Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[M/M] Heaven in your eyes - Del 22

– Tomhet –

Den veckan som var Bambis sista i Sverige kommer jag knappt ihåg vad jag sysslade med. Då jag inte spenderade tiden hemma eller med Maja, dränkte jag mina sorger i sprit och krogslagsmål som fler än en gång slutade med att jag fick stifta närmare bekantskap med Farbror Blå. När jag var där för säkerligen fjärde gången den veckan gnuggade den manliga polisen sig i ansiktet och gav mig en bekymrad blick.
”Om det är något som inte står rätt till, Romeo, så kan jag rekommendera dig en bra psykolog”, försökte han och studerade mig där jag satt nerhasad på stolen och tuggade tuggummi med öppen mun, allt för att irritera honom. ”Det är något som inte stämmer.”
Istället för att svara blåste jag en bubbla åt hans håll och polisen suckade tungt varpå han reste sig och nickade åt dörren.
”Du kan gå nu, vi är färdiga med varandra.”
Men när jag reste mig tog han mig i armen och såg mig i ögonen.
”Jag kan ge dig numret till någon som kan hjälpa dig”, sa han lågt men jag slet bara åt mig armen och gick ut därifrån utan att ens se mig om. På vägen ner från dörren sparkade jag ilsket till deras brevlåda så att den kraschlandade till marken, innan jag med tom min spankulerade därifrån. Vad brydde jag mig om upprepade polisbesök, psykologer och nersparkade brevlådor när jag inte hade något att leva för.
Även mamma konstaterade att något var fel när jag var hemma för en natt bara för att se till att hon kom på fötter. Hon hade hämtat sig förvånansvärt bra efter pappas bortförande och började så försiktigt att ta sig upp på benen igen. Fortfarande kunde jag hitta henne i sängen mitt på dagen med spår av tårar i ansiktet och det vackra, svarta hårsvallet tovigt och ovårdat, men mer och mer började hon självmant kliva upp om mornarna och ta itu med disk, tvätt, mat och städning; började bli mer och mer lik den mor jag kände. Och mina förhoppningar om att ett liv utan pappa skulle vara bra för henne visade sig vara rätt. För var dag fick hon mer och mer färg på kinderna, blåmärkena bleknade och hennes ögon började lysa av något jag inte förr sett. Jag tolkade det som frihet.
Även Tova började visa tecken på ett bättre välbefinnande. Allt oftare hörde jag henne skratta och såg henne le och hon började röra sig mer utomhus, träffa nya vänner och skapa nya intressen. Det var flera gånger jag kom hem bara för att höra mamma säga att Tova var ute med sina tjejkompisar i lekparken. Jag tror inte ord kan beskriva den oerhörda lycka och lättnad jag kände för min familjs skull.
Men den här eftermiddagen tog mamma mig åt sidan efter att jag hjälpt henne laga mat och nu stod belamrad med disk upp till armbågarna.
”Romeo”, mumlade hon och ställde sig så hon kom åt att se mig i ögonen. ”Är det något som är fel?”
Mitt grepp om diskborsten hårdnade men förutom det kämpade jag för att inte visa några tecken på hur tom jag kände mig inombords.
”Romeo”, började hon igen och la en hand på min arm, ”jag ser ju att det är något. Dina ögon har mist sin glans.” Jag greppade hårdare och hårdare om diskborsten. ”Dina ögon skvallrar om att du förlorat någon du tyckte mycket om.”

”Vad heter du?” frågade jag med ens och den långa, muskulösa varelsen bredvid mig formade läpparna till ett leende.
”Vad jag heter är inte relevant, men du kan kalla mig Bambi."

”Du är osminkad”, sa han lågt och jag skämdes en aning.
”Det verkar så”, muttrade jag lågt och drog i en hårtest. ”Jag hade inget smink och jag såg ut som om jag festat rejält hårt igårkväll, så jag tvättade bort det. Du får leva med det.”
Bambi bet sig lätt i läppen, innan han plötsligt lyfte en hand och la den mot min kind. Mitt hjärta slog en nervös kullerbytta.
”Dina ögon är så extremt stora utan allt det där svarta”, mumlade han och sänkte blicken till mina läppar för ett ögonblick.
”Jag ser ut som en femåring i ansiktet.”
”Du är vacker…”

”Jag var så jävla rädd, Ro, och det är jag fortfarande.”
Hans blå ögon uttryckte ren och skär förtvivlan och det skar mig ända in i hjärtat.
”Vad är det du är rädd för, Bambi?”
En kort sekunds total tystnad innan han släppte bomben.
”Jag är helt jävla vettskrämd eftersom jag tror jag är kär i dig.”


