Mammas pojkvän |
Det varma sommarvattnet slog mot mina ben. Vågorna var stora och solens skarpa strålar brände på mina kinder. Mamma hade tjatat på mig hela morgonen om att jag skulle smörja in mig med någon slags specialsolkräm. Någon jävla hippiegrej som mamma använde när hon var i min ålder. Men jag kunde helt enkelt inte lyssna, så nu skulle jag få gå runt med knallröda svidande kinder i en vecka. Minst. Nu skulle jag få ställa mig framför spegeln i minst 10 minuter av min tid och smörja in mitt ansikte med kylbalsam.
- Amanda, du måste komma in nu. Det är mat!
Nu var den där igen, den där gälla rösten, rösten som gav mig värme och mod. Mammas ljuva stämma. Vad jag vacker den är. Jag gick med snabba steg mot den lilla stugan. Sanden brände under mina fötter och jag kände hur den trängde sig mellan mina knubbiga tår. Mina avklippta jeans skavde mot mina korta knubbiga ben och mitt alldeles förkorta linne visade hela min mage med det vackra navelsmycket som skulle föreställa en spindel. Fan, nu skulle jag få såna där röda märken på benen igen, som skulle svida i flera dagar.
När jag kom in och satte mig vid matbordet så tittade mammas nya pojkvän på mig. Jag visste inte vad han hette, och jag brydde mig inte så mycket om vad han hette heller, eftersom att jag visste att han inte skulle vara kvar om några dagar. Hans blå ögon såg otroligt trött ut och han hade mörka, nästan svarta, ringar kring ögonen. Usch, hur kunde mamma falla för en sådan kille? Han såg ju ut som en riktig knarkare, en riktig jävla knarkare. Mamma bytte kille väldigt ofta. Ibland så kunde hon vara utan i några veckor, men varje gång så kom hon tillslut hem med något fyllo som är 10 år yngre som hon presenterar stolt. Alltid samma visa och de liknade alltid varandra rätt mycket, magra, blåögda och rufsigt tjockt hår som spretade åt alla håll. Mamma tittade äcklat på mig, jag visste att hon snart skulle säga åt mig att göra någonting, det var den där ”tvätta dig” blicken.
- Vad har du gjort på tröjan? Det ser ut som att du har rullat dig i sanden. Gå genast och tvätta av dig. Du kan inte se ut sådär vid matbordet när vi har gäster.
Mamma fortsatte prata när jag gick ut ur köket. Jag orkade inte lyssna. På senaste tiden så hade hon blivit som förändrad. Hennes nya pojkvän hade varit där i 5 dagar nu, var det inte dags att slänga ut honom nu? Det var säkert hans fel att hon var på dåligt humör. Han kanske vägrade att gå därifrån? Kanske var han ute efter ett familjeliv? Ja, vad han än nu var ute efter så skulle han inte få det här i alla fall. När jag kom in på toaletten så såg jag en av hans byxor som hängde på badkarskanten. De var svarta och slitna. Rätt så snygga faktiskt, lite grann av min smak faktiskt. Jag tänkte mig inte för, utan jag stoppade ner min hand i hans högra byxficka och kände genast en liten plastpåse. Jag tog upp den och blev så chockad över det jag såg att jag skrek till och släppte ner den lilla påsen med det vita pulvret i så att allt det vita pulvret får ut över hela toalettgolvet.
- Vad är det som händer där inne, älskling? Är allting bra? Ropade mamma utanför.
- Ja då, mamma. Allt är fin fint. Jag trodde att jag såg en råttjävel bara, men det var bara en dammtuss. Jag hörde själv hur min röst darrade av nervositet.
