"Kärleken gör ont " *oneshot* |
Min första oneshot. ingen aning om den är bra alls.
säg vad ni tycker snälla, slutet suger bara så ni vet. Men
jag skrev den här på tre timmar och nitton minuter så lite
snälla kan ni väl va? Jaja läs <3
Kärleken gör ont
Det var sent en sommar kväll. Solen hade nästan sjunkit helt ner nedanför berget. Himmelen var rosa och orangefärgad och de sista humlorna letade sig hem.
Jag och Linn satt och såg solnedgången än en gång sjunka ner mellan de höga bergen. Om mindre än en vecka skulle vi åka hem. Hon skulle till Gotland och jag skulle tillbaka till Luleå. Vi skulle skiljas åt igen. Varje sommar var det så. Vi båda hade stuga i närheten av dalarna. Stugorna bara hundra meter ifrån varandra. Så sex veckor i sträck tillbringade vi med varandra och tröttnade aldrig.
Linn var den enda flickvännen jag haft och den enda jag behöver. Vissa kallade mig bög, men de visste inte vad som skedde på sommaren. De visste inte hur snygg Linn var. Hennes röda hår som lyste i solen, som blandade sig i solnedgången. Hennes fräkniga ansikte, de blåa ögonen och den raka näsan. Munnen som ständigt gick, de som passade perfekt mot mina läppar. Hennes underbara slanka kropp som brann av iver. Så mycket iver att jag var den som tvingades att ta ansvar. Nog för att min kropp också brann av iver men jag var den allt för blyga.
Linns kalla hand smög sig in i min och hennes huvud lutade mot min axel. Jag suckade. Om mindre än en vecka skulle allt det här försvinna.
”Jag vill inte åka hem…” sa jag. Linns huvud nickade mot min axel. Hon var stark, starkare än mig. Så länge hon inte pratade om det var hon stark, men när jag tvingade henne kunde jag läsa henne som en öppen bok. Hur svag hon egentligen var.
För fyra år sedan träffade jag Linn på bron över till Småviken. Hennes röda hår fladdrade i vinden, hennes tårar som föll till marken, hennes snyftningar på hjälp. Jag hittade henne rättare sagt, i grevens tid. På handlederna var det djupa skärsår, som det droppade blod från. Hon stod på räcket och stirrade ner. Det var ett djupt stup, och sedan längst där nere fanns det vatten.
”Kom inte närmare!” skrek hon och pekade skakande på mig. Hennes ansikte var rött av blod när hon försökt torka bort tårar.
”Vad fan håller du på med?!” ropade jag tillbaka. Jag kände hur rädslan smög sig upp. Det här hade aldrig hänt mig, det hade väl inte hänt så många.
”Hållkäften!” röt hon argt och flyttade sig sidleds bort från mig. Jag stirrade förskräckt på fötterna. Tänk så trillade hon? Och egentligen vem var den här galna tjejen.
”Du…” jag började men visste inte hur jag skulle fortsätta. Jag svalde. Hon vände sig om, svajade lite grann. Hennes ögonlock fladdrade till. Sedan föll hon, mot asfalten istället mot vattnet där nere. Jag sprang så fort jag kunde men det var bara några meter så jag hann snappa upp henne. Hon vägde inte mycket.
När jag stod där med henne i mina armar, utan att veta vad jag skulle göra insåg jag helt plötsligt att detta var en vänding i mitt liv.
Nu satt vi här, fyra år senare. Fyra år av kärlek. Linn hamnade på lasarettet efter jag förstått att jag skulle ringa ambulansen. Hennes fosterfamilj hade vart evigt tacksam och mitt hjältemod kom till och med ut i tiningen. Men det enda jag brydde mig om var hur Linn mådde. Så klart mådde hon inte bra men efter ett tag hämtade hon sig och vi blev på något sätt tillsammans.
Linn är som min motsats. Hon läser inte böcker, däremot skriver hon dagbok ständigt. Linn bryr sig inte om skolan och har fått gå om nian. Hon har blivit fosterhemsplacerad för att hon knivhotade en lärare på hennes gamla skola och slog ner grannens barn.
”Vad tänker du på?” frågade hon efter ett tag.
”På hur vi träffades.” svarade jag. Linn blev tyst och hennes huvud försvann från min axel.
”När?” frågade hon efter ett tag.
”Va? Jag tänkte på det nyss…”
”Nej, inte det. När ska vi ha sex?” hennes fråga överlumpade mig helt. Jag var verkligen inte beredd på det.
”öh… va?” jag lyckades klämma fram några ord.
”Är det mig det är fel på? Varenda gång vi kommer så långt så avböjer du…” Linns röst var lite ledsen som om jag avvisade henne.
”Jag… det känns som inte rätt, eller jo det gör det ju. Men liksom är vi redo?”
”Filip, vi är sexton? Det har gått fyra år, ska vi aldrig ha det?” Linn var bestämd och hennes händer hade redan letat sig in under min tröja. Min hud knottrade sig och en pirrande känsla i magen började kännas av.
”Klart, men här?” sökte jag efter bortförklarningar? Det var ju bara det att jag aldrig hade haft det förut, medan någon som Linn hade haft det flera gånger.
”Varför inte?” hennes läppar fann min hals och den pirrade känslan i magen sjönk längre ner. Jag försökte att inte tänka på Linns kropp, hennes vilja. Det skulle bara göra det här svårare. Jag hade svårt nog att kontrollera mig nu.
”Nån, nån kanske kommer?” lyckades jag klämma fram, min röst lät svag. Plötsligt var Linns hand på mitt lår och den pirrande känslan hade sjunkit alldeles för långt ner. Om hon inte slutade snart kunde inte jag heller de.
”Vem kommer hit?” viskade hon hest mot mon hals.
”Inte många men…” jag försökte att inte tänka på vart hennes hand var på väg men det var alldeles för svårt att tänka på annat när hennes hand letade sig högre upp för mitt ben.
”Men?” hon lyckades sätta sig i min famn. Hon tog mitt ansikte i båda händerna och tittade på mig med sina blåa ögon. Solen, som nästan gått ner, lyste upp henne och fick henne att se ut som en gud.
”Men jag har inte haft det förut…” erkände jag. Som om det inte vore nog pinsamt smög sig en rodnad på kinderna upp.
”Inte jag heller…” sa hon. Jag lutade mig bakåt. ”Inte med nån jag älskat i alla fall.” Hon hoppade längre fram så att hon satt nedanför min mage, på mitt ”känsliga” ställe.
Jag stönade till och hon log. Sedan lutade hon sig fram så att våra läppar möttes. Hennes tunga letade i min mun. Den hittade min och de började slingra sig om varandra. På något sätt lät jag henne dra av mig tröjan och trycka ner mig i gräset. Linn tog av sig sin tröja och hennes bh. Hennes bröst blottades och jag förundrades hur perfekta dem också var. Hon lutade sig fram igen och våra läppar möttes än en gång. Den här gången var min hunger större. Jag lyckades få henne på rygg i gräset. Det var som om instinkterna vaknat. Mina händer strök hennes bröst och drog av hennes kjol. Jag tog av mig mina shorts och helt plötsligt rullade vi runt i gräset nakna. Linns skratt var bland det bästa jag visste.
Det var första gången vi älskade och det var inte sådär perfekt. Vi fick gräs i rumpan och i håret. Jag kom på en gång och det gjorde bara ont för henne. Det var inte alls som jag hade föreställt mig. Efteråt låg vi där tills solen gått ner helt. Då klädde vi på oss, eller rättare jag klädde på oss medan Linn höll på distrahera mig. Hon kramade mig naken bakifrån lät sin tunga vandra på min hals. Lägga sina händer på mina ben. Hon höll på få till det igen när vi hörde röster i skogen. Då lyckades jag få henne att knäppa på sig sin bh och trosor. Kjolen drog jag snabbt upp på henne och hennes tröja också. Mina shorts och t-shirt gick mycket fortare. Sedan var vi på väg. Hon drog några grässtrån ur håret och tog min hand. Våra fingrar tvinnades ihop. Tillsammans vandrade vi hem genom skogen barfota.
Två veckor senare:
”Jag kommer dö utan dig…” viskade jag i Linns öra. Hon drog sig undan en bit. Hennes ögon var fulla av tårar, plötsligt rann de över. Jag kysste bort tårarna. Hon log mot mig.
”Jag kommer ta livet utan dig…” sa hon tillbaka.
”Du är störd!” väste jag, alldeles för ledsen för att kunna bli arg.
”Mm… jag vet.” hon kysste mig, på ett mer vuxnare sätt. Sådär intensivt så att jag började tro att jag var tvungen att ta kontrollen över henne. Men sen avslutade hon kyssen lika fort som hon hade börjat den. Linn kastade en sista blick på mig innan hon rusade upp på tåget. Jag stirrade häpet efter henne, oförmögen att kunna röra på mig.
Dörrarna stängdes och tåget började sakta röra på sig, kvar stod jag. Armarna fortfarande kramandes som om någon stod där, munnen halvöppen.
Linn hon med det röda håret, hon med den perfekta kroppen hade gråtit och sedan lämnat mig hastigt, för att göra det mildare. Men det gjorde ont, så jävligt ont.
Tre dagar senare ringde Tina, Linns fostermamma hem till oss.
”Filip?” svarade jag.
”Hej…” Tinas röst lät långt borta, som om den var bruten.
”Hej?”
”Linn…” Tina började gråta, hon tappade telefonen i backen för jag hörde en högljudd duns och det knastrade i telefonen. Sedan hörde jag Tina skrika av sorg.
”Hallå? Tina?!” jag skrek i luren fast jag visste att hon inte hörde mig. Förskräckt tittade jag mig omkring. Vi var fortfarande kvar i dalarna. Mamma var utomhus och hjälpte pappa med grillen.
”Hallå?” En mans röst hördes i telefonen. Det var Daniel, Linns låtsas pappa.
”Hjälp! Vad är det som händer?!” jag skrek nästan ut det sista. En växande oro i magen hade växt sig stor. Vad hade Linn gjort?!
”Linn har…” även Daniel avbröt sig. Han harklade till sig och jag kunde höra hur han torkade bort tårar. ”Hon hoppade från Bryns bron igår kväll.” Daniel hann inte ens avsluta det han sa. Telefonen föll ur min hand rakt ner i golvet. Smärtan slog mig i ansiktet, i magen i benen. Jag satte mig ner. Händerna for upp till huvudet. Jag skrek rakt ut. Och utan att jag kunde hindra de började tårar rinna. Jag skrek igen och flög upp. Förtvivlat sparkade jag iväg telefonen genom hallen som om det vore dens fel.
”LIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIINN!!” tårar rann ner för kinderna, de sved. De visade att jag var svag. Men jag var inget, inget utan Linn.
Mamma kom in rusande man jag avvisade henne, det var som om visste vad som hade hänt.
Utan att tänka utan att veta vad jag skulle göra sprang jag iväg. Ända till Småviks bron. Jag tittade ner, det var så frestande. Jag klev upp, utan att tänka. Bara få ett slut på smärtan. Inte kunde jag leva utan Linn. Vi hade levt tillräckligt länge tillsammans. Jag ställde mig till rätta.
”NEEEEEEEEEEJ!” först trodde jag att det var Linn. Jag vände på huvudet och såg en tjej komma springande. Hennes ljusa hår fladdrade i vinden och hon sträckte ut armen, liksom för att hindra mig.
”NEEJ! Gör det inte!” flämtade hon. Min irritation växte.
”Stick!” skrek jag. Plötsligt kände jag igen mig. Det var precis det här som hade hänt mig. Jag tvekade.
”Varför?!” skrek hon. Hennes hår fladdrade i vinden.
”Min… min flickvän tog livet av sig igår!” jag var förundrad hur jag kunde säga det så enkelt.
Linn hade aldrig berättat varför hon försökte ta livet av sig innan, kanske det var för att hennes kille tog livet av sig? Vem vet, men varför skulle jag gå döden till mötes? Visst, Linn betydde allt men hon hade brytt sig om mig. Men ändå hade hon tagit livet av sig, hon hade en anledning.
”Okej, hon gjorde det men varför ska du göra det?” tjejens argument var riktigt bra, ungefär i samma riktning som mina tankar var. ”Du måste inte.”
”Jo det måste jag!” jag hade inte ens märkt att tjejen hade kommit närmare.
”Tänk på din familj! Tänk på din tjej! Hade hon velat att du tog livet av dig?” jag blev riktigt chockad, inte så att jag trillade ner och dog men jag förstod inte hur hon vågade. Hur hon bara kunde göra så här.
”Men…” började jag.
”Kom ner!” befallde hon. Jag svalde tårarna som var på väg upp och lyckades kliva ner.
”Men…” sa jag igen.
”Du kan inte ta livet av dig för minsta lilla sak, okej det här var inte litet men vet du vad?” frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
”Älskade du din tjej?”
”Hon var allt” svarade jag.
”Då borde du veta att kärleken den gör ont !” hennes ord träffade mig i ansiktet. Och de var så sanna, så sanna att de skrämde mig. Hon tog mig under armen och började leda mig bort. Jag följde efter helt stum. Det hade kommit en flicka från ingenstans och hindrat mig från att hoppa, sedan hade hon sagt det som ingen kunde ha sagt bättre: ”Kärleken gör ont”. Kanske ville inte Linn leva längre och inte jag utan henne. Men hon hade mer smärta i sitt liv än vad jag hade. Min framtid var ljus även fast någon just nu hade släkt min lampa. Om jag kunde hindra Linn från att hoppa, och få henne att leva ett tag till kunde den här tjejen hindra mig från att hoppa och leva länge till. För den här tjejen var annorlunda hon visste saker. Och hon sa de som jag kommer komma ihåg för alltid: ”Kärleken gör ont”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Lillemos - 9 aug 09 - 22:34 | | väldigt bra (: <3 | | Moozan - 18 apr 09 - 17:12 | | skit fin, och alldeles sann också. <3 | | vissenros - 15 apr 09 - 20:07 | | Den var bra, :) det är sant, kärlek gör ont! | 95an - 15 apr 09 - 19:46- Betyg:  | braa dn var jätte bra och den har ett bra budskap = kärleken gör ont!! såå sant !!
mejla om du lagar flera oneshot :D | | ord - 13 apr 09 - 15:49- Betyg: | Helt underbar!
Hittar inga ord.. ! | | Sandra353 - 13 apr 09 - 09:49 | Den var riktigt vacker <333 Jag gråter nästan. :) Jätte jätte bra.
//Sadda | | Bolliz - 13 apr 09 - 09:39- Betyg: | | Jätte bra! Du skriver skit bra! <3 |
|
|
|