Jag märkte inte ens att jag höll så hårt om diskborsten att den börjat skära in i huden på mig, fören mamma la sin svala hand över min och försiktigt lirkade ut det nyblivna vapnet ur min hårt sammanpressade näve. Sen la hon den andra handen mot min kind och kände på mina spända käkar.
”Älskling.” Hennes röst dröp av moderlig oro och omtanke. ”Vad är det som har hänt? Vem har försvunnit ur ditt liv?”

Bambi pressade läpparna mot min hjässa.
”Bra… för jag vill inte förlora dig, Romeo. Jag vill inte att jag en dag ska få veta att han slagit ihjäl dig.” Jag lyfte ansiktet igen och mötte återigen den himmelsblå blicken. ”Jag klarar mig fan inte utan dig…”
Ömt betraktade jag hans finlemmade ansikte, innan jag hävde mig upp mot honom och lät mina läppar bekanta sig med hans.
”Jag ska inte försvinna någonstans”, viskade jag mjukt och kände hans grepp om mig hårdna. ”Jag ska aldrig lämna dig, det lovar jag.”

"Kom hit”, mumlade han och jag strök fram till honom, la armarna om hans hals och såg in i de blå ögonen som jag älskat från första stund.
”Jag tänkte på hur jävla lyckligt lottad jag är som har dig”, mumlade han lågt och mitt hjärta slog en kullerbytta i bröstet. ”På hur jävla fin du är, allt du gör, på hur lycklig jag är i ditt sällskap.” Han slog ned blicken en sekund. ”Du har öppnat dörrar till mitt hjärta jag inte trodde någon skulle kunna göra.”

”Jag älskar dig”, kved han mot min axel och jag stelnade till. ”Jag älskar dig så det gör ont, och jag är rädd för jag vill inte förlora dig!”

Jag älskar dig…

Tvärt slet jag mig bort från hennes oroliga ögon, ömma smekningar och blotta hennes närvaro som riktigt vibrerade av kärlek och omtanke. Jag klarade inte av hennes blickar som skrek åt mig att tala om för henne vad som var fel, jag ville inte se hennes blick fyllas med tårar och ville inte ha hennes varma kramar. För jag visste att om jag väl valde att förlora mig i hennes tröstande famn skulle jag inte finna styrka att resa mig igen.
”Min pojke, berätta för mamma.” Jag hörde på henne att hon hade nära till gråten men vägrade se åt henne. ”Något tynger dig, något hemskt och det ser jag på dig, du kan inte gömma dina problem för mig. Jag älskar dig så mycket, Romeo min gosse, låt mig hjälpa dig.”
Men det kan du inte, mamma, förstår du inte det? Ingen kan hjälpa mig nu.
När hon la en darrande hand på min axel vred jag på huvudet och mötte hennes bekymrade ansikte, tvingade mig att le och bad till gudarna att det skulle verka äkta. För även om jag ville låta henne krama mig, ville bli en liten pojke igen och storgråtande kasta mig i hennes famn och låta hennes röst och trygga smekningar driva alla demoner på flykt, visste jag att det var omöjligt. Mamma hade egna spöken att bära på nu och jag var rädd att om jag la min tunga last på hennes axlar skulle hon braka ihop. Jag älskade min mamma för mycket för att vilja henne så ont.
Så därför smekte jag hennes kind och log.
”Vi har alla problem ibland”, sa jag så glättigt jag kunde. ”Hinder är ju till för att övervinnas, eller hur? Jag kommer snart må bättre igen, det är bara en fråga om tid. Och du ska inte oroa dig, mamma, inte alls.”
Hennes ögon var fyllda med tårar då hennes hand fattade min och kramade den lätt.
”Det vet du att jag gör ändå, älskade pojken min”, sa hon lågt och log svagt. ”Men bara du vet att du klarar det så tror jag dig. Romeo, älskade fina Romeo, jag önskar så din far sett vilket gott hjärta du har.”
Det högg till inom mig när hon nämnde pappa men jag tvingade mig att trycka undan det. Han var inte en del av mitt liv längre, han var ute, finito, puts väck. Jag ville aldrig mer se honom. Han hade haft sin chans och han hade sumpat den.
Liksom du hade din med Bambi…

