Everthing |
”Hitta mig här och tala till mig. Jag vill känna dig, jag behöver höra dig. Du är ljuset som leder mig till platsen där jag kan finna frid igen. Du är livet till min själ, du är min andledning. Du är allt.
Hur kan jag stå här med dig och inte blir rörd av dig. Kan du säga hur det kan bli bättre än såhär
Du är allt jag vill ha, du är allt jag behöver. Du är mitt allt, mitt allt.
Du höll mig i dina armar, du lät mig aldrig falla. Du stal mitt hjärta och tog andan ur mig.
Skulle du släppa in mig, och ta mig djupare nu?”
Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Är det så? Förmodligen.
När överger hoppet? Kanske när man ser den enda som betyder något i ens liv långsamt tyna bort? Tvekar hoppet kanske när man själv bestämt sig för att göra detsamma?
Du rörde vid mitt hjärta, du rörde även vid mig själ. Den där första gången vi bytte några få ord och mötte varandras blickar för första gången, då ändrade du mitt liv När du såg mig i ögonen, såg du inte bara en färg, utan vad som fanns på insidan av mig.
Kärleken är kanske blind, vad vet jag? Du hade i alla fall lyckats förblinda mig.
Det jag hoppas på hela tiden är att jag ska få uppleva våra minnen ännu en gång. När jag en gång fick kyssa dina läppar och vara hos dig. Dela dina drömmar, vara en del av ditt liv, vara en del av dig. Dock inte längre. Jag kan fortfarande känna din doft, känna din varma kropp in till min. Plötsligt slår det min att du inte finns vid min sida längre, jag kan omöjligen känna din doft. Du är inte längre bredvid mig i sängen. Du är inte heller med mig på fiket i hörnet. Kanske är du där, bara det att jag inte märker det. Kanske är du med mig överallt.
Så är det. Precis som du sa. Livet går vidare, för mig. Så är det. Stunderna med dig var mitt livs bästa dagar. Mina tankar kretsar kring dig. Det som en gång var Du och Jag. Det som en gång var Vi.
Du och jag, vi ville dela livet. Det fanns ingen oro, ingen tvekan, vad kunde gå snett?
Jag känner dig, jag känner dig så väl. Dina fasor, dina våndor finns också i min själ. Du bär ett dyrbart namn och min kärlek utan villkor. Stort är mörkret nu. Mitt ljus är du. Du blev rädd för dina egna skuggor och för de hot som aldrig någonsin skulle nå dig.
Jag minns den dagen du lämnade mig, oss, hela denna världen övergav du. Det var en onsdag. En dödens onsdag. Din späda kropp, som vid det här laget var vitare än det lakan du låg på, var det enda jag såg när jag satt där och höll krampaktigt i din hand. Jag satt bredvid dig och den hårda sjukhussängen som jag visste att du vantrivdes i. Din tunna arm bestod nu endast av ett skört ben och ett tunt lager skinn som hade blivit vitrandigt av alla dina ärr. Jag kunde tyda ett knappt oläsligt namn. Mitt namn. Under plåstret på min arm visste både du och jag vad som stod, Paulina.
För fösta gången i mitt liv upplevde jag riktig smärta. En smärta som gör så ont att man inte ville något hellre än att göra precis som du. Bara långsamt tyna bort, bort ifrån denna värld. Denna värld som är så grym. Säg mig, Vad ska jag göra? Nu när du inte längre finns här? Du som var mitt ljus.
Sa jag någon gång att jag ville förlora dig?
Sa jag någon gång att jag ville se dig tyna bort, bli blekare är den vitaste snö?
Sa jag någon gång att jag ville leva vidare ensam. Ensam och övergiven. Ensam utan dig?
Sa jag någon gång hur mycket jag älskar dig?
Jag rör mig tyst. Hör inte hemma här. Jag är vålnaden. Jag vet inte varför jag är så rädd. Jag vet att din kärlek är sann och djupare än havet. Jag börjar tappa kontrollen.
Tänk dig att Du och Jag kommer att fly iväg. Fly till friheten.
Jag ska älska dig mer än någon annan, jag ska hålla dig närmare är förut. När jag kysser din själ kommer din kropp att bli fri. Jag kommer att älska dig mer än någon annan.
Snart min älskling, snart är det vi.
I kväll kommer vi alla att mötas. Du, Jag och Döden.
|
|
|
|
