ett tyst hjärta |
Skräcken för att dö får henne krypa ner till köket, med djup ångest och större rädsla häller hon upp 0.5 dl yoghurt och sätter sig på bordet.
Svart blir det framför ögonen många gånger, halsen värker fortfarande efter gårdagens kräkande och svimningattackerna överväldigar henne.
Teskeden nuddar knappt yoghurten innan den får vidröra hennes tunga.
Handrörelsen känns ovan, det var längesedan hon åt nu. Flera dagar. Ångesten domnar bort och rädslan för att försvinna tar över. Sakta tar hon sked efter sked, önskar mest av allt att energin kommer fort så att hon inte ska trilla ner från där hon sitter på köksbordet.
En kvart tar det, en kvart och sedan känner hon den sista unsen energi gå förlorad. Sakta, sakta med händerna mot väggarna tar hon sig till systerns sovrum, för att upptäcka att det är fullt med julklappar. Hon lägger sig mellan dem på sängen, blundar för att seendet är för jobbigt, kroppen orkar inte.
Lustigt, tänker hon. Andra gången på ett dygn hon tror att hon håller på att dö.
Rädslan är enorm samtidigt som hon skulle ljuga om hon sagt att det inte var det minsta lockande. Att få försvinna.
Hennes kropp domnar bort, känner hur livet rullar ifrån henne. Rullar rullar bort, bland syskonens julklappar. Hon själv kunde inte komma på något att önska sig, bara en sak men det kunde man ju inte skriva på en julklappsönskelista, sånt kunde man ju inte säga högt. Så hon bad och bad trots att hon inte var övertygad.
Snälla Gud, gör slut på mitt lidande.
Hon kunde inte längre känna sina armar eller ben, det enda som fanns kvar var hjärtat som dunkade så oregelbundet. Synen blev mörk, som dunklaste himlavalvet fullt av snömoln. Sedan kom ljuset, och hon lät det tränga sig in. hjärtats slag var allt nu, hon fokuserade sig på ljudet av sitt egna hjärta, ett hjärta som höll på att ge upp. Hon såg glitter, som små, fina snöflingor dansandes bakom hennes ögonlock. Gud snälla gör mig frisk, tänkte hon.
Sedan somnade hon in i en djup dvala hon inte längre kunde mota bort. Alla krafter var brukade. Det sista hon hörde var tystnaden, frånvaron av hjärtslag.
|
| Kommentarer | | kaffekick - 27 aug 12 - 18:12 | | åh, du skriver så himla fint och ont | | glasbit - 22 aug 12 - 10:23 | AJ.
Vilken sorglig text. Välskrivet som vanligt. Jag får ont i hjärtat, väldigt mycket känslor. |
|
|
|
