mr sunshine [del 13] |
det är så lite kvar så känns dumt att inte lägga upp det. men känns som att det börjat eka tomt här inne på dikta igen? (om nån dyker upp: missa inte del 12 så att ni inte blir spoilade ;))
11:02
”Men just ja. Din tröja.” Tristan såg ner på Kevvas svartvita baseball-tröja som han själv bar under sin öppna skinnjacka.
”Precis. Av med den.” Kevva höjde roat ögonbrynen mot honom.
”Skulle fan inte förvåna mig om du krävde det. Jag kan skicka den med posten..?”
Kevva såg fortfarande roat på honom när han skakade på huvudet. Dom befann sig på Västerås centralstation och Tristans tåg skulle komma in om ganska så exakt tio minuter.
”Nej det är lugnt. Ta med den till Örebro eller något, jag kommer ju att träffa William något framöver.”
Han nickade. ”Ja det förstås. Men ja.. då gör jag det.” Och dom två då? Skulle dom träffas något igen framöver? Av hans kommentar att döma så verkade det inte särskilt troligt. Men det var ungefär vad han hade väntat sig också. I vilket fall hade dom senaste dagarna varit dom bästa på väldigt länge och han var sjukt nöjd med att han faktiskt hade tagit Kevvas sms seriöst och satt sig på ett tåg till honom.
”Hur lyder bedömningen av Västerås nu då? Såhär några dagar senare.” Kevva hade tagit på sig sina solglasögon och gav honom nu ett snett leende.
”Jo men jag får lov att säga att guiden lyckades rädda upp det riktigt bra. Gillade särskilt..” Han bet flinande tag i silverringen i läppen innan han med ett lägre tonfall tillade ”Vad heter området du bor i?”
”Aroslund”, sa Kevva hjälpsamt. Fortfarande med det roade leendet över läpparna.
”Aroslund gillade jag.”
”Jo men Aroslund har helt klart sina fördelar.”
”Med sina individer tänker du då eller?”
”Individ snarare.”
Tristan skrattade lågt och drog upp ryggsäcken som halkat ner en aning på ena axeln. ”Det var kul att hänga.”
”Det var uthärdligt.” Kevva flinade till och klev fram ett steg för att lägga armen om honom. Som blev till två armar. Förvånande, men väldigt trevligt och Tristan ville helst aldrig släppa taget. Det kändes nästan underligt att nu veta vilka tankar Kevva haft sist han sagt sådär. Att han agerat som han gjort för att han inte velat kännas vid att han kanske skulle sakna honom.
”Du kan seriöst inte se klart den där filmen själv ikväll. Lämna tillbaks den bara”, sa Tristan efter att dom släppt varandra och det alldeles nyss ropats ut i högtalaren att hans tåg snart skulle ankomma till plattformen.
”Ja det tänker jag fan göra. Det är inte sunt att se skräckfilmer själv.”
Dom blev stående en stund. Tills att tåget kom. Tills att dörrarna öppnats och dom flesta som skulle med verkat gått på.
”Vi-”
”Du-”
Ett litet skratt lämnade Tristans läppar när dom öppnat munnen samtidigt båda två.
”Du får ha det så bra. Vi hörs väl säkert.”
Trots att han lärt känna Kevva ganska så bra så var det fortfarande en del som var svårt att tyda med honom. Var det där någon artighetsfras(fastän han egentligen inte använde sådana)? Ett eventuellt löfte om att dom kanske skulle höras på något sms? Ett ´hörs vi så hörs vi, det spelar egentligen inte så stor roll´? Eller var det bara Kevvas försök till ett nonchalant hejdå men att han faktiskt tyckte att dom skulle fortsätta hålla kontakten? Han visste fan inte. Och han var väl egentligen inte bättre själv heller med sitt svar.
”Kanske det.”
Var det någonting undermedvetet som ville skydda honom från att kanske bli sårad? Om dom inte skulle höras så hade han åtminstone inte sagt mer än ett lika nonchalant ´kanske det´? Hela deras grej (vad det nu ens varit, vad det ens var) hade varit komplicerad och det var väl kanske mest logiskt att det här besöket skulle sluta på samma sätt.
”Hejdå.” Han höjde handen i en vinkning när han klev på tåget och någonting sa honom att det där ´vi hörs väl säkert. Kanske det.´ inte skulle hända.
|
| Kommentarer | | Vapor - 2 okt 17 - 19:44 | Lägg upp!
Jag liksom Arbok läser tids nog allt!
Det ska bli intressant vad som händer nu efter att de sagt hej då. Jag har en känsla av att de kommer ses igen.
Ska spänt väsa vidare! | | arbok - 24 sep 17 - 00:42 | Fortsätt lägga upp, du vet att oavsett hur lång tid som dröjer så kommer jag tids nog och läser ikapp, haha.
Gillar det här med att storyn är uppdelad i dagar. Blir som lite dagbokskänsla och som att man är "med" på ett annat sätt.
"Det var kul att hänga" .... mmm säkert. Säkert att de inte kommer höras igen. Eller vad vet jag, de kanske aldrig hörs mer och förblir en sommarromans? Det känns dock som att de inte kommer kunna hålla sig ifrån varandra riktigt, hehe. |
|
|
|