Kunde det verkligen vara sant? Knarkade mammas nya kille? Tänk om mamma också knarkade? Nej, absolut inte. Inte min mamma. Mamma är för snäll för sånt. Plötsligt fick jag panik. Påsen kanske var sönder, vad skulle jag göra då? Säga att byxorna ramlade ner från badkarskanten och att den får ut ur fickan och allt bara for ut ur påsen? Nej, det skulle aldrig låta trovärdigt. Jag tog upp den lilla påsen och tittade på den. Jag hade tur, den hade inte gått sönder, dan var bara inte knuten. Men hur skulle jag få en det vita pulvret i påsen igen? Jag tittade i toalettskåpet men fann ingenting av intresse, ingenting som skulle likna det vita pulvret som legat i påsen. Jag ställde mig försiktigt på den gamla, nästan gula, toalettstolen och titta på toalettskåpet. Där stod det en gammal bruk med något slags babypulver. Det hade säkert stått där sedan jag var jätte liten, så mamma skulle nog inte sakna det. Jag hällde lite grann av det i påsen, ungefär så mycket som jag uppfattade att det varit i påsen och lade tillbaka den i byxfickan. Jag sedan torkade panikslaget upp det vita pulvret som låg över det blå golvet med papper och tvättade sedan händerna. Jag tog av mig tröjan och bytte till en stor tröja som låg på golvet inne på toaletten. Jag brydde mig inte så mycket om vems tröja det var, bara jag kunde gå ut från toaletten. Innan jag gick ut ur toaletten spolade jag så att jag skulle slippa få några jobbiga frågor när jag kom ut därifrån. Jag visste ju hur mamma var, alltid frågvis och misstänksam. När jag satte mig vid matbordet tittade mamma konstigt på mig. Jag blev lite rädd för att det kanske var mammas pojkväns tröja.
- Vad är det där för tröja?
- Jag vet inte. Jag hittade den inne på toaletten. Det är väl Marcus tröja kanske.
Marcus. Bara att säga hans namn fick mitt hjärta att hoppa till. Hans mörka ögon och hans blonda hår och det där otroligt vackra leendet som fick mig att smälta. Marcus, den mest perfekta personen i världen. Men han såg inte mig. I alla fall inte på det sättet som jag önskade att han såg mig. Han såg mig som sin vän, sin allra bästa vän.
Efter maten satt jag i soffan och tittade på någon slags såpa som gick på Tv. Egentligen ville jag gå ut, men mamma tyckte att jag skulle stanna hemma denna kväll med katterna, eftersom att hon och hennes nya kille skulle gå ut på kvarterskrogen. Egentligen hade jag ingenting att göra ute heller, men jag skulle ju alltid kunna gå ut med Marcus, gå längs stranden, skratta åt hans skämt och prata med honom om allt mellan himmel och jord. Jag gick ut i köket för att kolla om vi hade kvar några grillchips från gårdagen, men jag lyckades inte öppna skåpluckan. Mamma hade satt en slags spärr på den för att jag inte skulle gå runt och småäta. Mamma. Låter inte ens hennes barn äta något gott när hon är ensamma hemma för att hon är ute och dricker öl med någon slusk på kvarterskrogen. Jag satte mig på huk vid vår lilla grå kattunge och klappade den försiktigt. Hon kurrade gott och lade sig ner på golvet i hopp om att jag skulle fortsätta. Hon var så söt. Sötast i världen.
- Hej Amanda. Sade en låg och mörk röst bakom mig.
Jag vände mig blixtsnabbt om. Där stod han, mammas nya pojkvän. Med sitt rufsiga bruna hår och sin späda kropp.
- Skulle inte du och mamma ut? Frågade jag med gäll röst. Jag hade ju aldrig pratat med honom förut och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Jo, men jag glömde en sak. Så jag ska bara hämta det. Han vände sig om gick in på toaletten. Jag rusade snabbt upp på mitt rum och hoppades på att han inte skulle följa efter. Tänk om han skulle märka att jag bytt ut knarket på babypulver? Mitt hjärta slog fortare än någonsin och jag kände hur det började rinna svett från min panna. Plötsligt flög dörren upp. Mammas pojkvän stod i dörröppningen och tittade med uppspärrade ögon på mig.
- Din jävla horunge! Nu ska du få känna på fan! Skrek han.
Jag skrek förtvivlad när han grep tag i mig och slet av sönder mina avklippta jeans. Han tog tag i min fönsterlampa som stod på fönsterbrädan och slog mig så hårt i huvudet att jag svimmade.
