Fulla glas - Tomma tankar |
Jag var på väg till en av innekrogarna i stan en tidig septemberkväll. I fickan låg några drinkbiljetter och ett paket rosa cigaretter, det skulle bli en öl och sedan tidig hemgång, var tanken. Halvvägs dit fick jag syn på två unga män som slogs öppet på gatan utanför Tesslas nyöppnade butik, runt om dem stod en folksamling och såg på. Jag noterade att den ena av dem låg i underläge och att den andre fortsatte att slå fast hans motståndare låg på marken, så jag började springa ditåt. Eftersom jag är handikappad sedan födseln går det inte så fort när jag springer, men jag gjorde så gott jag kunde, kastade mig in mellan de båda männen på ett onödigt dramatiskt sätt och ropade “Stopp! Sluta! Vad håller ni på med?!†Jag lyckades avstyra misshandeln innan den gick över styr och killen som var helt blodig i ansiktet kunde sätta sig i säkerhet lite längre ned på gatan. Folksamlingen glesades ut och några av åskådarna frågade mig hur jag kände killarna, “inte alls,†svarade jag “jag är en och en halv meter lång och kvinna, men att mina medmänniskor blir slagna blodiga på gatan kommer aldrig funka för mig.†sedan gick jag, medan securitas-vakten sakta började släpa benen mot brottsplatsen.
På krogens övervåning satt VIP-gästerna och drack sig aspackade på bjudsprit, för alkohol smakar ju alltid bäst när den är gratis. Redan halv sju när jag satte min fot innanför lokalens dörrar var folk så fulla att de inte kunde stå upp. Där satt de fina direktörerna och dunkade varandra i ryggen, där stod deras fruar på vingligt högklackade ben och log. Och log och log och log. Där stod barägaren och myste över de ökade inkomsterna, ett irländskt band gjorde ett allt igenom bra jobb med att försöka överrösta stöket i lokalen med sina fioler och munspel. Resultatet blev att ingen hörde någonting vare sig av musiken eller vad som sades kring borden och kanske var det lika bra.
Den första människa som talade med mig var en främling som ville att jag skulle veta att han tyckte att det kändes som om han känt mig hela livet. Eftersom jag inte delade hans känsla av samhörighet fortsatte jag för att uppsöka damernas där jag på golvet utanför hittade hans redlösa fru. Jag hjälpte henne att sätta sig upp och beställde en taxi åt henne, sedan styrde jag mot baren för att se om jag kunde hitta min väninna “Slim-Saraâ€. Slim-Sara var egentligen inte min bästa vän, men hon var lojal. Och lesbisk på fyllan.
Det visade sig snart att jag kände många av gästerna och jag minglade runt lite, efter en stund satte jag mig ned på en bänk täckt av glitter och såg ut över folkhavet. Klockan hade inte hunnit slå 19:00 men de flesta hade redan tappat bort sig själva i längtan efter att glömma vardagen en stund. Där stod högavlönade och lågavlönade och alla var de lika fattiga i själen. Jag tänkte på killen med det sönderslagna ansiktet och hans macho-motståndare. Jag tänkte på den långsamma vakten och människorna som bara såg på. Jag tänkte att vi är lika goda kålsupare allihopa, sedan tog jag en klunk bjudöl och tänkte att den smakade precis som den jag brukade betala för.
Min mans chef stod ensam i ett hörn och strålade av livsångest, jag frågade honom om han ville sitta bredvid mig och han ljög och spelade lycklig och sa att ensamheten den var självvald. Jag visste varför han inte ville sitta bredvid mig och han visste att jag också visste det, så vi skålade för den falska utopin och gick åt varsitt håll. Det blev en dans med den enda som var nykter nog att äntra dansgolvet, en gammal räv som liksom jag visste att det skulle komma en dag imorgon också. Slim-Sara och jag tog en cigarett tillsammans och hon passade på att stoppa tungan så långt ned i halsen på mig att om jag inte varit illamående innan så blev jag det definitivt efter det, men det som gav mig mest kväljningar var att jag visste att hon aldrig skulle göra likadant i nyktert tillstånd, så jag torkade en dregelsträng från mungipan och ursäktade mig. Någon av mina vänner tog sin kollega till strippklubben för en kostsam stund av köttets lustar, en annan hade tillbringat hela kvällen sittandes på en stol iförd en klänning hon uppenbarligen inte kunde gå i utan att den skulle spricka, så hon begav sig hem.
Även jag kände att det var dags att runda av kring elvasnåret och gick för att ta vagnen mot mina kvarter. Den kyliga nattluften mötte min varma panna och de stjärnor som inte drunknat i stadsljuset tindrade på himlen ovanför. På vägen stannade en indisk kille som haft ögonen på mig under kvällen för att förhöra sig om möjligheterna till att slippa sova ensam denna natt. Han fick en bit av mitt tålamod och vi stod och pratade precis där de unga männen slagits några timmar tidigare. Han babblade på i ett försök att verka framgångsrik och jag såg ömsom på honom och ömsom ned i marken. På kullerstenarna syntes inga spår av det som tidigare skett, men efter en stunds artighetskonverserande fattade han ett fast tag om min bakdel och jag avslutade kvällen precis som den börjat - med en örfil utanför Tesslabutiken på en av stadens mest centrala gator. Så gick jag därifråna med bestämda steg och i mitt stilla sinne tänkte jag var - var ligger landet där vi kan vara oss själva? Var ligger landet dit de förlorade drömmarna flyr?
Tinnitus 2016
|
|
|
|
