"Nyckeln Till Livet" |
Jag satt hopkurad i min säng. Mamma och pappa skrek åt varandra och jag slängde kudden över huvudet för att slippa höra. Varför skulle de bråka? Jag fick ett ryck och sprang ner för trappan och ut genom ytterdörren. Tårarna sprutade och jag darrade som ett asplöv. Jag satte mig under ett stort träd och tiden bara rusade förbi. När det hade hunnit bli mörkt kom mamma ut och satte sig bredvid mig.”Nadja, kom in nu. Du har suttit här i flera timmar. ”Mamma log prövande. ”Varför ska ni alltid bråka?! ”Fräste jag och rusade där ifrån.”Men Nadja, du förstår inte… jag…” Jag orkade inte höra längre. Jag sprang så länge jag orkade tills jag flåsande satte mig ner på knä. Sedan kommer jag inte ihåg vad som hände, men jag tror att jag somnade… ”Hallå?” Ropade någon. Jag satte mig yrvaket upp. Var det mamma som ropade? ”Hallå?” Någon skakade ömt om mig. En främmande kvinna log milt mot mig och sa: ”Jag heter Katarina.” ”Eh jaha… Hej”, sa jag. ”Det här är en privat mark, du får inte sova här.” sa hon ursäktande. ”Jaha, okej jag ska gå nu.” sa jag och reste mig långsamt upp. ”Bra.” Katarina log men jag orkade inte ens le tillbaka. ”Bor du här i närheten?” Frågade hon nyfiket. Jag tittade mig omkring.”Nej, jag tror inte det.” sa jag lågt. ”Okej. Vart bor du då?” Undrade hon och tittade på mig med sina stora mörkbruna ögon. Jag suckade tungt och tittade dystert ner i marken. ”Jag bor med mina föräldrar, i stan, men de bara bråkar. Jag orkade inte med dem längre så jag sprang hela vägen hit.” Jag förstod inte varför jag berättade allt det här för henne men hon kändes så ödmjuk och förstående.”Okej, jag förstår.” sa Katarina. Hon strök bort en hårslinga från ansiktet. ”Skulle du vilja följa med mig hem?” Frågade hon. Vad svarar man på en sådan fråga? Mamma har lärt mig sedan jag var liten att man aldrig skulle gå hem till folk man inte kände, även om de verkade trevliga. Men jag hade en magkänsla som sa att jag skulle följa med Katarina hem. ”Gärna.” Hörde jag mig själv säga. Några minuter senare så satt vi i Katarinas kök och drack te och åt havrekakor. Hon bodde i en liten rödmålad stuga precis bredvid en vacker sjö med badbrygga. Jag tittade ut mot sjön och såg tre killar i min ålder komma gående mot huset. Katarina såg dem också och sa:”Åh, det där är Pontus och hans kompisar.” Hon pekade på killen som gick i mitten. ”Pontus är min son.””Jaha.” svarade jag intresserat. Pontus hade långt brunt hår, och var väldigt lik Katarina. Han drog handen genom sitt hår och öppnade dörren. ”Jag är hemma!” Ropade han. ”Hej, hur har dagen varit?” frågade Katarina. ”Bra.” svarade han. ”Vem är det där?” Han tittade anklagande på mig. ”Åh, det där är Nadja. Hon har det lite svårt hemma just nu, så hon är här och hälsar på lite bara.”Jag log ansträngande mot honom, men han tittade bara bort. ”Jaha, okej.” Han glodde spydigt på mig. Jag flackade nervöst med blicken. ”Eh… jag måste gå på toaletten.” Sa jag och reste mig upp. Egentligen behövde jag inte alls gå på toa, men jag ville bara där ifrån. Jag satte mig på toaletten och väntade några minuter för att se om Pontus skulle gå därifrån. Men han och hans kompisar stod fortfarande inne i köket. Jag suckade och insåg att det inte var någon ide att vänta tills dom gått. När jag stod i vardagsrummet och var på väg till köket så hörde jag hur Pontus väste: ”Vad gör den där Nadja här?! Du kan ju inte bara släppa in en främling i huset, eller?””Men Pontus, ta det lite lugnt! Nadja har det svårt hemma hos sig, hennes föräldrar bråkar jätte mycket. Dessutom så är hon jätte trevlig och jag tror att ni två kan bli kätte bra kompisar!””Nej kom nu.” Jag såg hur Pontus viftade mot sina kompisar. ”Vi går upp och fikar istället.” Jag gick in till Katarina som fortfarande satt och drack te. ”Bry dig inte om Pontus. Han är lite otrevlig ibland.” Jag nickade. ”Okej.” Dagen gick och när det var kväll kom Katarina fram till mig. ”Du får sova över här om du vill, men jag tvingar dig inte till något! Jag vill att du gör det som känns bäst.” Tanken på att gå hem igen gjorde mig nästan lite yr. Mamma och pappa kunde lika gärna få vara lite oroliga, om de nu bryr sig om mig… ”Jag sover gärna över här, om det är okej.” ”Jadå, det är klart! Du får sova på en madrass i Pontus rum, om det är okej? Men jag skulle vilja att du ringer eller smsar dina föräldrar så att de vet vart du är.” ”Jo, visst… Det blir jätte bra.” ”Du kan börja bädda där uppe, fråga Pontus om du behöver hjälp.” Jag gick sakta upp för trappan. Äsch! Tänkte jag. Så farligt kunde det väll inte vara? Pontus kanske är jätte snäll om man lär känna honom lite bättre. Jag tänkte att jag inte skulle döma honom så direkt, utan ge honom lite tid. Jag knackade försiktigt på Pontus dörr. Jag ryckte till av en rytande röst som ropade.”Vad vill du mamma?!” Jag öppnade osäkert dörren. ”Det är jag Nadja.” sa jag. Pontus tittade upp från TVn. ”Okej.” svarade han ointresserat och dök ner i TVn igen. ”Hallå, jag ska sova här ikväll och jag behöver hjälp med att bädda.” ”Vadå? Ska du sova över? Här?” Jag nickade.”I mitt rum?” Pontus såg chockad ut. Jag nickade igen. ”Katarina sa det. ”sa jag. Pontus kompisar reste sig upp. ”Vi drar hem nu, du ska ju hjälpa tjejen att bädda. Hejdå!” De gick ut ur rummet innan jag hade hunnit blinka och jag och Pontus stod tysta bredvid varandra. ”Överkast ligger i badrumsskåpet, översta lådan.” sa Pontus tyst och tittade blygt ner i golvet. Jag gick in i badrummet och mycket riktigt så fanns det överkast och lakan som låg prydligt hopvikta på varandra. Jag tog ett av varje och gick mot Pontus rum igen. Jag undrade varför Pontus blev så blyg helt plötsligt. Han kanske bara blev osäker när hans kompisar inte var med. Pontus satt på sin säng när jag kom in.”Jag hämtade en madrass från källaren åt dig.” sa han. ”Tack.” Jag började bädda. Katarina ropade ifrån köket: ”Nadja! Pontus! Maten är klar!” ”Vi kommer mamma!” Pontus slank snabbt ner till köket och jag sprang efter. Det doftade gott i hela köket. ”Sådär ja! Det blir spagetti med köttfärssås, tycker du om det Nadja?” Katarina log mot mig.”Ja det gör jag.” Jag sa. ”Vad bra, då kan ni sätta er ner och hugga in. Jag ska till jobbet och fixa en sak bara så ni kan börja äta.” Jag satte mig på en stol och la på en stor portion med spagetti och sås. När vi hade satt oss och vi hade börjat äta, så hörde jag hur Pontus fnittrade lågt. Jag tittade förvånat på honom. ”Vad är det?” Undrade jag. ”Du… du har…” Hans ord drängtes av allt fnittrande som övergick till ett gapflabb. Jag tittade frågande på honom. ”Du har spagetti över nästan hela ansiktet!” Ropade han. Jag kände med handen över mitt ansikte och märkte att jag faktiskt hade en massa spagetti i ansiktet. Jag kände hur jag började rodna. Han skrattade år min förvånande blick. Jag tog upp en spagettiklump och siktade. Pontus slutade genast att skratta. ”Men, men vad..?” Han stirrade på mig. Det blev tyst. Men sedan kunde ingen av oss hålla sig. Vi skrattade och skrattade. Efter ett tag orkade vi inte längre så vi ställde våra tallrikar i diskmaskinen och satte oss i vardagsrummet framför TVn. ”Du Nadja.” Började Pontus.”Mm.” Svarade jag. ”Förlåt för att jag var lite kaxig förut, du vet när Joel och Markus var här.” ”Lite?! Du var ju hur kaxig som helst!” Jag fnissade. ”Okej, men förlåt i alla fall. Jag ska inte vara sån igen.” Han tittade på mig.”Det är okej.” Sa jag och ryckte på axlarna. Han log och smög in sin hand i min. Jag rodnade igen och tittade på honom. ”Du är schysst, Nadja.” sa han. ”Du med.” Jag tryckte hans hand. Dörren öppnades av Katarina som kom in rusandes. Vi släppte snabbt taget om varandra. ”Hallå ungar!” ropade hon. ”Hej!” sa vi