Jag vaknade upp och såg mammas pojkväns ansikte fara fram och tillbaka upp och ner. Han var nästan blodröd i ansiktet och han stönade så högt att jag inte vågade öppna munnen. Smärtan i underlivet var outhärdlig och mitt huvud värkte som om jag hade världens bakfylla. Plötsligt så hörde jag ett skrik. Jag slängde en blick mot dörröppningen. Där stod mamma. Han rusade upp ur sängen för att stoppa mamma. När jag skulle resa mig upp ur sängen kände jag hur mina fötter värkte av glaset jag klev på från den krossade lampan. Hon slet tag i sin pojkvän och skrek åt honom att han skulle dra åt helvete. Han rusade ut ur rummet utan byxor och kalsonger. Mamma sprang fram till mig och höll om mig. Hon grät. Jag kände hennes tårar rinna ner för mina kinder.
Dagen efter våldtäkten släpade mamma mig bort mot polishuset. Jag ville egentligen inte dit, men mamma sa att jag var tvungen. När vi klev i det lilla polishuset möttes vi av en lång, kraftig och mörk man som att hade ett snällt och brett leende som hela världen borde bemötas av. Han visade oss vägen till förhörsrummen. Rummet var mörkt och dystert. Det ända ljus som fanns i rummet var från en liten lampa som hängde i taket och dinglade fram och tillbaka. Polismannen ställde oändligt massa frågor till mig.
Jag berättade allt jag mindes för honom, men han ställde om frågorna hela tiden, precis som att han hoppades på att jag kanske skulle minnas mer några minuter senare. Tillslut sa jag att jag ville gå hem. Polismannen log mot mig och sade till mig att jag behövde vila. Jag fick ge honom kläderna som mammas pojkvän, som tydligen hette Claes, hade rivit av mig. Mina fötter värkte efter glasbitarna jag hade klivit på och mina huvudvärk från lampan som krossades mot mitt huvud hade fortfarande inte gått över. Som tur var hade jag inte behövt sova ensam den kvällen. Jag fick krypa ner hos mamma som låg och höll om mig hela natten, precis som när jag var liten. Det var mysigt. När vi kom ut regnade det. De kalla vattendropparna slog mot mina solbrända kinder. Det kändes ganska dumt att vara solbränd när det var ett sådant skitväder.
- Gumman, förlåt. Jag vet att jag har sagt det här många gånger. Men denna gång så lovar jag verkligen. Jag ska aldrig mer ta hem någon ung och dum kille som jag hittat på kvarterskrogen. Jag lovar. Du tror mig väl?
Egentligen så trodde jag inte på mamma. Hon hade ju sagt det så många gånger. Men denna gång kunde jag se tårarna i hennes ögon. Det var precis som att jag förstod mamma. Hon ville inte ha någon kille som bara skulle stanna där någon vecka eller två. Hon ville egentligen hitta en man, en riktig man. Inte någon slusk. Men tyvärr så drogs hon bara till fel folk. Jag tittade på mamma och log, för jag visste att denna gång så sa hon sanningen.
- Ja mamma, jag tror dig.
På måndagen så gick jag den långa och öde skogsvägen till skolan. Mamma ville egentligen att jag inte skulle gå till skolan, men jag hade klivit upp själv och gått innan mamma klev upp. Men jag kunde inte äta frukost tack vare mammas spärrar på skåpluckorna i köket, men jag ville så gärna gå till skolan och bara glömma allting som hade hänt på lördagen. När jag klev ut genom dörren tittade jag mot den gula kiosken. Skulle jag kanske gå in och hämta lite pengar och köpa en glass på kiosken innna jag gick till skolan? Jag bestämde mig för att inte göra det, glass är ju inte precis den nyttigaste frukosten. Jag stannade till då och då på vägen för att titta på solen som lyste stark över hela staden. Fan, nu hade jag glömt solskyddet igen, nu skulle jag få ännu mer solbränna. När jag kom fram till skolans gård såg jag Marcus stå vid grinden. Han väntade säkert på mig, så som han jämt gör. Han är så söt, min Marcus. Min alldeles egen Marcus, min bästa vän. Om han bara visste vad jag egentligen kände för honom, men efter 3 år av hemlig förälskelse så hade jag inte så sotr lust att berätta det för honom. När jag kom fram till grinden kramade Marcus om mig hårt.
- Jag hörde vad som hade hänt. Fy fan vilket svin.
- Jo, han är idiotisk. Jävla skitgubbe. Men jag har inte så stor lust att prata om det, jag vill helst bara glömma alltihop. Det förstår du va?
Jag visste att Marcus förstod det. Han var en sådan person, en sådan person som alltid förstår och som alltid finns där. Han nickade och lade sin arm runt min midja, precis som om vi vore ett par.
Skoldagen blev lång och jobbig. Alla verkade veta om vad som hade hänt mig, alla tittade på mig med sina ömmaste blickar, vissa hade till och med tårar i ögonen. Som tur var hade jag Marcus vid min sida hela dagen, han lämnade inte min sida en ända gång. Han bara gick där brevid mig och lådsades precis som ingenting och fick mig att skratta lika mycket som vanligt, precis som jag ville ha det. När jag gick hem så gick Marcus med mig, det kändes så tryggt att ha honom vid min sida hela tiden. Men plötsligt stannade han upp och tittade på mig med en blick som inte liknade något annat. Jag väntade på att han skulle säga något, men han såg helt ordlös ut, precis som om han vore stum.
- Amanda, det är en sak jag måste berätta för dig.
Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare. Jag hade aldrig sett Marcus sådär förut.
- Jag vet att du är kär i mig, det har jag vetat hela tiden. Det är det som har hindrat mig från att bli kär i andra tjejer. Men nu är jag kär i en annan tjej och jag är tillsammans med henne nu. Det är en tjej i din klass.
Jag tittade på honom med en menande blick och väntade på att han skulle fortsätta. Jag kunde inte öppna munnen och fråga vem det var, jag var rädd för att mina tårar som trängde sig fram bara skulle spruta ut.
- Det är Sofia. Sofia Jansson.
Jag kunde inte se Marcus i ögonen. Jag rusade snabbt därifrån utan att vända mig om. Hela livet hade rasat samman. Marcus var tillsammans med min värsta fiende och mammas jävla äckel till pojkvän hade gjort mig mer illa än någon annan. Men ingenting gjorde så ont som de tårar Marcus skapat. Det var då jag insåg, att kärlek gör ont.
När jag väl kom hem rusade jag in på mitt rum och slängde min knubbiga kropp över min nya säng. Sängen kändes inte lika mjuk längre som den hade gjort i affären och mina ljusblå tapeter kändes trista och gråa. Jag lät tårarna komma ut och jag hade en otrolig smärta i mitt bröst som bara ville ut, det kändes som att den försökte tränga sig genom min kropp. Jag skrek högt, så högt att alla änglar i skyn skulle höra mig. Men jag fick ingen svar. Varför skulle det göra så ont?
Mamma rusade in i rummet. Hon såg min röda näsa och mina tårfyllda ögon. Hon gick långsamt fram till mig och satte sig på sängkanten och lade sin mjuka och vackra hand på min höft.
- Lilla gumman. Det är ingen fara. Det är över nu. Hennes röst lät ostadig och jag förstod att hon trodde att det handlade om Claes. Polisen ringde nyss, de har tagit in Claes. De håller på att förhöra honom, men han var så nerdrogad att de inte visste om det skulle få honom att säga någonting än.
- Mamma, det är inte det. Jag är inte rädd för honom. Det är Marcus.
Mamma visste vad jag kände för Marus, hon visste hur mycket jag älskade honom, djupt inne i mitt hjärta. Hon tittade på mig och gav mig ett falskt, brett leende.
- Torka dina söta tårar så går vi ut till kiosken och tar en mjukglass med chokladtopping.
Jag log mot mamma med mina uttorkade läppar och torkade tårarna som runnit ner för mina kinder. Mamma visste precis vad som var min stora svaghet, glass. Glass i stora lass, med mycket chokladtopping, gärna för mycket. Hon var då alldeles för go, min mamma. Vi gick ut till den lilla kiosken, som såg mer ut som en gul liten lada, som låg bara några meter från vårat hus. Mannen i kassan kände igen mamma och log brett mot henne.
