Det levdes i fantasin |
Glädjen som närvarar när jag stänger dörren och försvinner. Försvinner bort från vår värld och in i en annan. En annan dimension av lycka, glädje av det jag inte kan sätta ord på. Kaosartade känslor utan betydelse blir till ångest i mitt bröst. Svävar ovanför jorden, världen på de rosa små molnen som blev mitt liv. Ett liv det talas, går myter och förklaras om. Livet jag inte förstod innan jag levde det.
Berättelsen utan slut skrivs och jag berättar, berättar och förklarar. För jag är hjältinnan. Den oslagbara som vinner över ondskan. En pågående kamp mellan ljuset och mörkret men jag försvinner bort i en böljande dimma. Den döljer det som inte ska ses, inte ska talas om. Dimman som äter upp världen i all dess prakt. Försöker minnas den värld som en gång fanns. Världen jag aldrig var i, den värld som inte skulle levas.

En tid för länge sen. När jag stod och tittade på medan världen gick under En undergång som inte gick att hindra, den gick under med mitt liv. En förvirrad känsla som inte går att förklara skapar ångest och osäkerhet. Känslor som inte borde kännas men som finns där. Dåligt existerar, hotar att ta över, förgöra, förstöra för att sedan försvinna i en vindpust. Kvar står jag med frågetecken i mitt huvud, tårar som vägrar försvinna. Jag som bara fanns, existerade för att sedan försvinna. Min själ förtvinande, jag förgjordes men världen finns kvar. Jag finns kvar i ett töcken av känslor som inte finns. Det som inte går att förstå, förklara.
Kaos är ett ord och en känsla men jag ville inte kännas vid den. Ville inte förstår varför jag, varför jag, varför jag. Krossades. Allt som var jag försvann fanns inte mer och jag kunde inte hitta det. Glädjen närvarar när jag lever, existerar, försvinner men ändå lever. Ord jag inte förstår eller kan tyda, ord som lovar ett annat liv.
En känsla av overklighet, en annalkande lycka som ska få mig att skratta. Jag skrattar tills det inte finns luft kvar i rummet. Jag skrattar tills jag får ont i magen och måste kippa efter andan. Jag skrattar nu men inte då. Livet ska kännas måste känna att jag lever även fast det blir fel.
Mitt liv är en myt som inte kan förklaras och jag lever i gränslandet där det finns både ljus och mörker. Men oftast försöker jag bara förstå och existera i världen jag själv har skapat. En fantasi som blev verklighet, fantasin blev till vardag som jag lever. Det bara kommer svämmar över så allt blir ohanterbart.
Ett liv som levdes i fantasin som inte finns men det existerade, det fanns.
|
|
|
|
