Välbekanta främlingar |
Vi kan stå med sulorna i gruset,
sparka småsten mot varandra
och spotta ord som inte är vi.
Vi kan låtsas som om allt har hänt,
och inget är som vanligt,
eller var det tvärtom vi menade?
Små ledtrådar dryper i varje ord,
som för att visa att ingenting är glömt.
Vi kan stå med sulorna i gruset,
med stridsyxan två meter nedanför,
och låtsas,
som om det förflutna inte gnager på våra själar.
Att veta allt och ingenting,
att se allt så klart,
men varken veta ut eller in.
Att känna igen dig på håll,
även om det gått fem år sen sist.
Att känna någon sorts tillhörighet,
med en välbekant främling.
Att våga vara uppriktig,
men välja varje ord med omsorg.
Att lita på dig,
fastän du inte är samma som jag en gång känt.
Vi kan stå med sulorna i gruset,
sparka småsten mot varandra,
och spotta ord som inte är vi.
Vi kan glömma och gå vidare.
Vi kan titta åt andra hållet när frågetecknen smyger på.
Vi kan välja att lita på varandra,
att se varandra,
som mer än välbekanta främlingar.
|
|
|
|
