Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Om en skola

Una öppnade långsamt dörren, den gnisslade litet, och gick in. Det kändes som en evighet, de få korta stegen från dörren till stolen framför rektorn där hon skulle sätta sig. Tiden tycktes sakta ner ytterligare när hon hörde stegen bakom sig i korridoren, det var Hilda som rusade in. I ena handen, som hon hade en plasthandske på, höll hon en kniv. Det var en blank kniv, en sådan kniv som man kunde köpa varsomhelst. Den hade ett skaft i plast, den var inte snygg, men praktisk. Hilda rusade fram till rektorn, höjde ena handen, kniven blixtrade i det artificiella ljuset från lysrören innan hon högg, och igen, och igen i en i en evighet. Una skrek, hon skrek så att hon trodde och aldrig skulle skrika mer, då slutade Hilda. Hon vände sig inte om, hon bara sträckte sig efter telefonen på bordet och slog numret till polisen. När polisen svarade så lade hon bara på. Vad gjorde hon tänkte Una, varför ringde hon polisen efter att hon mördat rektorn. Sen förstod hon, polisen skulle säkert kunna spåra samtalet på något vis, sedan skulle de komma hit, hitta henne med en kniv i handen och hon skulle bli anklagad för mordet på rektorn. Hennes tankegång blev helt plötslig avbruten av Hildas röst.
– Polisen är här snart, dom spårar samtalet, tänker efter litet och inser att dom måste kolla upp det här. De kommer hit, hittar dig med en den här kniven i handen, med dina fingeravtryck på. Du kommer inte att lämna det här rummet, fattar du?
– Ja men, började hon.
– Inga men, sa hon, och plockade upp en pistol, du sitter kvar här med den här kniven, hon tvingade fast Unas ena hand runt kniven, tills polisen kommer. Jag står utanför dörren med den här, hon gestikulerade med pistolen, så försök inte sticka.
Hon gick ut genom dörren och smällde igen den efter sig. Några minuter senare hördes sirener, Una föreställde sig två poliser komma gående över skolgården samtidigt som alla glodde på dem, hon hörde också Hilda springa iväg. Det dröjde inte länge förrän dörren försiktigt öppnades och en mörk röst skrek:
– Vänd dig med ansiktet mot väggen och håll händerna över huvudet, gör inga plötsliga rörelser så kommer allt att gå fint.
Hon vände sig om precis som polismannen sagt och väntade. För tredje gången idag hörde hon den där förbannade dörren gnissla. Plötsligt kände hon en behandskad han runt den hand hon höll kniven i. Hon släppte snabbt taget och kände hur kniven plockades bort. Ett handfängsel sattes på en henne och polisen började med rösten hos en person som övat länge på att säga en viss sak rabbla det vanliga orden som en arresterad person fick höra. Du har rätt att hålla tyst, allt du säger kan användas emot dig och så vidare. Vad brydde hon sig, hon hade inte gjort något, men ändå var det hon som stod här och inte Hilda och hennes gäng. Varför? Varför stod hon här, hon var ju oskyldig. Hon visste redan vad hennes föräldrar skulle säga. Vad hennes vänner skulle säga. Vad hon skulle upprepa som ett mantra för sig själv, de år hon skulle tillbringa i fängelset. Varför blev det så här?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Nox_Irae
27 maj 06 - 00:04
(Har blivit läst 342 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord