mr sunshine [del 7] |
fyra veckor senare
13:41
”Tja!” log Tristan när han kom fram till William som satt väntades på Uteserveringen i stan. Det var enklast att inte nämna den vid namn för den bytte ungefär varannan vecka på grund av ägarbyte. Egentligen borde dom bara döpa den till Uteserveringen eftersom det faktiskt var vad dom flesta kallade den.
”Jag tog mig friheten att beställa en iste till dig också, det var lång kö så.”
”Bra val”, sa han och greppade direkt glaset för att ta några välbehövliga klunkar. Det tidiga sommarvädret hade hållit i sig och det började nästan kännas som att man var utomlands. Helt okej för Tristan.
”Pepp på att sitta på ett tåg i den här värmen sen då?” flinade William och strök fingrarna genom sitt solblekta hår.
”Blir du besviken om jag säger att luftkonditioneringen faktiskt brukar vara ganska bra på tågen?”
”Är ju bra att det är kvalite på något i alla fall. Men det var inte förrän åtta det gick va?”
”Kvart i.” Var man student kunde man inte unna sig lyxen att åka när som helst utan fick snällt titta vilken avgång som var billigast. Fast riktigt så illa hade det inte varit, hans mamma hade faktiskt erbjudit sig att lägga till lite pengar så att han kunde ta ett tidigare tåg, men eftersom Tristan ändå tyckte det var skönare att resa på kvällen hade det blivit det senare tåget.
”När sticker ni imorgon då?”
”Efter lunch tror jag. Om Melina packat klart till dess.”
”Började hon inte för typ en vecka sedan?” flinade Tristan.
”Typ. Men hon behöver en Lisebergs-outfit ifall det är kallt, en ifall det är fint väder. Och en outfit till när vi ska på restaurang om det är fint väder, en om det är fult.. du fattar.”
Tristan småskrattade igen. Han hade aldrig bott tillsammans med någon flickvän och hade därmed inte behövt stå ut med packnings-fenomenet, men han hade bott med en storasyster och hört frustrerade kommentarer om att hon inte hade några kläder. Fastän garderoben var full.
”Ni får nog jättekul i alla fall.”
”Ja det tror jag också”, log William. ”Bara att få sova på hotell liksom. Hur länge sen var inte det?”
Tristan nickade. ”Verkligen. Tror jag var typ 17 senaste gången? Och jag kommer fortfarande ihåg hur goda pannkakorna var på frukosten. Inte alls som när man själv gör dom.”
”Kletiga och halvt fastbrända i stekpannan menar du? Nej dom är nog bättre kockar på hotell.”
”Jag hade en usel stekpanna den gången!” försvarade han sig flinande. ”Dom blir inte hotellgoda nu heller, men dom blir fan snygga.” När han kom tillbaks till skolan i höst skulle han bjuda över William och Melina på pannkaksmiddag. Dock med IKEAs djupfrysta som reserv. Vilket han såklart inte skulle berätta utan bara hävda att han gjort klart en stor sats innan dom kommit.
17:48
”Ska vi köpa med pizza..?” föreslog Tristan med ett oskyldigt leende.
Dom hade blivit kvar på stan ganska länge, och med packningen framför sig – inte ute i riktigt lika god tid som Melina alltså – kändes det segt att ställa sig och laga mat också.
”Jag är på”, nickade William flinande. ”Jag kan vänta tills dom är klara om du vill gå upp så länge.”
”Ja, kanske är smartast. Jag har en jäkla tvätt att hämta också. Men köp en Tropicana åt mig.”
”Extra sås?”
”Japp.”
