Epilog 1: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Nu kommer första delen av epilogen (en del till kommer!) och ja, hoppas den inte är alltför förvirrande. Jag svarar på alla frågor om ni har några.
Låten som är citerad är Foo Fighters Best of you. Lyssna gärna medan ni läser.
http://www.youtube.com/watch?v=6DKXGpMGY_ o
* Epilog I
Kan livet ändras över en natt? Kan man vara en helt ny person när man vaknar upp nästa morgon? Kan man tvinga fram ett leende och överleva när man tror att man inte har något att leva för?
Jag var ett levande bevis på att det är möjligt.
För jag hade något att leva för. Jag visste att någonstans i den här världen fanns det en människa som jag inte vill leva utan, en människa som jag heller inte ville dö utan. Någonting sa mig att om jag bara lyckades hålla mig vid liv så länge som han levde, så skulle målet med mitt liv vara uppfyllt.
Det var enkelt. Baren var mitt hem och det var mot mina helhjärtade arbetsinsatser som jag istället för massa pengar fick boende och mat. Jag hade dock en svag misstanke om att generositeten inte enbart var på grund av att jag jobbade. Jag var ledsen, stundtals deprimerad, men jag var inte korkad nog att inte se hur Joakim, barens ägare, tittade på mig.
Om jag skulle leva vidare kunde inte Underneath the Sea veta om min existens och efter att ha kastat alla spår av mitt gamla jag trodde jag inte att det fanns någon större möjlighet att de skulle hitta mig.
När jag på morgonen mötte mina stålgrå ögon i spegeln var det inte en blond flicka som tittade tillbaka. De långa lockarna hade jag klippt av så fort jag fått chansen, med en stöt i magen då jag såg stället där mina hårtoppar hade blivit svedda när jag råkat sätta eld på håret. Joakim hade hjälpt mig att kleta in en illaluktande smet i håret på mig, och nu var håret inte bara kort utan även brunt.
Jag hade rätt.
Det var inte de som hittade mig.
Det gjorde han. Men inte förrän efter ett halvår, en snöig förmiddag i januari.
I've got another confession to make
I'm your fool
Everyone's got their chains to break
Holdin' you
När jag kom ned till lunch var baren tom. Joakim stod vi dörren och vände på skylten så att det stod ÖPPET istället för STÄNGT. När en man klev in drog Joakim handen genom sitt sandblonda hår och log mot mig. Jag stod bakom bardisken, beredd att ta emot kundens beställning. När jag serverat honom en pastasallad slöt Joakim upp vid sidan om mig. Utan att ta någon notis om att jag stelnade till och gjorde en ansats till att vrida mig ur hans grepp la han armen runt mina axlar och skrattade.
”Tack Alexandra! Sen du kom hit har det här stället lyft rejält. Och din idé om att servera lunch har varit en sån succé!” Han skrattade igen när det plingade till och tre till kunder kom innanför dörren. ”Det är din förtjänst att det fortfarande rullar.”
Jag log, i alla fall tror jag att jag log, och gick fram för att ta emot nya beställningar. Två av de nykomna gästerna beställde lunch, men den tredje som gömde sig under en luva och solglasögon skakade bara på huvudet.
”Säg till när du bestämt dig”, sa jag artigt.
När jag vände mig om klev jag förvånat in i Joakims utsträckta armar. Hans blå ögon tindrade.
”Alex, jag menar allvar. Vi skulle behövt lägga ner om det inte varit för dig.”
”Tack”, mumlade jag och vek undan med blicken.
”Jag kommer snart”, sa han och utan att jag han reagera tryckte han sina läppar mot min panna. Förbluffad stod jag kvar och såg på när han gick därifrån och ut till köket.
Det var då han talade.
”Din nya pojkvän?”
Och fast jag inte hört rösten på ett halvår visste jag genast att det var hans. Jag snurrade runt med bultande hjärta. Värmen steg i kroppen och för ett ögonblick trodde jag att marken var på väg att försvinna under mina fötter. Jag kunde inte se genom solglasögonen och jag kunde inte urskilja hans hår bakom luvan. Men jag såg hans ansikte. Jag såg hans näsa, hans kinder, hans haka. Jag såg honom. Jag hörde honom tala, han satt framför mig på en barstol, precis som vilken annan gäst som helst.
Först kunde jag inte avgöra om det var en dröm eller verklighet, för de senaste månaderna hade det varit så. Ibland inbillade jag mig att han var vid min sida och då verkade illusionen så verklig.
Jag stirrade på honom, medan tusen tankar rusade genom min hjärna. Jag märkte först inte att jag stod och skakade, men insåg sedan att jag dessutom hade knutit nävarna hårt. Mina läppar försökte frammana några enkla ord, men lyckades inte.
