<3 |
[skriver av mig...]
Imorgon ska jag gå till skolan.
Mötas av de människor som betyder så otroligt mycket för mig,
mer än vad någon annan än just de människorna kanske kan förstå.
Vi delar något,
som få andra verkar ha.
Varje dag som jag kliver in i klassrummet, så vet jag att jag hör hemma där.
För kanske var vi lite splittrade allihopa när vi för första gången satt i samma rum, för lite mer än 2 år sen.
Kanske var vi lite vilsna allihopa.
Vi hade precis slutat femman. Femman, den omtalade femman. Det var vi, jag lovar.
Den där femman som var perfekt. Den där klassen där alla spelade fotboll tillsammans, åkte skridskor, hade snöbollskrig och skrattade.
Den där femman, som blev 3 klasser i 6an.
Den där femman som vi trodde var oslagbar.
Som vi grät över, som vi bad om att inte behöva splittra. Lärarna sa till oss då, att det inte fungerade att vara en stor klass på högstadiet, man behövde vara tre, sa de.
Men dagen kom, då en klass ändå blev tre. Min klass var C.
Och till c kom tre nya killar från en annan skola utan högstadie.
På något vis kanske vi började läka då, utan att vi förstod det själva.
Våra tårar över den förlorade femman tog tillslut slut, och de tre främmande nya pojkarna var inte längre så främmande.
Och vi fortsatte växa. Istället för den omtalade femman, blev vi en dag den omtalade C klassen.
Vi som vann baksket turneringen, vi som vann innebandyn, vi som alltid syntes tillsammans.
Vi som blev ett.
Men så kom dagen, då de vuxna ändrade sig. Efter två år, så sa de att det kanske inte vore så dumt med två klasser ändå, bara A och B.
Så fast de sagt att det aldrig mer skulle hända, så är det precis motsatsen som sker nu.
De splittrar den perfekta klassen.
De splittrar mitt älskade C nästa år, efter tre år ska vi plötsligt sitta i två olika klassrum.
Vi ska inte gå ur 9an tillsammans.
Det blir inget 9c nästa år.
Och det finns ingen som inte går i min klass, som kan förstå.
Vi är mer än en klass.
Jag klarar mig inte utan dem.
Och jag vågar inte ens tänka på hur det blir nästa år..
|
|
|
|
