kim. ”Kimmie, vakna.”
”Mm?”
”Hej”, log han. ”Vi tänkte gå och lägga oss. Du kommer nog ha ganska ont i nacken om du sover här längre.”
Hon blinkade sömnigt till några gånger och nickade sedan sakta. ”Varför kunde du inte bara ha burit upp mig?”
”För att jag snubblade i trappen en gång när jag gjorde det och vi höll på att slå ihjäl oss båda två, om du minns?”
”Just ja”, sa hon och flinade nu. ”Joel stannar va?”
”Ja”, nickade han. ”Han gick precis upp.”
Dom tog reda på den sista disken och släckte innan även dom gick upp. Och efter att Kimmie stängt dörren om sig och Joel spred sig den där tystnaden som Romeo fortfarande inte var helt bekväm med.


kanske inte så väldigt händelserikt, men förhoppningsvis någorlunda kul att läsa ändå ^^ vill gärna höra vad ni tycker (:
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 6 okt 17 - 13:40
Förstod nästan att deras föräldrar varit med i en bilolycka :(
Att de bor i deras gamla hus är intressant tycker jag, och är fundersam hur de har råd. Deras hus verkar väldigt mysigt så jag förstår ändå varför de vill bo där och bra att det känns bra för de både med tanke på vad som hänt och alla minnen i det
Jag känner på mig som sagt att det kommer bli lite jobbigt med allt med Joel, och jag hoppas att det inte blir för jobbigt för någon av dem.
loversarelonley - 4 okt 17 - 18:31
åh, jag är redan såld på denna novellen! Älskar att läsa dina noveller! :D Det är bara att jag är usel på att ge kommentarer, förlåt!
Men, känns redan som att denna kan bli riktigt bra! Ser fram emot att få följa denna novellen också! :D
arbok - 2 okt 17 - 13:08
Jag fick två av mina frågor besvarade! Anade att det var en bilolycka som inträffat med tanke på garaget. Vet givetvis inte hur jag skulle ha reagerat om jag varit i deras sits, men tror inte jag velat bo kvar i huset... ändå mysigt att de bor där nu, tillsammans. Och att Joel är med förstås.
Den andra frågan var om Joel-incidenten inträffat än eller inte och den fick jag ju också besvarad, hehe. Ska bli spännande att se vad som händer i nästa del och hur Romeo och Joel hanterar det. Och om Kim får veta, förstås... känns som att det kan vara drama på gång.
(ursäkta dålig kommentar, sitter på skolan och tjuvläser hehe)

Skriven av
ilenna
1 okt 17 - 22:16
(Har blivit läst 483 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord