Mannen som tjuvrökte i ett hörn |
Jag såg en man stå och tjuvröka i ett hörn medan fåglarna sjöng sin kvittrande sång. Han hade tryckt in sig i hörnet så långt det bara gick. Tittade sig omkring innan han tände sin cigarett. Mannen stirrade på mig med ögon som uttryckte att jag skulle hålla tyst om rökningen, vem jag nu skulle säga det till. Jag var ju bara en okänd person som råkade gå förbi. Jag var en människa som klampade in i hans liv och hans hemlighet.
Muller i huvudet när ord sägs, orden etsar sig fast och stannar kvar och kör sina invanda banor i min hjärna. Jag kände känslor som inte gick att identifiera på rätt sätt. När världen gungar och stannar till finns känslan av svindel kvar i min kropp och jag blir yr. Yr av intryck, känslor och ord. Orden som inte betyder något i verkligheten men i mitt huvud blir de till ett eko. Blotta mig själv inför världen och skrik
â€Ta min fantasi och mina mina drömmar för att sedan lämna mig här†Det blir för svårt att sortera och packa in i rätt byrålåda.
En kvinna på klackar vinglar till framför mig utan att falla. Jag fortsatte att gå nedför backen med rullande gruskorn, ett minne från vinterns halka. Jag tyckte inte om att gå på grus med platåskor, det kändes alltid som att jag skulle halka. En svindlade känsla av att falla överföll mig. Den svidande känslan på knäna av skrapsår och grus. Höll tillbaka tårarna och ställde mig upp igen. Egentligen föll jag inte, det var bara i min fantasi. Fantasin sätter aldrig gränser.
Ramla men ändå stå kvar, höll inne tårarna tillsammans med hemligheten jag delade med en okänd person. Hemligheten och ett minne jag alltid kommer ha med mig. Något jag aldrig skulle berätta för någon annan, en oväsentlig detalj för andra än oss. Detaljer, detaljer, detaljer som finns överallt. Detaljerna finns hos oss alla. En del värda att minnas, andra sållas bort. Skyfflas längst in i en byrålåda och hittas den dag alla är borta.
Jag levde dagen när världen gick under. Fantasin fick lekplatsen som kallades livet. Då allt vaknade till liv och skapade en färgsprakande vy. Solens strålar värmde och påminde mig om att våren var påväg. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade bytt till min vårjacka. Lekplatsen för fantasin går inte att förstöra, förgöra eller förinta. Den bara finns där.
Katten som sprang över vägen var svart, otur säger en del. En känsla av att känna sig bevakad förde en rysning genom min kropp. Katten stannade till och stirrade på mig, sådär som katter gör. Kanske höll den koll på min fantasi som skenade iväg. Känslorna tog överhand, känslor var inget jag tyckte om, svårt att veta och förklara.
â€Stå ut, stå ut†säger alla, jag blev starkare sen. Men när jag skapar världen blir ord svårare att förstå.
Barnet med en boll som studsade fel och studsade ut i vägen och jag höll andan. Beskyddarinstinkterna kom men bollen levde sitt eget liv och gick inte att styra. En känsla av overklighet när barnet sprang efter bollen plockade upp den med händerna. Overkligheten försvann på några sekunder när ingen bil kom och jag började andas igen. Barnet vände sig mot mig och jag vet att vi delade ögonblicket tillsammans.
Ytterligare ett ögonblick som kommer föras in i mitt arkiv. Kommer kanske komma igen när jag bara sitter och tänker på ingenting. Då minnen och tankar överfaller mig, alla byrålådor öppnas och attackerar med all sin kraft. Ett myller fylle mitt huvud, ett myller som får mig att förlora synen för en sekund. Mannen som rökte, kvinnan som snubblade, den svarta katten och barnet med bollen.
|
|
|
|
