I en plåtask i ett öde grustag |
Jag är ensam nu,
det är skönt.
Jag trivdes ju innan
varför skulle jag inte göra det nu?
Officiellt är det du och jag.
Men jag har stoppat undan dig i en plåtask
långt från mitt hjärta.
Så långt bort
att jag inte känner din existens.
Jag var redo att låta dig och hela ditt väsen
uppfylla min själ och mitt hjärta.
Du ville bara ta emot och ingenting ge.
Jag var redo att låta dig
få se mitt innersta ljus,
få känna mig bakom alla roller.
Du såg mig som en av alla bitar i ditt liv.
Du skulle göra så mycket.
Du pratade om att det skulle vara kul
att vara riktigt kär.
Var fanns jag?
Var fanns vi?
Vi existerade inte för dig.
Jag trodde du gav mig lycka.
Varför, tänker jag nu?
Varför, när du aldrig gav av dig själv.
Att upptäcka att man inte är älskad
är som att falla från de skyddande molnen
utan fallskärm
ned på ett öde grustag
i en skog
där ingen ser en.
Efter fallet inser man
att man befunnit sig här hela tiden.
Enda skillnaden är att man har blicken riktad nedåt
mot gruset
istället för uppåt
mot himlen.
Jag har alltid varit i grustaget
även innan jag träffade dig.
Först nu ser jag
hur ödsligt det är.
Förut var jag själv
nu är jag ensam.
Jag har stoppat undan dig i en plåtask
långt från mitt hjärta.
Så långt bort att jag
klarar ett liv utan dig.
I den öde skogen finns ett grustag
med vassa, gråa stenar.
Där finns jag.
I mig finns du
i en plåtask
och ett hjärta som bara
vill öppna den.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | flickan - 12 jul 05 - 07:10- Betyg:  | | jäkla fin novell!! verkligheten lr vad man ska säga.. fast jag tycker att det mer låter som en dikt.. den var jättefin och stark och ja suverän!! bra jobbat!! |
|
|
|
