"Bandit och jag" del 5 |
Plötsligt var jag och Bandit mitt ute i ett äventyr. Poliskvinnan hade bett oss att rida efter mannen med mopeden, som var en stor skurk. Han hade tydligen stulit massor av värdefulla skatter ifrån museet. Jag och Bandit red i full galopp efter moped spåren. Jag fick en skymt av mannen som hade hoppat av sin moped. Han hade inte märkt oss än. Jag tog upp mobiltelefonen och ringde polisen. Det var kvinnan som svarade.
-Ja, hallå?
-Vi har hittat honom, sa jag så tyst jag kunde så att mannen inte skulle höra.
-Va bra. Vart är ni?
Jag tittade mig omkring.
-Bredvid det gamla Torpet.
-Okej, vi kommer om två minuter.
Jag styrde Bandit mot en stor buske som vi kunde gömma oss bakom. Det kändes som om vi var mitt uppe i en äventyrsfilm. Då såg jag hur en Polisbil sakta rullade in på gårdsplanen till Torpet. Jag vågade mig ut ur mitt gömställe och jag travade sakta fram till bilen.
-Vart är han någonstans? Viskade kvinnan.
-Han är inne i huset, svarade jag och pekade mot övervåningen.
-Okej, vänta här. Jag och mina kolegor går in i huset.
Jag nickade. När dom smygit sig in i huset klappade jag om Bandit.
-Vad duktig du var! Viskade jag. Fast vi får se ifall dom får fast honom…
Fem minuter senare kom två poliser ut ur Torpet med mannen mellan sig. Han tittade ner i marken och då och då försökte han ta sig ut ur polisernas grepp om hans armar, som såg helt omöjligt ut. Mannen som var en ”Stor skurk” såg spinkig och svag ut. Poliserna tvingade ner honom i deras bil och åkte iväg. Men Poliskvinnan var kvar. Hon gick fram till Bandit och gav honom en klapp på mulen.
-Fin ponny du har, sa hon och log milt mot mig.
-Tack, svarade jag.
-Jag heter Ann-Katrin, sa hon. Vad heter du?
-Agnes Holmgren.
-Tack för att du hjälpte oss Agnes! Det var jätte snällt och framför allt modigt att du ville hjälpa oss. Som tack så tänkte vi att du skulle få en liten belöning, som tack bara. Vad sägs som att du får tre tusen av oss?
-Va?! Jag gapade av förvåning.
Tre tusen? Tänkte jag. Tre tusen för att jag red ifatt en skurk och sa vart han var? Det lät… det lät som i en dröm.
-Ja? Sa hon.
-Jätte gärna! sa jag och hoppade av Bandit för att ge henne en kram. Tack så hemskt mycket!
Hon skrattade.
-Det är vi som ska tacka, sa hon och log. Det kommer att komma ett brev med pengarna i.
-Okej, sa jag och log så stort mot henne att jag fick ont i käkarna.
-Ha det bra, sa Ann-Katrin och hoppade in i Polisbilen. Gruset sprutade när hon körde iväg över gårdsplanen.
Jag gav Bandit en stor kram och pussade honom på mulen. Han stampade otåligt omkring.
Jag funderade på vad som skulle hända om jag red hem igen. Allt kanske skulle vara som vanligt, även fast jag varit borta i snart två dagar. Visst, mamma har säkert varit rättså orolig och det kan jag förstå… och Anita, hon undrar säkert vart Bandit är. Men alla händelser har konsekvenser och i det här läget fick jag ta konsekvenserna. Hade jag tänkt stanna resten av livet här i skogen, eller? Nej, jag hade nog inte tänkt alls…
Jag skänklade på Bandit och snart red vi i full galopp över de raps-gula åkrarna. Allt kändes så bra och lätt helt plötsligt. Vi dundrade fram genom skogen och allt var så fridfullt. Jag älskade Bandit och det skulle jag alltid göra.
|
| Kommentarer | | ABC_123 - 31 maj 11 - 19:43 | | ÅÅÅ SÅ BRA!!!! Kommer det en fortsättning så mejla bara! |
|
|
|