När jag verkligen insåg att han satt där, pekade jag darrigt på utgången. Han reste sig upp och utan ett ord gick han ut. Jag nästan sprang till köket och letade reda på Joakim.
”Jag kommer snart. Jättesnart”, sa jag.
Han stod utanför och väntade. Fortfarande med luvan neddragen och solbrillorna på plats. Jag ställde mig mitt emot honom och blängde anklagande på honom.
”Vad gör du här?” sa jag, och inte ett spår av säkerhet fanns i rösten.
Bill tittade ned i marken. ”Kan vi gå en stund?”
Jag svalde och följde med honom när han snabbt började gå. Delar av mitt inre skrek, grät och kämpade mot varandra. Jag stängde jackan och rös av kylan. Från himlen började det falla tjocka snöflingor.
”Bill, varför är du här?” sa jag med nästan paralyserad röst när han stannade på en lite avskild gata.
Plötsligt rev han av solglasögonen och kastade de i marken, slet av luvan och begravde ansiktet i händerna.
”Frågan är...” började han och stirrade mig med sina otroligt vackra ögon. ”...Vad gör du här? Jag trodde... herregud, det kan inte... jag fattar inte...”
Jag hann inte förstå vad som hände, men mindre än sekund senare satt jag på marken och glodde in i väggen till det närliggande huset. Jag var så chockad att jag inte förstod något alls. Var han här på riktigt? Pratade han med mig? Var det personen som jag älskade över allt annat? Var det han som gjorde att jag orkade resa mig upp varje morgon?
”Alex...” viskade han i mitt öra. Hans hand låg på min axel, vilket fick mig att börja snyfta, och han sjönk ned på huk bredvid mig. ”Ta det lugnt, Alex, andas.”
Jag försökte göra som han sa, dra in luften i lungorna och slappna av. Men det var svårt. Han rörde vid mig igen och hans värme spred sig till min kropp – det var på riktigt! Han fanns här! Han levde och han...
Jag skakade långsamt på huvudet. Inga fler lögner.
”Nej...” sa jag. ”Alexandra.”
Jag vred på huvudet och mötte hans blick. ”A-Alexandra?”
”Jag heter Alexandra.”
Hans ansikte var helt utan smink och hans hår var tovigt.
”Förlåt, Bill”, viskade jag. ”Jag menade aldrig att... allt blev fel. Jag kunde inte göra något annat. Förlåt. Jag ljög. Jag ville aldrig något annat än att vara med dig, men du... Förlåt.”
Han sträckte fram handen och rörde försiktigt vid min kind. Jag slöt ögonen och försökte tänka klart.
”Jag förstår inte att...” mumlade han. ”Hur kan du...”
Jag öppnade ögonen och log svagt. ”Hur kommer det sig att du är här?”
”Det var bara en tillfällighet. Du var den sista jag väntade mig att se här.”
Hans lena darrande fingrar fortsatte smeka min kind så försiktigt som om han trodde att jag skulle gå sönder.
”Jag var säker på att jag aldrig skulle se dig igen”, sa han förundrat och sträckte fram handen mot mig. Jag tog den och hävde mig upp på benen igen.
”Jag var säker på att jag aldrig skulle se DIG”, sa jag men han skakade på huvudet, som om det kvittade.
”Det finns något jag måste visa dig, Alex. Men först vill jag att du förklarar. Jag vill att du förklarar precis allting. Mitt liv har varit ett helvete sen du lämnade mig, så nu vill jag veta varför.”
Han släppte inte min hand när han började gå och fast vinden var kall frös jag inte. Jag visste inte vart vi gick, men jag lät honom leda mig dit han ville. Faktiskt hade jag inte misstyckt om vi bara gick och gick i all evighet.
Jag var ju med honom. Då var allt okej.
Jag visste inte vad jag skulle säga för att förklara – hur jag än gjorde skulle han hata mig. Allt som jag hade kämpat för det här halvåret skulle brytas ned. Att skiljas från honom igen skulle jag inte klara, men det var så det måste bli. För vem skulle vilja ha en mördare – sin egen mördare?
”Bill, jag ville aldrig”, sa jag och höll mig närmre honom. ”Allt var bara på låtsas. Jag hatade det från början till slut. Men du måste förstå att det enda som inte var på låtsas var mina känslor för dig. Jag älskade dig – jag älskar dig nu med. Det gjorde jag ända från början och jag har inte slutat. Och jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Jag hade inget val.”
Jag kramade hans hand hårdare, rädd att han skulle försvinna.
