om du skulle få leva kvar i mig skulle du döda mig |
Tystnaden som uppstår, med händerna för öronen...
Samtidigt som jag inte ångrar någonting så ryser jag när jag tänker tillbaka.
Borde förmodligen blicka framåt men någonting förföljer mig så jag vågar inte vända mig mot den kommande tiden än.
Allting är redan försent i den här världen men ändå suckar jag och sväljer gråten än en gång.
Sväljer och sväljer tills jag är så full av gråt att jag spyr upp den.
Hungern vrider inuti oss båda. Undra om det är försent att äta?
Undra om det är försent att överleva det här? Cirka Sju veckor och sex dagar försent.
Chansar vilt och plockar trasiga siffror ur luften. Ingen kan någonsin få det gjorda ogjort,
jag dunkar huvudet i mitt påhittade stengolv. Det gör inte ens ont längre.
Jag känner ingenting.
Nu kvävs jag långsamt och får ingen luft. Samtidigt ser läkaren på mig nerifrån och ber mig att andas långsamt.
Kan man verkligen andas långsammare än inte alls? Jag funderar på frågan och samtidigt klappar hon på mitt avklädda, orakade ben,
”Bra Johanna, bra…” Jag orkar inte bry mig. Orkar inte ta åt mig av att hon kallar mig för någonting jag inte heter.
Orkar inte ens hålla tillbaka svagheten. I tystnaden mellan sjukhusets vitmålade väggar studerar jag tårarnas rörelse.
Om man ligger på rygg eller om man lutar huvudet år höger.
Det spelar ingen roll, det finns ju ändå ingen väg tillbaka.
Lampan bländar mig och handen som jag griper tag i metallhandtaget med, vitnar långsamt.
Det känns tomt även om jag aldrig är ensam nu för tiden. Ibland vill jag bara krama om dig, be om förlåtelse och fråga om du kan lova att komma tillbaka?
Jag vill så gärna ha dig kvar men ändå inte alls.
Det är för tidigt och ändå är det här så fel att det gör ont i hela kroppen.
Stundom vrids mina muskler åt olika håll som om någon inom mig ger mig tusennålar och jag skakar utan att kunna förstå varför.
Jag är inte nervös eller osäker. Jag är bara frusen trots att halsduken virats flera varv runt om mig.
Flera varv runt månen och tillbaka och sedan ligger jag bara på golvet. Spanar upp mot taket som om det var det finaste jag sett.
Vill inte resa mig och kan inte heller. Kroppen vägrar och demonstrerar, tycks mot golvytan som speglar lysrörsbelysningen i suddiga skepnader utan konturer.
Överallt är det bara ljus, fast lite mörker i hörnen, och lite blod på golvet.
Jag vill inte se blodet för det påminner mig om dig, och jag vill inte ljuset för det på minner mig om dig,
och jag vill inte se mörkret för det påminner mig om
mig.
Jag vill inte se, vill inte förstå, vill inte minnas. Men jag gör det ändå och utan varken tro eller hopp, sitter jag och du på golvet, tillsammans.
Delar kroppsvärme och växer smärtsamt. Bredvid oss rusar minuter förbi och de ser oss.
Varje minut ser mina randiga kinder men inte en enda stannar och frågar hur jag mår. Ingen utav dem ser ens tillbaka på mig,
de bara rusar förbi i tysta, rytmiska, tickanden.
Suckar och sväljer.
Väljer att inte vara en sådan som spyr så jag gläds åt min bestämdhet och ler splittrat mot solnedgången . Den som ändå fick uppleva en lycklig sådan.
Samtidigt som jag inte ångrar någonting så ryser jag när jag tänker. Jag behöver inte förklara mig för någon men min blick borde kunna läsas.
Ingenting i den är ärligt eller uppriktigt sagt lyckligt längre.
Gråten i halsen och magen. Snorar och ignorerar hennes fula pappersnäsdukar.
De kan inte stoppa någonting och jag vill inte samla upp mina tårar på en servett.
De rinner ju ur mig för att de vill fly. Allting är på väg nu, och de känner det, så jag låter dem fly tillsammans.
De suddar ut min blick och klarsynthet, inga ord kan längre existera, bara
du och jag och sanningen.
Den jag så desperat vill rymma ifrån.
|
|
|
|