Dom skildes åt i korsningen mellan lägenheten och pizzerian och Tristan skyndade sig ned till tvättstugan för att hämta kläderna ur torktumlaren. Strykning struntade han i utan kastade bara högen på sängen innan han drog fram resväskan ur det lilla gemensamma förrådet dom hade i lägenheten. Mervin hade sina olika prylar sorterade i ordentliga kartonger, märkta och allting, medan Tristan hade sina tillhörigheter utspridda lite varstans på hyllorna. Philippe och Lukas hade inte varit helt nöjda med det när dom flyttade in men hade lärt sig ganska snabbt att det inte var någon idèe att försöka få Tristan att organisera bättre. Det var helt enkelt inte hans starka sida.
När William dök upp tjugo minuter senare hade Tristan inte packat klart, men han hade precis dammsugit både sitt rum och deras gemensamma utrymmen och tagit reda på den torra disken. Ifall någon utav dom andra kom tillbaks före honom skulle det väl inte bli alltför populärt om han råkat glömma sådant framme.
”Åh gud vad hungrig jag är”, sa William ifrån köket när han hämtade bestick.
”Jag med. Skulle aldrig få för mig att dela pizza med någon. Om man mot förmodan inte skulle orka äta upp så är det ju perfekt mat att spara i kylen till dagen efter. Det är nästan godare då till och med?”
”Konstigt nog, ja”, flinade hans kompis när han la ner kartongerna på golvet i Tristans rum och sedan satte sig ner med benen i kors.
Tristan växlade mellan att äta några tuggor och att kasta i kläder i resväskan.
”Du förres-” William tystnade när hans mobil pep till med ett sms. ”Jo vad skulle jag säga.. Kan jag låna din portabla laddare? Eller behöver du den? Min har gått sönder och har helt glömt bort att köpa en ny.”
”Ja absolut. Den ligger där på skrivbordet.”
”Schysst.” William tryckte på sin mobil en stund innan han såg upp igen. ”Det var Kevva.”
”Åh.”
Han hade knappt tänkt på honom sedan han kommit hem. Dom första tre, fyra dagarna; absolut, men sedan hade han liksom seglat bort från hans tankar. Nu blev han istället väldigt påmind när han hörde hans namn för första gången på flera veckor.
”Åh?” upprepade William roat.
Han hade inte nämnt någonting alls om vad han och Kevva pysslat med. Han hade berättat att dom inte alls kommit överens till en början men att det senare hade blivit som en kul grej att jävlas lite med varandra. Men ingenting mer än så. Han hade fortfarande inte velat riskera att säga något dumt ifall Kevva faktiskt inte var ute. Men vad spelade det för roll egentligen? Det var säkert ingen hemlighet, och Tristan hade i vilket fall ingenting att göra med honom längre.
”Du vet på festivalen?”
”Mm?”
”Jag och Kevva låg liksom med varandra.”
”Va? Låg du med Kevva?”
Tristan bet sig lätt i läppen. ”Ni visste om att han gillade killar också va?”
”Ja gud ja, han är bi. Men..” Han skrattade till. ”Shit, jag hade bara inte tänkt tanken att.. Där ser man. Var det bra?” flinade han.
Tristan skrattade själv lågt till och drog luggen bakåt. ”Ja. Det var det.” Fanns ingen anledning att ljuga om det. Sex med Kevva hade varit jävligt bra. ”Säg inte till honom att jag nämnt det bara. Är inte bra för hans ego.” Nu när han blivit påmind om honom igen så kändes det återigen skumt att dom knappt sagt hejdå på riktigt. Och så mindes han den där sista morgonen med temat Kevva&Ellen. Kanske att han hade varit svartsjuk ändå. Nu var det strunt samma med allt ändå. Han tänkte inte fråga ut William om hur Kevva mådde eller någonting.
”Okej”, sa William roat. ”Hade du några fler äventyr för dig där borta som du hållit hemligt?”
”Nej inte direkt. Skulle väl vara att jag fick komma upp på scenen med Muse då.”
”Va?!”
”Skoja”, flinade han. ”Jag har dock redan lite abstinens efter konserter. Vi får dra på något i höst tycker jag.”