”Kom ihåg det. Det var för din skull som jag gav mig i väg till sist. Jag hade ingenstans att ta vägen, men jag skulle inte ha klarat att... speciellt inte dig. Ingen har någonsin betytt så mycket som du gör för mig, Bill. Snälla, förstå det.”
Han stannade och såg mig länge i ögonen.
”Berätta vad det är”, sa han. ”Jag måste få veta, oavsett om jag kommer gilla det eller inte.”
”Du kommer inte gilla det.”
Medan vi gick började jag berätta. Hela sanningen om Alexandra Evans. Jag utelämnade inte någonting, och medan jag berättade trillade enstaka tårar nedför mina kinder. När jag berättade om samtalet från Nikola släppte han min hand, men fortsatte gå och stirrade framför sig.
Jag kunde inte föreställa mig hur det måste kännas för honom att höra det här nu. Han bara fortsatte gå utan att se på mig och jag fortsatte gå bredvid honom. När tystnaden varat alldeles för länge började jag prata igen.
”Bill, jag är så ledsen”, viskade jag. ”Jag vet att du aldrig kan förlåta mig, men du måste veta att jag älskar dig mer än någon annan.”
”Jag undrade alltid vad det var du dolde”, sa han långsamt. ”Hoppades att du skulle berätta när du var redo. Jag trodde inte att det kunde vara något sånt här.” Han fnös till. ”Alex, har du en aning om hur mycket jag älskade dig?” Han stannade, vände sig mot mig och hans kalla ögon skrämde mig. ”Jag skulle ha gjort vad som helst för dig. Men jag skulle aldrig göra så som du gjorde. Jag skulle hellre ha dött än gjort så mot dig.”
Jag kved till. ”Men jag stack, Bill. Jag rymde. Så att du skulle klara dig.”
”Vi hade kunnat rymma tillsammans. Du hade kunnat berättat – innan du gav dig iväg för att döda mig.”
Han vände bort ansiktet och jag såg att tårar glittrade i hans ögon.
Det gjorde ont. Varenda centimeter av mig värkte. Jag trodde inte att jag hade kunnat såra honom mer än jag redan gjort, men det var visst möjligt. Det var det enda jag gjorde. Sårade honom. Att jag själv var så sårad att jag knapp kom ihåg hur man gjorde för att andas spelade ingen roll. Det var bara Bill jag brydde mig om just nu, det var runt honom min existens balanserade.
Han höjde en skakande hand och strök bort en tår som smet från sin trygga plats.
”Det finns en sak som jag inte förstår”, sa han och istället för att låta förkrossad, lät han arg. ”Det finns en sak som jag vill att du förklarar. Kan du inte förklara det vet jag inte vad jag gör, eller vad som spelar någon roll längre.”
Hårt grep han tag i min arm och började dra mig med sig. Jag småsprang efter honom och kunde inte förstå att det kunde vara något mer som jag skulle förklara. Förbipasserande människor tittade underligt på oss, men vi fortsatte i samma skyndsamma tempo uppför gatan.
Bill stannade i en korsning. På andra sidan vägen låg en vit kyrka och huset vi stod utanför sa mig ingenting. Jag hade aldrig varit på den här platsen förut.
Bill släppte mig snabbt, som om han tyckte det var obehagligt att röra vid mig. Jag kunde inte hjälpa mig från att haja till extra över detta. Jag hade inte kunnat ana att det skulle kännas så hemskt att han hatade mig.
”Allt förändrades när du lämnade mig”, sa han. ”Och ännu mer har förändrats sen dess. Efter begravningen var jag nära på att ge upp flera gånger. Du anar inte hur svårt det var.”
”Begravningen?”
Jag hörde hur min röst ekade av frågor och rädsla. Hjärtat började slå snabbare och jag såg i tunnelseende.
Begravning. Vem hade...?
”Det kändes som att en del av mig också dog. Jag ville inte leva längre. Som det var innan hade jag kunnat överleva, men inte det här. Det var den värsta dagen i mitt liv.”
Jag betraktade förskräckt hans ansikte. Det kunde inte vara sant.
”Georg försökte muntra upp mig genom att var glad själv. Gustav var tyst, han trodde väl att jag ville lida i fred. Men de kan inte förstå hur det kändes. Hur det fortfarande känns.”
Gustav, Georg. Jag ville inte tänka mig det återstående namnet, för om jag gjorde det kändes det som om det skulle bli sant. Men långt bak i huvudet visste jag redan att det var det.
”Hur?” viskade jag.
”Bilolycka.”
