Kärleken styr inte livet, livet styr kärleken |
Du rev mina murar på ett ögonblick,
Du tog mitt hjärta efter en vecka,
Du blev luften jag andades,
och den jag inte kunde leva utan.
Du spred ett lugn jag behövde,
ett lugn som räddade mig i många lägen.
Du hindra mig från att tänka komplicerat,
Du fick mig att leva i nuet.
Du fick mig att sluta vara rädd för kärlek,
sluta var rädd för att älska, hata och glömma.
Officiellt var vi två parter som umgicks,
inofficiellt var vi en gemensam själ och kropp.
Vi skilldes alltid med orden att vi inte existerade,
att vi kanske aldrig skulle hända.
Ändå blev det vi som inte kunde vara ifrån varandra.
Vi som utan att erkänna det eller ens ville det,
delade en attraktion, en kärlek och bildade en enighet.
Rädslan över att älska varandra begränsade oss.
Den rädsla som ändå kom ifatt mig när vi inte var tillsammans.
Då inte en rädsla över att älska dig,
utan en rädsla över att inte älska dig.
Jag ska sluta vara rädd för att glömma,
sluta vara rädd för att känna hur det känns att glömma.
Vi måste glömma,
vi måste förlåta oss själva för vad vi gjort.
Jag har förlåtit mig själv.
Det var mitt fel att jag måste känna rädslan över att mista dig.
Det är mitt fel att jag kommer plågas av ett brustet hjärta.
Det är helt och bara mitt, fel.
Förlåt att du måste se mig så här,
och jag förlåter mig själv för att jag föll för dig trots att jag såg slutet komma.
Jag såg våra liv gå skillda vägen redan från början.
Men jag tillät dig komma in i mitt liv,
mitt hjärta och mina tankar.
Jag är tacksam för den tid jag haft med dig.
Tack.
|
|
|
|