”Ja men det måste vi”, höll han direkt med. Leendet spred ut sig lite bredare igen. ”Men alltså, du och Kevva? Hände det typ redan första dagen eller? Och du har inte sagt något förrän nu?”
19:34
”Schysst att du följde med”, log Tristan och slängde upp ryggsäcken på ena axeln innan han greppade tag om resväskans handtag. Det skulle helt klart ha gått osmidigare uppför rulltrappan till perrongen om inte William varit med som bärhjälp. Tåget kom precis inkörande på spåret och han drog leende in sin kompis för en kram. ”Ha det så kul i Göteborg.”
”Utan tvekan. Vi hörs väl tills att vi ses i höst i alla fall. Ha det bra”, log William tillbaks när han släppt honom.
”Yes det gör vi, hejdå.” Han höjde handen i en vinkning för att sedan kliva på tåget.
Fördelen med att åka tåg på kvällen var att det oftast var mindre folk, och även denna gång lyckades han få ett säte utan någon annan bredvid sig. Perfekt för att kunna sprida ut sina saker alternativt lägga upp benen över grannsätet och göra det någorlunda bekvämt för sig.
21:28
”Tristan!”
Han vred till resväskan som hamnat snett på ena hjulet och vände sig sedan om vid den bekanta rösten. Efter några förvirrade sekunder fick han syn på sin mamma som vinkade en bit bort på perrongen och började leende gå mot henne. Han kunde inte påstå att han saknade sina föräldrar särskilt mycket när han var i Örebro, men när han kom hem kände han alltid av den där lilla saknaden som nog legat gömd ändå.
”Hej”, log han.
”Hej gubben!” Hon drog in honom i en hård kram som fick honom att skratta till.
”Seriöst. Kan vi vänta tills vi kommit till parkeringen i alla fall?”
”Självklart inte”, skrattade Jennie och kramade åt en gång till innan hon äntligen släppte honom. ”Ska jag ta någonting åt dig?”
”Du kan få ta ryggsäcken om du vill”, sa han och krängde av sig den innan dom fortsatte in i ankomsthallen och ut till den väntande bilen. Trots att resan inte varit jättelång, och att han haft gott om utrymme, så kändes det skönt att få sjunka ner i bilsätet. Äntligen hemma liksom.
”Så nu är du helt klar med skolan för terminen i alla fall?” undrade hans mamma när hon startat bilen och kört ut på vägen. Hon kastade en blick mot honom.
”Japp.”
”Kändes det bra med kompletteringarna? Fick du någon respons på en gång?”
”Ja, eller jag har fått godkänt på två utav dom. Den tredje får jag veta i höst. Men förhoppningsvis gick den också bra.”
Linköping var sig likt utanför fönstret. Det var den stora parken han ofta hängt i tillsammans med sina kompisar i högstadiet och gymnasiet, torget där dom sålde världens godaste glass om somrarna, kyrktornet som man såg vart man än befann sig i stan och snart också den lilla vägen in till den ljusblåa villan han vuxit upp i.
När dom klev ut på gården drog Jennie in honom i ytterligare en kram. ”Det känns bra att ha dig hemma igen Tristan.”
Han log tillbaks och lyfte ur resväskan från baksätet. ”Ja känns bra att kunna få lite god mat igen också.”
Ögonbrynen sänktes och hon såg lite oroligt på honom när hon låste bilen. ”Du äter väl ordentligt där borta? Tycker du ser lite för smal ut.”
”Har väl tränat dåligt”, flinade han. ”Men ja klart jag äter, men det blir ju inte lika gott som när du gör det.”
”Ska det där föreställa något smicker så att jag ska gå med på att göra lasagne imorgon?”
”Det var planen”, skrattade han och öppnade ytterdörren.
”Hej grabben!” Han hann inte många steg in i hallen förrän hans pappa kom ut i den, och han drogs in i ytterligare en kram. Inklusive ryggdunk. ”Inget stopp på vägen?”
”Nej faktiskt inte”, sa han och lät skinnjackan glida av. ”Tror vi var några minuter tidiga in på stationen till och med.”
