Lycklig är jag när jag dör |
Molnen på himlen skingrade sig och solljuset letade sig fram över landskapet. De röda stugorna slumpmässigt placerade i det svenska landet skrek bland grönskan. Sommaren var på väg och snart levde inte jag längre.
Din bara överkropp var svettig av värmen där du låg i det torra gräset. Du trodde inte på mig när jag sa att jag skulle dö. Det fanns inte i din värld, och ibland kunde din icke-existerande misstänksamhet smitta av sig på mig en stund. Ibland kunde jag njuta av livet. Som då. När du låg i gräset och log mot mig, då kunde jag låta mig luras av din naiva världsbild. Jag log tillbaka.
“Varför?†undrade du. Jag, som hade glömt bort vårt samtalsämne, lämnade mitt leende och slutade i en förvirrad min. Du skrattade. “Varför ska du dö innan sommaren har börjat?†fortsatte du innan jag hann förklara min dumma min.
“För att jag måsteâ€, svarade jag bestämt utan att behöva fundera över mitt svar.
“Det måste du inte alls. Tänk på vad du missar. Du har aldrig njutit av sommaren med mig, och vem vet? Du kanske gillar detâ€, svarade du och vände dig om, lutade dig på dina fina armbågar. Jag skrattade nervöst åt din befängdhet innan jag blundade mot solljuset medan jag svarade.
“Du förstår inte. Jag är menad att dö nu. Du är bara tillfällig lycka som försvinner när jag minst anar det.†Jag sneglade på dig och såg att du gjorde ansats att förneka det jag sagt, så jag fortsatte “Tro mig, jag vet. Det händer mig hela tiden. Ingen stannarâ€, innan du hann avbryta. Du suckade och flyttade dig närmre mig, la din arm om min midja.
“Jag har också blivit sviken. Oräknebara gånger. Men jag låter inte det stoppa mig från att chansa på dig. Du är en underbar människa och jag vet att vi skulle ha det bra tillsammansâ€, sa du och jag fick tårar i ögonen, för jag visste att det inte kunde vara sant.
“Nej, det går inteâ€, mumlade jag. Jag vågade inte säga till dig vad jag hade gått igenom, vad jag hade fått göra. Kanske hade du varit med om samma sak, kanske inte. Kanske var det jag som överdrev och var svag. Kanske förtjänade jag bara inte att leva, för att jag var för svag för livet. Du verkade så stark och jag ville vara som du. Jag ville kunna leva i nuet men det förflutna letade sig alltid fram i slutändan.
“Vi kan vara trasiga tillsammans, göra varandra hela igen. Du vet inte vad du missarâ€, viskade du i mitt öra innan du gav mig en lättsam kyss. Jag blev lika förvånad varje gång dina läppar nuddade mina, som om det omöjliga plötsligt hände och hela min kropp pirrade av förvirring och beundran.
Jag hade inget bra svar. Det var omöjligt att sätta ord på mina känslor, på min beslutsamhet men samtidiga tveksamhet. Jag ville leva där och då men jag visste att jag innerst inne ville dö och skulle göra det. Du kunde inte förstå det. Så jag kysste dig om och om igen. Vi hade sex i sommargräset och jag älskade dig.
Nu faller höstlöven och du har fallit för någon annan. Jag ligger ensam i höstmörkret, trasigare och mer beslutsam än någonsin. Beskyll inte dig själv fina du. Du förlängde mitt liv i några månader och det är jag evigt tacksam över. Jag fick ett bra avslut, men jag bestämde mig för länge sedan. Du kunde inte förändra mig och jag förstår att det är svårt. Beskyll inte dig själv, för Guds skull, vackra människa.
Tabletterna fräter sönder min kropp inifrån i samma takt som tankarna bryter ner mitt psyke nu. Min kropp faller in i evigt mörker och jag slipper min inre kamp, jag blir lycklig nu. Jag drömmer om livet som det borde vara. Drömmer om dig och mig, nakna i sommargräset. Jag dör till eviga drömmar och du ska veta att jag är lycklig.
|
| Kommentarer | | Liroficado - 29 nov 15 - 19:26 | | Tack så jättemycket arbok! Vad kul att du gillade det :) | | arbok - 28 nov 15 - 19:09 | tycker om att du valde att skriva något sorgligt och om svek utan att dränka texten i tårar och mörker. det behövs inte, för enkelheten gör att jag tycker sorgen blir mer uppenbar på något vis? jag vet inte hur jag ska förklara riktigt men jag är trött på för mycket tårdrypande och upprepningar och sorg, sorg, sorg. det här är också sorg och den är beskriven på ett sätt jag uppskattade att läsa. jag gillar att du inte ödslade för mycket detaljer på omgivningar eller överbeskrivningar, och jag gillar väldigt mycket att du aldrig skrivit några namn, utan bara du och jag. gillar också att du valde att beskriva "fina armbågar" för det är verkligen något udda, istället för att välja till exempel ögon eller händer.
"Nu faller höstlöven och du har fallit för någon annan." väldigt fint. |
|
|
|