Han nickade åt mig att följa efter och sedan gick han mot kyrkan och in på kyrkogården. Jag följde fotspåren han gjorde i det tunna lagret av snö och vågade knappt titta upp. När han stannade framför gravstenen var tårarna nära på att börja rinna igen.
”Jag är så ledsen, Bill”, sa jag, men när jag höjde på huvudet och läste på gravstenen kunde inte min hjärna koppla det som stod.
Jag sjönk ned på knä i snön och skrek rakt ut.
För namnet på gravstenen var in Toms.
Det var mitt.
Tårarna slutade inte rinna och allting snurrade. Faktum var att jag inte var säker på om det här var världen, eller om det var helvetet. Jag kanske hade dött på riktigt. Kanske var ingenting på riktigt. Var Bill riktig?
”Jag trodde du var död. Det var det de sa till mig när jag kom dit, och begravningen ägde ju rum på riktigt... Jag förstår inte hur du kan leva. Huset var tomt när jag gick förbi det senast och grannarna sa att de hade flyttat utomlands. Att de flydde, för att komma över att de hade förlorat sin dotter.”
Hans röst var det enda som nådde mig. Jag hörde förtvivlan i den, hörde hur tårarna smög fram och bröt den stadiga tonen.
”Alex, jag trodde du var död.”
Jag la mig ned i snön och njöt av att känna kylan mot min kind. Jag hörde knappt hur Bill förskräckt ropade på mig, med samma förkrossade röst, och jag kände knappt hur hans händer ruskade mig.
Jag kände ingenting. Hur skulle jag? Jag var ju död.
Men han var irriterande och han slutade inte ruska mig. Han drog i mig, fast jag bara ville ligga på marken och ruttna.
”Res dig Alex”, hörde jag att han snyftade.
Till slut lyckades han få mig att sitta upp och med hjälp av honom stod jag snart på darriga ben. Hans händer höll om mig. Jag var i hans varma famn, andades in hans doft.
Men så slet jag mig ifrån honom.
Det kunde inte vara sant.
Jag vände mig om, och likt en blind människa, rusade jag därifrån.
”Alex!” skrek Bill.
Så fort benen bar sprang jag från kyrkogården. Flera gånger var jag nära på att snubbla, men ren tur fick mig att stå på benen. Rädslan som gripit tag i mig var så överväldigande att jag inte var medveten om att jag sprang rakt ut på gatan. Jag hörde inte bilarnas våldsamma tutande eller däckens tjutande vrål när en bil slirade. Jag märkte inte ens när världen runt omkring blev stilla.
Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
The life, the love
You die to heal
The hope that starts
The broken hearts
You trust, you must
Confess
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | M-424 - 1 feb 09 - 22:27- Betyg:  | asså, hela grejen är hur din novell ropar till mig. Att jag ska läsa den. Hade glömt att följa den (slutade kommentera i den 15:nde delen,) och började läsa igår. Från början.
Kan du tänka dig att jag hela tiden tänkte på din novell? Fy vad bra du är. Man kan fan inte sluta tänka på din novell. Vad håller du på med din underbarn? Talang!
Nu vill jag bara komma till dig och krama dig! Skrika hur bra du är. För bra!
Längtar tills nästa, förhoppningsvis, långa del! :)<3 | | HorseGirl - 1 feb 09 - 21:15- Betyg: | Jätte bra^^ och den är spännande^^,
Jag håller med MoRoTpOwEr att man trodde Tom dog.
Men jag väntar spänt på nästa del^^ | | woops - 31 jan 09 - 18:10 | | Hahahha, du får se :) Jag ska mejla! (om jag kommer ihåg, hahaha) :D:D Och tack! | | MoRoTpOwEr - 31 jan 09 - 09:50- Betyg: | *SUCK * DÖR hon ??? Jag HAR LÄST igenom hela dena novell typ 100000000000000000 gnr
man bli r förfan inte trött o ens tårar slutar aldriiig !
JAG trodde presic som dem andra att tom dog ..... *SNYFT*
DU MST MST MST mejla mig när den andra kmr ! Annrs blir det inte kul för sig :)
*HOTAR MED EN STEN * mwahahahaha | | woops - 29 jan 09 - 20:55 | Tack sötnosar!
Allra allra sista epilogen kommer inte förrän på måndag, eftersom jag åkt till pappa (skrivdokumentet är på mammas dator). Om det inte blir på måndag (jag måste ändra lite saker, förbättra lite osv.) så kommer den i början av nästa vecka. | | gwenii - 28 jan 09 - 22:33- Betyg: | | Åh, älskar den! ;D | | HilfMirFliegen - 28 jan 09 - 20:49 | | Gaaaaaaaah, kan inte sista delen av epilogen komma, jag kan ju inte koncentrera mig när jag inte vet vad som händer! >.> | | Ifos95 - 27 jan 09 - 16:16- Betyg: | åh, HERREGUD vad jag blev rädd där! Jag trodde det bara var den här epilogen! O__o *pusta ut*
Och USCH vad du skriver bra! | | RowsahKanin - 25 jan 09 - 18:27- Betyg: | | Men eh, skitbra. | | woops - 25 jan 09 - 16:25 | | Ni får ha tålamod ;) Hihi. Epilogen kommer. <3 | | mikaelanystrom - 24 jan 09 - 20:43- Betyg: | OH MY GOD! När jag inte trodde jag kunde älska den här mer, när jag trodde att den inte kunde bli bättre. Fyfan Hanna, fyfan! Tårarna rinner nu igen, ja, herregud!
DÖR HON? ÄR DETTA SLUTET? JAG LIDER AV ATT INTE FÅ VETA. HJÄLP MIG! FORTSÄTTNING??? | | Airya - 24 jan 09 - 20:01- Betyg: | va? dog hon...? :O förvirrad....
Och trodde som alla andra att det var tom som var död och tänkte "fan, vf? det va ju onödigt!" xD hahaha, så snacka om att jag blev lättat ^^ heh
men venne om jag gillade slutet om hon dog, men det är ju du som är författaren och som skriver fantatsikt!! =D
fullständigt älskade denna <3 väntar på nålar till den andra epilogen ^^ | | woops - 24 jan 09 - 19:30 | Tack for all respons!! Era kommentarer trollar fram ett stort leende hos mig, det 'r jattekul att lasa verkligen.
Och... angaende grejen i slutet, sista delen kommer vara ut Bills synvinkel. Det betyder dock inte att hon inte overlevde.
<3 | | Justmyfault - 24 jan 09 - 19:12 | | så himla bra! | | HilfMirFliegen - 24 jan 09 - 18:54- Betyg: | | Du skriver så man tappar förmågan att göra något annat än att gråta | | gbg_95 - 24 jan 09 - 17:30- Betyg: | Ojj, glömde läsa där du sa att du ska lägga ut en till epilog x)
Jippii!! =) | | sandruskapuska - 24 jan 09 - 17:23- Betyg: | =O vf sprang hon ifrån honom? Jag skulle slängt mi i hans famn *snyft*
Du döda henne inte va? mejla nsäta epilog, får bara inte missa, min värld e beroende utav det <3<3 | | 950329 - 24 jan 09 - 17:20- Betyg: | | åh herregud jag ar sträck läst de senaste kapitlen från och med 23 och förlåt för att jag inte kommenterat ett enda kapitel, men gud så bra den här första epilogen var! hela novllen har varit bra, men jag har aldrig känt den där riktigt fängslande känslan, dock ett starkt behov av att veta hur den kommer att sluta, och gud jag började gråta när jag läste den här delen. först när jag insåg att det var bill som kom in, sen när de gick till kyrkan så trodde jag att han skulle fria till henne och då började jag gråta, sen trodde jag att det var tom som hade dött och grät mer sen så var det hennes gravsten och då blev jag paff. och sen blir hon påkörd :'( nej fyfan, du är otroligt bra på att skriva och ja den här novellen och dess handling är så otroligt bra!! | | gbg_95 - 24 jan 09 - 17:19- Betyg: | Jag svär, jag har fan inga ord! Deen här var den bästa epilogen jag har läst!!!
Varför sprang hon?! Hon borde ha stannat!
Kan inte tro att denna novell är slut nu, men du kommer väl börja på en ny?
Som dom andra trodde jag att det var Toms begravning :'(
Och jag har braa en liten fråga: Dog hon eller svimma hon?
Tyvärr kan man bara ge en femmma, men om jag hade bestämmt skulle du få 10000000000000000000000000000000000000000000x :P | | -951111 - 24 jan 09 - 16:28- Betyg: | oj. shit. ja trodde först att tom var död, sen bara
"För namnet på gravstenen var inte Toms. Det var mitt"
jag blev lite förvirrad , men sen fatta ja, typ .
VARFÖR SPRANG HON IFRÅN BILL !?!?!? ;(
mwaah, du måste skynda med nästa epilog! (: | | Karlss0n - 24 jan 09 - 15:51- Betyg: | väldigt bra :D hoppas nästa epilog kommer snart^^
det e lite tråkigt att hela novellen snart e slur för den har varit jättebar =)^^ | | MoRoTpOwEr - 24 jan 09 - 15:31- Betyg: | | faan vad braa |
|
|
|
