Min Låtsas Pojkvän ~ Del 1 Killgänget |
Här är fortsättning på MLP, novellprojekt, ah men här kommer den :) Enjoy!
--
Hans kängor träffade golvet ganska tungt när han steg in i klassrummet, lektionen stannade till för en kort stund då klassen titta efter hans sena ankomst. Läraren trampade irriterat med foten när han ointresserat ryckte på axlarna när han passerade henne. Hon lade armarna i kors.
â€Du är senâ€, påpekade hon och förväntade sig en ursäkt som alla visste aldrig skulle komma från honom. Han bara sneglade på henne och satte sig bredvid sin kompis borta vid fönstret. Han knäppte händerna bakom huvudet och höjde ett ögonbryn mot läraren som kollade stint på honom. â€Du är senâ€, upprepade hon.
â€No shit Sherlockâ€, svarade han med och hans kompis skrattade med honom.
â€Aiden!†varnade läraren. Han ryckte på axlarna och gungade på sin stol. Mels sneglade på mig och vi båda undvek deras letande blickar efter någon att hacka på. Aidens närmaste kompis var Jed, de båda var intresserade av boxning och lyssnade ofta på musik. De ställde alltid till med bråk, slagsmål och de backade alltid upp varandra. De var egentligen tre i gruppen, även om Roy inte var lika bråkig så var han en del av gruppen ändå. Han hängde en del med Aiden och Jed, men han läste ibland hellre än att reta gallfeber på läraren. Jed skrattade gott åt Aidens kalla svar till läraren som mer än gärna hade velat skrika på honom, även om det inte skulle se professionellt ut så såg vi alla att hon ville men att hon fick behärska sig. Han var så nonchalant och arrogant. Jed knuffade vänligt till Aiden för att peka på en grupp tjejer som sneglade generat på honom, han kläckte ur sig en kommentar som fick Aiden att skratta roat och ställa ner stolens alla ben tungt på golvet. Han rättade till sin munkjacka innan han hängde på bordet med telefonen synligt för läraren som påpekade detta om och om igen. Jed började kasta pappersbitar på en av tjejerna som satt framför dem. Jag tog ett andetag och sneglade på Mels som skakade svagt på huvudet.
â€Så omogna dem är …†Jag log svagt och såg att klockan hade bli tre. Jag plockade ihop mina saker efter att läraren lämnade klassrummet, tjejerna från andra bordet gick sakta men säkert bort till mig och skrattade hånfullt.
â€Hur mår din kille?†frågade blondinen och skrattade. Jag suckade och Mels bet ihop sina käkar. â€Ah men just det, du har ingen!†sade hon innan hon skrattade med sina två kompanjoner innan de lämnade oss ifred. De två hade varit mina vänner i början men så fort de kom på att jag inte hade pojkvän, fast jag gav många relationsråd till dem så hatade dem mig plötsligt. Jag tyckte beteendet var ganska omoget då vi gick vårt sista år i skolan, men det var ju upp till dem även om det skrämde mig lite. Mels petade på min axel.
â€Hallå Clariza mår du bra?†Jag log mot henne.
â€Jadå, jag mår bra.†Jag mådde bra men det var lite jobbigt att tjejerna jagade mig än trots att det var några år sedan hela händelsen inträffade. I korta ord, de trodde jag hade en kille och ville bli vän med mig på grund av killen jag umgicks med. Men när de insåg att deras påhittade idé om att vi var tillsammans inte var sann, så sprakade dem ut mig ur gänget. Dessutom så fick de reda på att jag jobbade extra som städare vilket inte var så populärt. Jag suckade tungt innan jag hängde väskan på min axel och log åt Mels.
Vi gick sakta över skolgården och pratade glatt om jullovet som väntade om några veckor medan snön knakade under fötterna som visade att det var perfekt för att ha snöbollskrig. Det var som om tiden saktade ner, som om snöflingorna föll långsammare, hela omgivningen stannade upp innan den hårda smällen slog till mig på sidan av ansiktet och kylan spred sig i takt med smärtan. Jag blinkade till och hela skolgården tystnade. Jag såg hur synen blev svagt bubblig och otydlig, jag hade dessutom hamnat på alla fyra av chocken och min väska låg sorgset bredvid mig. Vi hörde deras skratt lite längre bort och jag såg mellan de gyllenbruna slingorna att de stod där bort och det ljusa håret gjorde nästan ont att titta på och bredvid stod hennes kille där. Han skrattade högt och tog stöd mot sina knän. Jag kunde ju gissa att han hade kastat den, då hennes kast var ganska mesiga i jämförelse. Jag sneglade genom slingorna på min andra sida och såg hur resten av klassen försökte tvinga sig själva att inte skratta. Killarna brydde sig inte utan de fortsatte att gå, inte ens killgänget brydde sig utan de skrattade svagt och gick vidare. Jag svalde gråten och reste mig sakta upp, borstade av mina byxor och skakade loss snön ur håret. Tjejerna gick iväg och Mels plockade upp min väska.
â€Ã–nskar att du hade en kille som kunde skrämma iväg dem med blicken eller bara …†Jag skrattade svagt.
â€Lugn Mels, jag vill inte ha en kille som slår någonâ€, sade jag och log smärtsamt. Jag rörde lätt vid kinden, den var lite öm och kylan gjorde det inte bättre. Jag började gå mot cykelvägen med Mels efter, som fortsatte att fråga om hur jag mådde. Jag log ärligt mot henne, tacksam att hon brydde sig när ingen annan gjorde det.
â€Men ändå, någon som bara kunde få dem att sluta någon gång.†Vi såg hur flera killar ur klassen hade någon tävling och brottades på vägen hem, hon pekade på dem. â€Men typ som dem, bara att veta att de slåss bruka skrämma de flestaâ€, sade hon och jag sneglade på dem. Självklart var Aiden i centrum för slagsmålet, Jed som alltid hjälpte till och Roy som tittade på. De andra försökte brotta ner Aiden utan framgång. Jag suckade, ja om det ändå vore så enkelt.
|
|
|
|
