Slavhandel. |
Tiden rinner iväg. Klockan står på 10.56 och här sitter jag. Ensam, som så många andra gånger. Jag ska skriva, nu igen. Det hjälper inte om du håller för öronen, men om du blundar så slipper du. Då slipper du allt mitt meningslösa tjafs. Då slipper du mitt tjat, om allt det vardagliga. Du slipper mina knäppa funderingar om allt o ingenting. Blundar du nu?
Jag hade först tänkt skriva om människohandel. Visst kallas det så när man säljer sitt folk? När man säljer sina vänner? Jag vet inte jag.
Igår var jag på badet. Ett lugnt och fint bad, varmt var det ute och barnen skrattade i det glittrande vattnet. Musiken strömmade ut ur högtalarna, glassarna smälte i folks händer och överallt surrade bin. Det doftade blommor, strips och klor. Det luktade äkta sommar, för en gångs skull.
På en lapp som sitter upphäftad mot den flagnande, slitna väggen står det, handskrivet;
”1000 kronor för tipsning om inbrottet, natten mot den 2 juni”
”TIPSARE ANONYMA!”
Jag tänker, oj det är ju bara att höra sig för, och sedan har man pengarna som i en ask. Jag ler nöjt, nu ska det tjänas pengar! Solen steker på min bara mage, och jag svettas redan.
Snart kommer mina kompisar, och när jag berättar för dom om tipsningen och pengarna, rynkar en av dom på ögonbrynet, och hon säger;
-”Säljer man sina vänner för ett tusen, nu för tiden?”
Jag skrattar först. Sedan förstår jag vad hon säger. Jag tänker efter. Att stjäla – det är fel, det vet jag. Att tjalla – det är också fel. Men jag har väl inga inbrottstjuvar till kompisar? Eller har jag det? Tankarna snurrar runt.
Jag hoppar skrikandes ner. Det är iskallt i vattnet, jämfört med hettan uppe på land. Jag får en smärre chock. Allt blir tyst för ett ögonblick.
Efter ett tag höjs ljudet upp igen, som när man höjer ljudet på en stereo, och jag kan andas normalt. Barnen skrattar, föräldrar busar och allt är så bra. Inte ett moln på himmeln. Jag går upp ur vattnet, vattendropparna glänser som kristaller på min varma kropp, solen reflekteras i mina ögon och jag lägger mig sakta på filten.
Då kommer han. Inte vilken kille som helst, utan just Han. Jag får is i min blick. Det märks att han är annorlunda. För det första; han har kläder på sig och för det andra; ingen människa kan ha lika ond blick som honom en ljuv sommardag som denna. Jag suckar. Ser hans blickar. Glor tillbaks, när han vänder ryggen till. När våra ögon möts smälter isen i mina ögon av hans hetta. Jag ryser. Varför får just han mig att känna mig så ful, otillräcklig?
Han går förbi mig. Jag kollar inte upp. Han säger inget.
Han går fram till ägaren, och dom står och diskuterar om något. Jag förstår inte genast vad han gör. När jag förstår, bländas jag av sanningen som av en blixt. Han säljer människor. För tusen spänn. Ännu värre, han säljer sina kompisar. Borta är all fakta, att jag nyss tänkt göra likadant.
Han tar av sig tröjan. Hans muskler spelar inför mina ögon, och min första tanke är, utan att jag kan hejda den;
”fan vad han är snygg!”
Men genast, när jag tänkt den tanken, säger en röst i mitt inre;
”Han är ond, han säljer sina kompisar. Glöm honom”
Jag försöker verkligen. Jag vill faktiskt bara glömma honom, han är ingenting för mig. Men ändå sitter jag här. Och skriver om honom. Tänker på honom.
Av: Isabelle
22/6-05 klockan 11.35
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | hunnypie - 8 aug 05 - 10:10- Betyg:  | | det känns som om att historien inte ä klar än...men du får än att fastna i historien. | | Cilises - 7 aug 05 - 05:09 | den tar en ganska konstig vändning,
jag vet ej om de är bra eller dåligt, från historia till ett rop om killar, lite dålig
tycker jag men jman ska inte haka upp sej på en person... | | issa - 6 aug 05 - 07:42 | | kommentera? (a) |
|
|
|