Jag hade stängt av min mobil efter den dagen då jag och Bambi haft vårt stora gräl. Jag satte på den en gång tre dagar efter det och direkt började den tjuta av missade samtal och sms från Bambi, men jag bara slängde den i väggen och vände mig bort. Ville inte höra hans ursäkter, ville inte se texten som bad mig att komma tillbaka, bad mig att prata med honom och reda ut allt. Ville inte inse hur ont det gjorde att vi skildes som ovänner, ville inte inse hur ont det gjorde att vara ifrån honom. Den del av mig som blivit halv och nu förtvivlat famlade efter något att fylla ut tomrummet med, ignorerade jag fullständigt och såg istället till att vara konstant sysselsatt för att slippa tänka, slippa känna.
Slippa sakna.
Maja däremot verkade riktigt glad över att jag bestämt mig för att visa henne intresse och gav sig in i vårt nya förhållande med liv och lust. Hon satt uppe halva nätterna och pladdrade om planer om vårt kommande barn, hur vi skulle ha det, hur mysigt allt skulle bli och om dop, kläder, namn och allt mellan himmel och jord. Att jag inte ens lyssnade utan bara stirrade tomt framför mig vet jag inte ens om hon märkte, hon var för uppsluppen av att jag ens fanns i hennes närhet att hon verkade strunta i att jag ignorerade henne. När hon sen helt utmattad kröp ned bredvid mig om nätterna och kurade ihop sig i min famn, slöt jag ögonen och förnekade att hon fanns bredvid mig. Jag försvann in i en värld där det var tomt och tyst och det enda som då och då kom att plåga mig var minnen, röster och bleknande bilder. En värld som sakta gjorde mig till en levande död.
Jag vet inte vad som fick mig att sätta på mobilen den där sista dagen Bambi befann sig i Sverige. Kanske var det för att jag omedvetet önskade att han skulle höra av sig om att allt blivit ändrat, att det var ett skämt och att han skulle stanna hos mig. Men istället fick jag det här:

Åker om fem minuter nu. Har packat in allt i bilen så beger mig strax till Arlanda för att lämna Sverige för ett par år. Jag… jag är så jävla ledsen, Ro, så förbannat jävla ledsen. Jag älskar dig <3
//Bambi


De känslor som rasade inom mig går inte att beskriva med ord. Minnen av de gånger då jag för första gången såg honom, första gången han pratade med mig och jag direkt förtrollades av hans röst, den gång han sjöng mig till himlen och sen alla dessa underbara stunder då jag förlorat mig i hans vackra ögon och varit lyckligast i världen.
Bambi…
Jag vet inte ens hur det gick till och i efterhand skulle jag komma att fundera på om jag var dum i huvudet. För med ens gjorde jag det som alltid händer i klyschiga och smöriga kärleksfilmer: jag rusade ut från Majas lägenhet utan vare sig skor eller jacka och kutade som en galning hem till Bambi. Och medan benen gick som trumpinnar skrek och grät en röst inom mig: Lämna mig inte, lämna mig inte ensam här!
Och när jag sladdade in på gatan som ledde till hyreshuset såg jag bilen. Såg Bambi smälla igen dörren och hörde den startas, såg avgaserna pysa ut ur avgasröret.
”Nej!” Min röst skar sig av panik då jag började kuta mot bilen. ”Nej, vänta, vänta!”
Men den åkte, jag såg den ta fart och börja rulla iväg längs vägen utan att höra mina förtvivlade rop.
”Nej, vänta, Bambi, Bambi åk inte!” Jag sprang efter bilen och viftade med armarna som en idiot, men när den väl fått upp farten försvann den bakom en krök och var borta. Och själv sjönk jag ihop på marken och skakade i hela kroppen.
”Nej… lämna mig inte…” Min röst dröp av förtvivlan när jag begravde ansiktet i händerna och brast i ohejdad gråt. ”Lämna mig inte… Jag älskar dig, jag älskar dig…”
Så där satt jag och grät som en barnunge utan vare sig jacka eller skor medan bilen med Bambi förde honom ut ur staden, ur ut landet och ut ur mitt liv.

This Romeo is bleeding
But you can't see his blood
It's nothing but some feelings
That this old dog kicked up

It's been raining since you left me
Now I'm drowning in the flood
You see I've always been a fighter
But without you I give up



Aj aj... :c
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
sandruskapuska - 20 aug 09 - 19:42- Betyg:
Buuhuuuhuuu gråt i floder. så himla hemsk <3
Bolliz - 2 aug 09 - 15:07- Betyg:
Å herregud.. Jag började gråta i förra delen som jag läste nyss,
och fortsätter här.. Mitt hjärta har stannat.. BAMBI...
NEEEEEJ!! Du måste fixa det här, för jag klarar inte av olyckliga slut..
Shiit... Jag har vart i fjällen och då har jag inte kunnat vara inne
på datan.. Herregud.. Jag kommer att gråta typ.. Så fort jag jag tänker på dom.
Dumma Izzy och Maja.. Kvinnor dom bara föstör.. Eller nått..
Eller kanske inte bara.. Jag... FAAAAN!! Jag klarar inte av det här..
Du skriver som en gud. Fortfarande!<3 Ta å fixa det är nu va!</3
PsychicPlay - 1 aug 09 - 21:28- Betyg:
DiN JÄVEL!
nu sitter jag ju här & gråter. >>>>>:

sjukt bra skrivet, du är verkligen asbra på att skriva!
VampyrenSamantha - 1 aug 09 - 20:42- Betyg:
Naje :c Hata det hära nu, men älska oxå.
Du är ond, människa, ond!!
Camilla_Millon - 1 aug 09 - 01:01
skriv elr så tar jag självmord! O__________O
Camilla_Millon - 1 aug 09 - 01:01
skriv elr så tar jag självmord! O__________O
NeMriA - 31 jul 09 - 21:32
DET ÄR NU BAMBI KOMMER PÅ ATT HAN HAR GLÖMT NÅGOT OCH ÅKER TILLBAKA FÖR ATT HITTA ROMEO!
*gråter*
NeMriA - 31 jul 09 - 21:30
åh ._.
fan vad ledsen jag blev nu
det är nu romeo ska ringa upp och skrika att han ska stanna
för... annars! ÅH -.- jag får damp. jag måste läsa om.
jag kan inte kommentera för jag fick ont i hjärtat när jag läste ._.
_mos_ - 31 jul 09 - 16:20- Betyg:
:(
MoRoTpOwEr - 31 jul 09 - 11:00
Neeeeeeeeeeeeeej ._. !

Jag kan inte Pft det låter melodramatiskt men seriöst jag kan inte böla
:C Asw hur tror jag kan klara mig i mitt liv utan att böla vaah ._.
Jag kmr bli ondsk och få ett svart hjärta bli konstigare än vad jag är och sen
vet du vad jag kmr få en utvisa från jorden ._. !
Rädda maij !
Och rädda Jomeooooh !
Och seen vet du vad som jag vet som nu fått maij och bli
glad som oxxå fått maij att bli lessen för allah söötah
gulliga lässares skull ha ? vet du vet du vet du ?

DU KAN INTE FIXA ETT OLYCKLIGT SLUT DU VET ATT HELA FAKKING SVERGIE KMR JAGA
DAIJ MEN EN GAFFEL OCH KNIV MOHAHAHAHAHA !
Mp3 - 30 jul 09 - 23:21
Jag gråter. Herregud, min Utomjording som skriver så fantastiskt, förstår du vad du gör mot mig? Herregud... Jag älskar den här. På allvar.
Pumisa - 30 jul 09 - 22:31- Betyg:
Jag gråter fan!
FIXA IHOP DOM IGEN
InTheShadows - 30 jul 09 - 22:28- Betyg:
den e väl inte slut?????? :O
snälla? nej?
_Live_life_ - 30 jul 09 - 22:17
fan.
ilenna - 30 jul 09 - 22:08
romeo och bambi måste få vara tillsammans igen! låt romeo åka efter och låt dom bli sams igen! :'( skit i maja!
saraarbast - 30 jul 09 - 22:06- Betyg:
Jag gråter ._.
Stackars stackars Romeo :(
WalkingTheDemon - 30 jul 09 - 18:54
Föressten, du skriver grymt bra!
WalkingTheDemon - 30 jul 09 - 18:54- Betyg:
Meeh ;___;
*gråta*
Boegapa - 30 jul 09 - 17:47- Betyg:
asså, you make me cry. DAMP JAG FÅR, GAH D: T-T </3
SE TILL OCH FIXA DET HÄR, ANNARS.... ANNARS... BLIR JAG SUR D:

Skriven av
EMORAiNBOW
30 jul 09 - 17:28
(Har blivit läst 548 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord