Vision |
Över ett svart fält åker en Bentley, rutorna är tonade så jag kan inte se vad som finns inuti. Då och då kränger bilen till, och för varje gång den gör det, växer känslan av att det jag ser har hänt, och att jag är död. Den åker förbi en liten övergiven by och kommer fram till ett öppet fält, snöflingorna smälter på en varelses panna när den kliver ur bilen. Den påminner om en människa, men är minst fyra gånger så stor. Bakom den kliver en spenslig man ut, han har svart flottigt hår och ett par fyrkantiga små glasögon. Jätten har vadat ut i snön och ställt sig med ryggen mot mannen. Så står dom i vad som kändes som en evighet. Men jag har ingen kropp att frysa om, ingen känsla av kyla tränger sig på. Plötsligt faller jätten framåt, den ger inga ljud ifrån sig. Men den är döende, det känner jag i mig. Men i vad, jag är ju bara en ande som inte lämnat det paradis vi hade på jorden. Mannen drar en pistol, en silverfärgad revolver, som han ger till sin kompanjon. Jätten tar kraftlöst pistolen och riktar den mot sig eget huvud, men i samma stund han tänker skjuta, tappar han modet och släpper pistolen. Men en sammanbiten min, som inte alls passar i hans ansikte, tar den svarthårige mannen upp den och skjuter.
Det är en skog, en oändlig, mörk, skog. Jag följer en skugga på en smal stig. Vi går i cirklar, vi korsar vårt eget spår, men ingen tänker ifrågasätta det, bara följa blint den som leder. Ju längre vi följer efter, desto mer tycks skuggan ta form, den får en skepnad. Plötsligt står den dör, naken och huttrande mitt på den snötäckta stigen. Med en mask av förlust över sitt ansikte ställer hon sig i ledet igen. En annan träder fram, precis som den första en skugga av en skugga. Omedveten om sitt öde leder den oss, leder oss genom ett snår och över en kulle. Vinden viskar, men vi har glömt dess språk med alla våra moderniteter. Ingen hör den varning vi får, innan skuggan har tagit form. Precis lika plötsligt står den där, utan kläder och med istappar hängande från kroppen. Han ställer sig i ledet igen. Men vad är det vi har på oss? Vad är det för kläder vi har, som tål den kylan vi utsätter varandra för. Och varför skiner inte solen?
I en öde skog ligger ett slott, men guldet har försvunnit och draken har flytt. Allt som finns kvar är en ruin utan tak. Fast det är nog inget slott, det är en fabrik. En fabrik med skorstenar som sträcker sig mot himmelen och brinnande ugnar som spyr eld och sot. Dit in går jag. Längst in står en man med tre lik, tre lik som jag känner igen. Den ene är så stor så den inte kan vara annat än jätten från fältet. Det andra liket är så bekant men samtidigt märkligt obekant, men det är ingen tvekan om att det är jag. Det tredje får tårar att rinna över mina kinder, det är en flicka, men vem. Jag är på gränsen till att känna igen henne, men kan aldrig riktigt ta steget över. Steget över den okända gräns som verkar så lätt för dem som är över, men så svår för oss på den här sidan. Han, mannen med det svarta håret, stjälper långsamt in kropparna i en av ugnarna, men vad betyder det? Vi är ju redan döda alla tre.
På en skola full av folk och is står en pojke. Han lever, jag kan känna kylan tränga igenom hans kläder. Det är först då jag inser vad kylan är. Kaos, folk springer iväg, på några ögonblick är platsen tom. Allt som hörs är en vind och stegen av en jätte. Panik, jag springer som de andra, springer till det hem jag har. Där på ängen, står flickan jag inte känner igen. Där på en äng, lyfter jag för första och sista gången en pistol. I den stund jag skjuter, ser jag blodet som rinner från henne hals. Vi faller igenom livet, faller igenom det paradis vi kunnat få.
|
|
|
|