”Det är ganska otroligt”, skämtade Charlie. ”Hallå vart tog ni vägen nu då? Tristan är hemma!”
Han rynkade smått pannan men fick väldigt snart sin förklaring till vilka fler som tydligen var där hemma. Hans storasyster Poppy – egentligen Paulina men det var det ingen som kallat henne sedan hon sett dagens ljus ungefär – och hennes pojkvän Nemo. Deras namn skulle ha varit som skapta för en titel till en Disneyfilm om det inte redan funnits en film om en särskild fisk. Poppy&Nemo liksom..
Den förstnämnda slog armarna om honom med samma kraft som hans pappa – och då var hon ändå betydligt mindre i storleken.
”Hej!”
”Hej, vad gör ni här?” flinade han och drog sig ur kramen. Han gillade att kramas, men det kunde nästan bli lite för mycket av den varan när det blev såhär tätt.
”Vi blev bjudna på mat. Och sen ville vi såklart stanna så att vi gick träffa dig.”
”Ja, jag är ju sommarens höjdpunkt”, sa han och skakade roat på huvudet.
Han hade faktiskt varit hem på jullovet också, så det var ju inte ett helt år sedan dom setts. ”Vart är Isa?”
”Hon sover. Men hon har frågat efter dig, och kämpade verkligen för att hålla ögonen öppna.”
”Lika envis som din syster”, flinade Nemo och – vad annars? – gav honom en snabb kram.
”Ja så du får allt komma förbi oss imorgon. Lunch eller fika?” frågade Poppy. Hon hade samma mörka hår som honom – också färgat – som för tillfället var samlat i en tjock fläta över axeln, men till skillnad mot Tristans grönbruna ögon som han fått av deras mamma var hennes djupt blåa efter deras pappa.
”Kan tänka mig både och”, log han oskyldigt. ”Har saknat Isa också.” Han hade saknat sin syster med, men det sa han inte av ren lillebrorsa-princip.
Efter en sen kvällsfika ute i köket med mackor och te hade Poppy, Nemo och hans sovande systerdotter begett sig hemåt, och han själv hade återinstallerat sig i sitt gamla pojkrum.
Det kändes onödigt att göra särskilt mycket åt rummet när han så sällan var där så på väggarna hängde fortfarande affischer på dom artister han tyckt om som sexton, sjuttonåring. Kent, som han förvisso tyckte om än, men också betydligt sämre skit som 50 cent och Jay Z som han aldrig skulle få för sig att lyssna på nuförtiden. Sängen var bäddad – det var nog dock tack vare hans mamma och inte hans egen förtjänst – i blått och matchade därmed väggarna som gick i samma färg. Totalt olikt hans rum i Örebro som både var vuxnare och mer.. rock än hiphop. Gitarren som stod i ena hörnet var väl en av få saker han inte hade någonting att klaga på i sitt rum. Han hade en i Örebro också, men det där var hans första som han fått i present när han fyllde fjorton. Just det året hade han dock hatat den eftersom han inte kunnat spela så som han ville på första försöket – han hade varit precis så otålig och jobbig som man kunde vara som tonåring – och gett upp innan han ens prövat ordentligt. När han var sexton hade han letat fram ackorden på Kents hemsida till dåvarande favoritlåten och efter det hade tonårstjurandet släppt när det kom till gitarren åtminstone. Nu vågade han påstå att standarden på hans spelande var ganska hög.
den utlovade fortsättningen ;D och vill som vanligt såklart höra vad ni tyckte =)
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 6 jul 17 - 22:34 | yey! Gillar att den fortsätter! Och efter detta avsnittet känns det som att nästa inte heller kommer bli det sista, ännu mer yey!
Kul att man får träffa hans familj och allt! Är dock otålig på mer Kevva scener hehe! Funderar över hur de kommer mötas igen. Om de kommer det... ;)
Keep going please! |
|
|
|