kör.”Jag hoppas att Pontus varit snäll mot dig Nadja.” Jag märkte att Pontus tittade på mig. ”Jadå, han varit snäll.” sa jag. ”Jag sa ju det Pontus! Jag visste väll att ni skulle bli bra vänner.”Pontus himlade med ögonen. ”Vi går och lägger oss nu, godnatt!”Godnatt! Och Nadja, glöm inte att höra av dig till dina föräldrar.” ”Nejdå, godnatt.” Jag tog fram min mobil och knappade in ett sms till mamma. Jag fick inget svar. ”Du har ingen pyjamas med dig, eller hur?” Frågade Pontus.”Nej, det har jag inte.” ”Här, du kan låna den om du vill.” Han räckte fram en stor T-shirt. ”Tack.” sa jag. Jag bytte snabbt om medans Pontus var på toaletten. När han kom tillbaka hade jag krupit ner under täcket. ”Sover du?” Viskade han. ”Nej.” Mumlade jag. ”Okej. Sov gott!” ”Sov gott.” Viskade jag. Nästa morgon vaknade jag halv elva. Pontus låg i sin säng och snarkade djupt. Jag tog på mig mina kläder och tassade ner i köket. Jag rostade bröd till mig och Pontus och så gjorde jag kaffe till Katarina. En halvtimme senare kom Pontus ner stapplande. ”Godmorgon!” sa jag. ”Godmorgon…” sa han och gäspade stort. ”Du vet väll att det är sommarlov och att man har sovmorgon då?” Frågade han mig. Jag fnissade. ”Ja, det vet jag. Men klockan är faktiskt tolv!” Pontus satte sig ner. ”Godmorgon!” Katarina kom gåendes ner från trappan. ”Har ni gjort frukost, vad gulligt av er.” Pontus flinade mot mig och vi satte oss ner och började äta. När vi hade ätit färdigt och plockat in disken i diskmaskinen så frågade Pontus: ”Ska vi ut på en liten utflykt till sjön?” ”Javisst, det låter kul.” sa jag. ”Ska jag packa en liten matsäck åt er?” Frågade Katarina. ”Jätte gärna.” sa Pontus. ”Du kan låna min cykel, Nadja.” Sa Katarina. ”Okej, tack.” När vi hade packat klart så hoppade jag och Pontus upp våra cyklar och vi började sakta rulla ner för en backe. ”Åh vad härligt det här är!” Utropade jag och strök bort en hårslinga från ansiktet. ”Jag vet!” svarade Pontus. Vi log stort mot varandra. Så stort att jag tillslut fick ont i käkarna. När vi var framme vid badplatsen så såg jag hur en kvinna och en man kom gående mot oss. Först brydde jag mig inte, men när de kom närmare så märkte jag att det var mamma och pappa. ”Nej! Pontus det är mina föräldrar!” Väste jag. Han ryckte till och tittade med stora ögonen på kvinnan. ”Åh Nadja!” Utropade mamma. Jag trodde att jag skulle ha sprungit därifrån, men istället så började mina ögon att tåras och jag märkte att jag hade saknat henne. Hon kramade om mig hårt och jag kramade lika hårt tillbaka. Pontus såg mina tårar och strök mig försiktigt över armen. Jag log mot honom. ”Nadja”, sa mamma igen. ”Jag och pappa vill säga förlåt för att vi har bråkat så mycket, och att det aldrig var ditt fel.” Hon släppte taget och tittade på mig. ”Jag vet.” sa jag. ”Bra.” sa pappa som kom fram för att ge mig en kram han med. Vi log mot varandra. ”Om ni vill kan vi bjuda er på fika?” frågade Pontus. ”Ja, varför inte?” Sa pappa och log mot Pontus. Jag och Pontus började gå mot cyklarna hand i hand. ”Kommer ni?” ropade jag till mamma och pappa. ”Vi kommer.” Innan vi hoppade på cyklarna så lutade Pontus sig mot mig och gav mig puss på kinden. Jag hade hittat nyckeln till livet. Jag tittade på mamma och pappa som kom gående hand i hand.
Och det hade mamma och pappa också!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Carrre - 14 jul 11 - 16:29 | | jo klart du ska!! ;D | | Junior_ - 11 jul 11 - 20:20 | | Ja kanske! <3 | | ABC_123 - 11 jul 11 - 19:32 | | JA!! Gör en fortästtning!!! | | Junior_ - 4 jul 11 - 12:08 | | Haha TACK Carre!!! Vad snällt. Jo, jag får se om jag kan göra en fortsättning... <3 | Carrre - 1 jul 11 - 12:02- Betyg:  | naww va fin, jag blev tårögd på slutet!!
otroligt fint skrivet, kan du inte göra en fortsättning??
snälla??? =D
du skriver sjukt otroligt bra, fattar du??! <3 |
|
|
|