- Extra stor mjukglass med alldeles för mycket chokladtopping? Frågade han mamma.
- Ja, två stycken. Min dotter och jag ska äta oss glada.
Han var rätt söt, mannen i kiosken. Han hade stora bruna ögon, ganska tjockt men välkammat, brunt hår som ramade in hans ansikte på ett alldeles perfekt sätt. Han hade ingen skäggstubb, men lite skägg som troligen dolde en liten grop i hans haka. Han var rätt storväxt och hans klädstil var helt okej. Blå jeans och en kortärmad grön tröja. Han såg ut att vara ungefär i mammas ålder och var defenitivt ingenting för mig. Men kanske för mamma? Han såg defenitivt inte ut som sluskarna som mamma brukade ta med sig från kvarterskrogen och hans jobb var nära vårat hem.
När vi fick våra efterlängtade glassar bestämde jag mig för att ta mig tid att prata med mannen i kiosken, för att berätta lite om mamma och höra mig för på ett diskret sätt om han kanske var singel och ogift.
Efter ett långt och trevligt samtal med mannen i kiosken, som hette Mårten, gick jag in till mamma och bad henne laga middag för tre. Hon tittade förvånat på mig och förmodligen så skulle hon precis fråga vem det var som skulle komma och äta med oss.
- Jag tänker inte berätta vem det är som ska äta med oss. Det är en hemlighet.
Jag log brett mot mamma och gick ut till hallen. Jag greppade tag i vår svarta och hemtrevliga telefon och bestämde mig för att även ordna upp mitt eget kärleksliv.
Tonerna kändes som flera minuter långa och tystnaden mellan dem ännu längre. Plötsligt hörde jag Marcus ljuva stämma i andra sidan. Vad hade jag gjort? Vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte sitta tyst hela tiden, så jag bestämde mig för att säga någonting i alla fall.
- Hej, det är Amanda.
Jag hörde själv hur töntig jag lät. Hur jävla misslyckad får man vara engentligen?
- Hej Amanda. Jag blev väldigt orolig för dig idag när du bara rusade iväg sådär. Förlåt om jag gjorde dig ledsen.
- Det är lugnt, Marcus. Du och jag är bästa vänner, det är bra så för mig. Och jag tror inte att du kommer låta din flickvän, som nu råkar vara min värsta fiende komma mellan oss två. Jag överlever, det är ingen fara. Förlåt för att jag rusade iväg, men jag blev så förkrossad, så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Du vet, Amanda i ett nötskal.
- Och Marcus i en såpbubbla.
Vi skrattade med varandra i flera minuter, och sedan ropade mamma att jag skulle öppna dörren eftersom att hon hade mat över hela händerna. När jag öppnade dörren stod Mårten där, hon log mot mig och steg in. När jag presenterat honom för mamma gick jag upp på mitt rum, jag ville lämna dom ensamma nu en stund, så att de kunde lära känna varandra. Allting var mycket bättre nu. De senaste dagarna hade mitt liv blivit ett helvete, men jag hade bestämt mig för att kämpa emot, inte göra det lätt för smärtan att röra mig. Marcus och jag, bästa vänner precis som vanligt. Mamma hade äntligen träffat någon som var mer som en fadergestalt och perfekt make, istället för en slusk och Claes skulle snart sitta innanför lås och bom. Livet är lätt, bara man kämpar på och sopar bort den smära som finns.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 1 nov 06 - 02:13- Betyg:  | | Jättebra! den var nästan omöjlig att sluta läsa! | | Forever_you - 31 okt 05 - 03:42 | Bra början, men slutet :/
lite väl "och så levde alla lyckliga i alla dagar"
livet är inte så lätt tyvärr.. | | tjejen86 - 23 aug 05 - 00:45- Betyg: | den var riktigt bra.
kramar | | loppan24 - 3 jun 05 - 01:31- Betyg: | | snälla nån vad duktig du e denna var helbra | | Lorineca - 2 jun 05 - 03:35- Betyg: | | Mamma Mia vad bra!!!! :D Du skriver nåt så otroligt bra alltså! |
|
|
|
