Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Min Låtsas Pojkvän del 7 Munkjackan

Läraren kastade ett öga mot vårt bord då och då under lektionen, Aiden svarade med att le utmanade varje gång. Jag lade händerna skamset i mitt knä och hoppades att mamma aldrig skulle höra något om detta. I samma stund som läraren packade ihop sina saker så reste sig klassen upp synkroniserat och hon försökte tapper få tillbaka deras uppmärksamhet men gav upp när hälften hade lämnade salen. Hon suckade och fick syn på att Aiden satt kvar. Hon steg snabbt fram till oss och pekade på honom.
”Du måste tänka mer på dina betyg Aiden”, varnade hon. Han himlade med ögonen och kisade ointresserat på henne. ”Tänk på din framtid.” Han viftade tröttsamt med handen.
”Jag har bra betyg och du av alla bör veta om det”, sade han och jag sneglade skärat på honom över hans attityd mot läraren.
”Aiden!” varnade hon skarpt. Han ryckte bara på axlarna och skulle just kommentera något antagligen ohyfsat, vilket kunde sätta mig i en värre position. Jag satte en hand på hans underarm och skrattade halvhjärtat. Läraren sneglade på mig.
”Förlåt, förlåt”, sade jag snabbt. Hon suckade uppgivet innan hon skakade dyster på huvudet.
”Bara för denna gång”, sade hon och lämnade oss. Jag pustade ut och tog ett lugnande andetag. Jag släppte Aiden som om jag hade bränt mig och kramade om mina händer, men han förvirrade mig genom att skaka på huvudet. Jag rynkade pannan och bet mig i läppen. Han pekade plötsligt på mig vilket fick mig att rygga bakåt.
”Sluta med det där!” Jag svalde av hans utbrott och väntade på att bli uppläxad, men han satte bara en hand på mitt huvud innan han lämnade mig och klassrummet i tystnad.

Han stängde dörren efter sig och jag reste mig sakta upp, rättade till munkjackan för att kunna packa ner mina saker i väskan. Jag skulle möta Mels vid bussfållan för att ha följe hem. Jag kramade om jackan innan jag slog upp blicken på dörren. Skit också! Det var ju hans munkjacka. Jag kastade ner sakerna, drog ihop dragkedjan och slängde upp ryggsäcken på ryggen, slet upp dörren och sprang förbi en förvånad lärare som kollade misstänksamt på mig när jag passerade. Jag sprang genom korridoren för att hinna ut innan han skulle lämna skolområdet. Men när jag chockat kommer ut i kylan så står han vid bussfållan bredvid min misstänksamma kompis som trampar otåligt med foten. Hon gav honom blickar när han inte såg. Jag gick med långsamma steg undertiden kylan trängde sig igenom munkjackan och in till min kropp. Jag började skaka likt poppande popcorn i en kastrull. Jag kollade upp på min kompis och Aiden när han plötsligt lade armarna i kors och vände sig mot henne. När hon sneglade på honom så ryckte hon till.
”Vad vill du?” frågade han neutralt. Hon lade armarna i ett bestämt kors.
”Jag tänkte fråga dig samma sak”, kontrade hon. Jag knöt näven och ökade takten på mina redan stela steg. Jag tänkte, försökte signalera till henne, var försiktig!
”Mhm”, mumlade han likgiltigt och himlade oberört på ögonen. Hon skulle just fräsa åt honom när jag dök upp och tog i henne arm.
”Tjenare Mels”, sade jag och log stort. Hon blinkade till innan hennes allvarliga uppsyn släppte och hon gav mig ett stort leende gjord av solen själv.
”Tjenare Clariz!” Jag himlade roat på ögonen.
”Du får sluta kalla mig det, folk tror ju det är mitt namn”, sade jag och hon skrattade oskyldigt.
”Kanske det”, skrattade hon och visade tänderna i ett barnsligt leende. Hon skulle just kroka sin arm med min när jag började ta av mig munkjackan.
”Ah du ska få tillbaka …” Han höjde handen.
”Det är kallt”, poängterade han på en ganska uppenbar sak med tanke på snön omkring oss. Jag nickade.
”Jo jag vet, men din munkj …” Han skakade på huvudet.
”Behåll den på”, sade han och nickade mot cykelvägen. Både jag och Mels gick lydigt mot cykelvägen.

Vi sneglade bakåt på honom ju längre bort från skolan vi kom, vi gav varandra en fundersam blick på vår följeslagare och vi både visste att han bodde åt motsatt håll. Hon ryckte knappt märkbart på axlarna och grimaserade lite. Men vi fortsatte att gå mot hennes, jag kramade om mig själv desto kallare min kropp blev. Hon sprang upp till huset och vinkade av mig, sneglade mellan dörrspringan på oss när den tysta Aiden började gå bredvid mig. Hon höjde imponerat på ögonbrynen och gav mig ett rävleende innan hon stängde dörren. Vi fortsatte att gå och jag kände att han kollade på mig från sidan. Snön lätt packad under mina fötter och jag fundera på hur jag skulle förklara för mamma att min jacka var förstörd. Jag ville gråta men hans ständiga blick fick mig att bita tillbaka. Varför? Varför? Varför?! Jag skakade kraftigt på huvudet och stannade till hans förvåning.
”Varför?!” skrek jag. ”Varför följer du efter mig?!” Det ekade på den tomma gatan och han skakade besviket på huvudet.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
MyBlackBird
19 jan 16 - 22:09
(Har blivit läst 435 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord