Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

”Jag är ju GRAVID!”

De glada och lyckliga små liven sprang runt och hoppade och skrattade. Stina tittade på dem med hennes drömmande blåa ögon. Hon kommer snart att vara ansvarstagande över ett barn som snart ska komma till världen. Alla barnen stirrade på Stina med hennes udda klädstil; en knall rosa tunika med militär grön jacka och gula leggings.

Att kolla på barnen är det enda som kan få Stina på gott humör. Att jobba med barn gör att hon glömmer allt annat i verkligheten. Hon går sakta och säkert hem i det kyliga mörka vädret och samtidigt är det så halt att Stinas balanssinne försvinner och hon känner att hennes rygg är på väg ner med snabb hastighet . Just då tar en stilig man tag hennes händer.
”Frun, du är väldigt tung, kan du inte försöka ta dig upp?”
”Ja, jag försöker men mina ben har inga muskler.”
Mannen är på väg att tappa taget om Stina, men då kommer en annan man och får ett grepp om hennes rygg.
”Jag har henne! Jösses du är verkligen tung”, sa den andra mannen med andfådd röst.
”Men herregud är det så konstigt? Jag är ju GRAVID!” sa Stina argt.
Båda männen hjälper henne upp och Stina står stadigt på benen.
”Ehm, frun ni har inte funderat på att använda kryckor? Eftersom ni verkar ha svårt att hålla balansen” sa den andra mannen hjälpsamt.
”Ursäkta mig? Jag är för sjutton ingen gammal tant! Det är halt väglag!” sa Stina förbannat. Hon går snabbt därifrån röd i ansiktet. Båda männen ropar efter henne:
”Det var så lite så frun, det är absolut inget fel att säga tack!”

*
Klockan är elva på kvällen, Stina sitter i den mjuka, härliga, ljus gröna soffan. Hon väntar på sin make att komma och öppna dörren. Men han visar starkt att han inte bryr sig om, att han snart ska bli pappa. Annars hade han kommit hem tidigare och skjutsat henne till akutmottagningen. Stina får en impuls och tar telefonen som står bredvid soffan på bordet. Hon slår upp numret till sin make. Signaler går och går inget svar. Stinas ansikte blir rött av ilska och kastar telefonen mot väggen. Hur kan han bara tänka på jobbet, när hon behöver honom som mest?

Tiden rullar på och det blir snart midnatt. Stina orkar inte vänta längre. Hon reser sig klumpigt, tar på sig sin militär gröna jacka och går ut i det blåsiga, kalla vädret som till och med var minusgrader. Väl ute ser man tydligt att det är tre dagar kvar till julafton. Massor fina dekorationer överallt och den snyggt klädda julgranen mitt i allt! Julrushen är bara förnamnet. Då kommer en dvärgkvinna fram till henne och kollar med sina svarta ögon, hon hade väldigt flottigt, mörkt hår och sträcker fram sin hand.
”Snälla kan ni bara ge mig pengar? Det är så kallt och jag fryser”
Stina höjer ena ögonbrynet och skakar på huvudet.
”Tyvärr, för jag tror starkt att du bara kommer att köpa sprit för pengarna” sa Stina bestämt.

*
Precis vid midnatt går Stina in genom dörren till akutmottagningen som alltid luktar ingenting annat än rutten medicin, blandat med rengöringsmedel. Väl vid ingången ser hon en man med kort svart, krulligt hår och lite knubbig. Hon håller upp dörren men just då får han en kraftig hostattack och faller ner pladask på golvet! Alla får panik och sköterskorna kommer snabbt till ingången. Med dem kom en läkarstuderande och hennes panikslagna blå ögon bara lyser genom rummet.
”Vad har hänt med honom?” frågar Stina.
”Det ser ut som att han har fått hjärtinfarkt!” sa läkarstudenten med oro i hennes röst.
Hjärtinfarkt… ordet får Stina att fundera hon har hört något om det någonstans men vart? Just ja tv-reklamen!
”Ni kan prova med Becel! Den kanske lindrar hjärtinfarkten!”
Sköterskorna stirrar på henne med undrande blickar.
”Becel ni vet! Älska ditt hjärta!”
Ingen reagerar och Stina går därifrån på väg till väntrummet. Väl inne i väntrummet ser hon en liten flicka sitta fast i en barnstol i hörnet. Hon ser väldigt bekant ut med hennes blonda hår och på hennes rosa tröja fanns en söt dinosaurie, som om det vore hennes filt. Hennes ögon glittrar samtidigt som henens tårar bara sprutar ut åt alla möjliga håll. Men hon känner igen henne det är den tre åriga Klara från dagiset! Hon går i snabba steg fram till Klara.
”Men lilla gumman vad gör du här? Vart är dina föräldrar?” sa Stina oroligt. Hon kan inte förstå hur föräldrar kan lämna sitt barn ensam bara sådär. Hon bestämmer sig för att stanna tills de dyker upp. Hon vankar av och an och känner plötsligt en annorlunda smärta! Den smärtan är så kraftig hon måste ha något på sin mage. Hon lånar Klaras rosa tröja och skyndar sig till receptionen och säger att hon måste föda!
”Snälla hjälp mig att bli av med smärtan!”
Receptionisten leder Stina in till ett annat rum som är väldigt litet och dess väggar hade en tråkig vit färg. Receptionisten ber henne att vänta tills barnmorskan kommer.

Tankarna flyger åt alla möjliga håll. Drömmande vita små moln kommer rusande mot henne. På dem ser hon både sin make sitta vid datorn och hans händer är alldeles blodiga av att han slår på tangenterna. Stina skakar på huvudet och blåser iväg honom med all sin kraft. Att hon nästan faller baklänges. Ett nytt moln kommer mot henne, på det är hennes bästa vän och kollega Mona. Hon ligger på en strand och solar, hennes mörka hy blir mörkare hennes hår spretar sig som om det blåser. Stina blåser bort henne också, varken Mona eller hennes make är där och det gör henne förkrossad. Men tredje sista molnet ser hon ett nyfött spädbarn med rosa hy. Stina sträcker fram sina händer, hon formar dem till en skål för att få tag på molnet. Men istället ersätts molnet med en hand! Vart tog hennes barn vägen? Just då hör hon en trevlig mans röst med dansk dialekt.

”Frun mår ni bra?”
Stina öppnar ögonen och ser sig om, hon hade för ögonblicket glömt bort vart hon är. Framför henne ser hon en barnmorska som är en man!
”Ni ser väldigt förvirrad ut, här får ni lite vatten. Ni kan kalla mig doktor Hansen. Fast jag är ingen doktor egentligen”
”Tack så mycket! Jag hade bara en dröm.” Sa Stina och gav sig ett skratt.
Nu känner hon att barnet vill komma ut! Väldigt hårda sparkar och Stina får en kraftig smärta!
”Hjälp! Det gör så ont! Kan vi bara inte få det här överstökat?” skriker Stina.
”Det kommer gå bra frun! Jag ska bara anropa en av mina kollegor som ska hjälpa till” sa han lugnande.
”Snabba på! Det här är mycket värre än mensvärk.” Tjuter Stina gråtande.
”Oroa dig inte frun. Jag förstår hur ni känner er och vad ni går…”
”HUR FAN KAN DU VETA VAD JAG GÅR IGENOM?” vrålar Stina.
”Eller ja, jag menar inte så..”
”Har du någonsin fött barn eller?”
”Nej men jag har sett många kvinnor som…”
”Då så! Sluta snacka en massa skit! Du kanske ska prata mycket tydligare! Du pratar missbildad svenska!”
Hansen säger ingenting och hoppas att hans kollega ska dyka upp snart. Under tiden gnäller Stina så mycket på hur ont det gör och att det borde finnas doftljus i rummet. Eftersom lukten får henne bara att må illa.

Nu är alla på plats, Stina skriker och krystar så det ekar i hela rummet som om det snart skulle komma en jordbävning. Barnmorskorna har gula utstickande öronproppar på sig och alla dem har ett gemensamt mål: Att få Stina att sluta skrika! Smärtan bara blir större och större, Stina vill snart ge upp, krystandet tar ut så mycket energi på henne att hon känner att hon varken kraft eller energi. Men då hör hon ett tjutande skrik som inte är vilket skrik som helst… det är hennes barn som har kommit till världen! Hansen ger barnet till Stina.
”Grattis du har fått en son!” Sa han med glädje i hans röst.
Att äntligen få hålla i sitt eget barn är det som Stina alltid har drömt om. Det här har hon väntat på i nio månader! Han har världens godaste doft och väldigt skär och len hy. Att hon bara kollar på honom gör att hon glömmer allting som har hänt, både smärtan och maken. Hansen kommer och ger Stina rosa tröjan.
”Förresten du höll på att glömma den här, den skulle klä fint” sa han skämtsamt.
Stina ler men blir väldigt förvånad hon hade totalt glömt bort den. Men hon blir ännu mer fundersam. Varför tog hon en rosa tröja när det ändå blev en pojke?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
BlueStar
28 feb 09 - 23:12
(Har blivit läst 292 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord