Reinkarnation 6 |
M_N- länge sen sist men nu är jag här igen! Ska försöka (märk ordet försöka) lägga ut nästa kapitel i morgon för jag har anstränkt min lilla hjärna för att komma på något underhållande
Amy- Som antagligen kommer gå ut över oss `_´
M_N- Jag vet visst är jag grymm =)
(?)- Kan inte annat än hålla med. JAG HAR INTE ENS FÅTT ETT NAMN!!!
M_N- Vad sägs om ..... Missnöjda Myrtle (duckar)
Tim kommer och sparkar mig bakifrån
M_N- som sagt ska försöka lägga ut i morgon om jag inte har blivit dödad innan dess.
_________________________________________ _____________________________
(?)
Han lyfte upp mig i halsen. Den andre stod bara och tittade på. Stort misstag. Dunderstort. Det skulle inte vara en utmaning överhuvudtaget om de inte var båda på en gång Jag Hade inte några som helst skrupler och min fot träffade ... Låt oss säga att om du är kille kommer du från och med nu heja på de andra. Han släppte mig och tja jag kan utryckande som att han ”pep” till. För att vara ärlig hade jag inte väntat mig att någon skulle varit tysta efter DET. Blodet kokade min hud brändes och jag kände hur jag förändrades. Till något större starkare och mer blodtörstig.
Fan....
Tim
iIla–illa -illa-illa-illa–illa-illa-illa-iIla–illa-illa- illa-illa–illa-illa-illa-
Jag var arg på ungen såklart men att Kevin och Patrick(författarens kommentar: HURRA inte mer ”den ene” eller ”den andre”) skulle ge sig på henne var för mycket! Om de gav sig på henne skulle hon inte klara sig! Ungen skulle bli märkt för livet. Sådan hämnd var inget jag ville ha! Speciellt inte från en unge som... Jag hörde någon skrika och rusade dit utan att lyssna till vem det var. När jag kom fram så såg jag inte vad jag förväntat mig att se. Inte vad jag i mina vildaste mardrömmar väntat mig att se. Kevin och Patrick var i gläntan båda höll på att försöka kravla sig därifrån. Kevin bara gnällde, medan det måste varit Patricks skrik jag hört. Han skrek nämligen fortfarande. Hela hans ansikte förvridet i skräck och jag höll med honom. När min blick vändes mot... Varelsen i mitten var jag nära att skälv skrika.
Huden var vit. Inte blek utan vit. Ögonen verkade inte ha någon iris men det virvlade grå rök inom dem. Knappt urskiljbart. Och håret var (förvånade va!) vitt medan topparna var röda. Det tog ett par sekunder innan jag kom på vad det måste vara därinne i mitten av gläntan. Det var den lilla, även om det tilltalandet inte passade nu. Hon var lång och hennes ansiktsuttryck visade ren blödtörst. Nu så blek att hon lyste men visst var det den lillas siluett. Jag försökte desperat komma på hennes namn när hon vände sig mot mig. Herregud jag hade gått i hennes klass i snart ett år? Jag måste väl ha lärt mig det! Då:
- Amy skrek jag för att hoppas på en reaktion? Jag hade sett anime och liknande men det här kunde INTE vara den lilla förändrad. Det här var något annat, inte hon, men om man ropade så.....
Varelsen väste och verkade plötsligt försöka klösa ut sina egna ögon den väste mellan sammanbitna tänder (hallå vad vore ett monster om det inte väste?)
- håll dig utanför det här liten.
- Amy! Jag ropade igen och den skrek ännu högre. Ett dis spred sig. Jag visste inte om det var jag som såg suddigt eller inte men jag kunde inte längre se gläntan ordentligt. Men jag kände mig alldeles stel av rädsla. Den skingrades snabbt och först trodde jag allt var över en galen dagdröm men i ärlighetens namn när är det så? 1 av 100. Mindre? Patrik och Kevin Var tysta båda och deras blickar sa mig att diset inte var i min fantasi.
Amy
Blod skrek jag inom mig, eller var det jag? Det måste det ara. Ända sedan igår hade jag blivigt uppmärksam på var jag slutade och han började. Det här var inte han. Jag kunde känna det på något underligt sett, men Blod skrek det och det drog med mig för att utplåna det lilla som var mitt eget och smälta samman. Då hördes något annat.
- Amy! Ett skrik och jag kastade mig mot det. De sista resterna av mig kastde sig mot det för att vara exakt. All blodtörst fick vika undan. Men den slöt sig genast igen, det är det hemskaste som kan hända. Att vara nära att slukas upp från insidan och veta att snart. Snart kommer jag vara något annat, något jag inte har makt över. Att snart inte vara mer än en droppe i ett hav av känslor.
Rösten igen och jag kastade mig mot den igen. Och bröt igenom. Jag kunde känna luft igen. Jag andades och såg, kände och söp in dofterna. Jag levde. Sen blev det svart igen, men det var inte ett blodrött mörker utan ett vilsamt. För första gången på vad som egentligen var en kort tid men lika gärna kunde varit en evighet kände jag mig ensam igen.
Ensam i mörkret.
Jag log tror jag, eler så menade jag bara ett leende, det var underbart.
|
|
|
|